Integration

Det värsta med att vara integrerad

Gammal text, från 2015

”En av de värsta sakerna med att vara integrerad är att jag inte är splittrad. När jag är i minnen så finns det ingen annan här som kan ta min hand och försöka leda mig bort från övergreppen. Jag är helt utelämnad till det hemska. Det finns inget annat, ingen annan, och jag behöver någon annan för att komma därifrån.

När jag var splittrad kändes det som att det fanns lösningar, på ett sätt var det kanske illusioner, men på ett sätt var det sant. Och återupplevanden är inte nutid, även om allt rasar för fullt i min kropp och det känns som att det händer nu, så är det ju inte så.

Det som inte är en illusion är ensamheten. Att vara utelämnad till det hemska. Att ingen fanns där, att ingen finns här, dåtiden och nuet flätas samman och det gör så ont. Det går knappt att stå ut, och jag vet inte hur man gör. Hur står man ut med övergrepp om man är så liten och utelämnad som jag var, om man inte har någon som kommer och stoppar det, som tar en därifrån och skyddar en sen?

Jag känner nu hur ensam jag var, det är på ett annat sätt än förut. Förut har det varit en vetskap med en viss distans. Även när gränserna mellan delarna blev helt transparenta, även när vi kunde känna varandras känslor, även när vi kunde se varandras minnen, även när vi alla visste hur det var och allt gjorde så ont att vi höll på att bli knäppa. Även då fanns det en viss distans. Jag förstod det inte då. Jag trodde att jag kände smärtan fullt ut, hur kunde det vara på något annat vis? Det gjorde ju så ont att jag knappt klarade det. Jag visste inte då. Hur det kunde vara. Vi var inte helt ensamma, för vi hade varandra då.

Jag vet inte om det är värre nu egentligen. Jag är helare, starkare, jag har mer resurser. Jag har ju alla de resurser jag förut hade uppdelade. Det gör mer ont, jag känner utsattheten starkare. Ensamheten är så ödslig att jag knappt kan andas. Men är detta värre än det som var förut? Nej.

Nej, jag tror det är bättre nu, trots allt. Men jag vet inte. Det är steg på samma väg, jag hade inte kunnat ta detta steget tidigare, befinna mig på denna punkten förrän jag kom fram till den. Jag tänker så mycket på vården, när jag försöker hitta ord för att beskriva något. Och de vill alltid klassificera saker, man ska värdera symptom, förvandla allt till siffror som man kan jämföra. Jag har färre flashbacks nu. Jag är inte längre splittrad. Jag har bättre förståelse, mer sällan ångest, jag vill inte längre dö. Självmordsrisken är i stort sett noll. Om det är så man ser på det, så är det solklart att det är bättre nu. Jag är friskare, om man räknar utifrån sjukdomsdefinitionerna.

Men kanske att det aldrig var sjukdom. Jag gick sönder. De hade sönder mig. Kanske är det inte samma sak som att vara sjuk. Jag vet inte säkert. Men det är något med läkandet. Det går framåt, och jag är fortfarande osäker på om det blir bättre. Jag kan se alla kriterierna och se hur det är korrekt att klassa mig som friskare. Jag kan sätta siffror på allt och se det. Det är inte så svårt.

Men är det sant? Hur gör man för att sätta siffror på känslan av och minnet av att vara helt och totalt utelämnad till det onda? Eller övergivenheten i att det inte fanns någon där? Hur jämför man upplevelsen av att uppleva det så starkt det var möjligt som splittrad, och så som jag upplever det nu som integrerad?

Hur ont kan det göra, och fortfarande vara friskt? Om det onda skär genom hela ens varelse, då är det ju egentligen det som minnet bär på som är sjukt, händelsen i sig. Inte jag som utsattes för den. Men kan man ha hur ont som helst och klassas som frisk? Var går gränsen, och handlar gränsen om ifall det är en frisk reaktion på det outhärdliga som hände, eller finns det rent objektivt en smärtnivå som är så hög att den kan klassas som sjukdom oavsett anledning?

I sjukdomskriterierna finns aldrig sånt som upplevelse av ondskas med. Jag känner den starkare nu. Är det ett tecken på att jag är friskare?

Och den här känslan av att jag inte uthärdar att veta hur många som trasas sönder och hur mycket i världen som handlar om att blunda för det, är den frisk? De som klassas som friska brukar klara av att handskas med världens ondska. Jag vet inte om jag kan. Jag vet verkligen inte det. Ju starkare och mer hudlöst jag känner det onda jag utsattes för, desto svagare och sårbarare blir jag inför vetskapen om min maktlöshet i förhållande till att andra utsätts. Är det friskt? Är det bättre nu?”

Att vara flera inuti · Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti. Nya människor.

Hej

Hur har du det idag?

Jag försöker skaka liv i mig så jag orkar med att det är en ny termin. Det går sådär. Lite bra och lite dåligt. Ofta vill jag sova jättemycket och inte behöva tänka så värst mycket alls.

Nu i slutet av veckan har jag varit iväg på en skola där jag ska läsa en ny kurs. Jag har aldrig varit där förut och aldrig träffat de människorna. Men det var fint. Både att träffa nya människor och att vara där.

Jag tänkte på det idag, när jag tänkte på vad jag skulle skriva till dig. Hur är det för dig att träffa nya människor? Det kan ju vara svårt nog om man bara är sådär vanligt nervös av det, och jag tycker det blir svårare till exempel om man är så trött i huvudet som jag är. Blir svårt att orka till exempel tänka på vad man ska säga och äta mat samtidigt, fast alla verkar tro att man kan orka båda utan problem.

Om man är fler inuti kan det ju vara jobbigt på massor av fler olika sätt. Får du träffa människor utanför kroppen för de andra delarna till exempel? Eller blir de arga om du nån gång tittar fram? Och vill du? Känns det som en bra sak att få träffa människor, eller bara hemsk? Det är inte konstigt om människor gör att man bara vill skydda sig eller fly, inte om andra gjort en illa många gånger och på många sätt.

Om du vill och får träffa andra, finns det någon du kan träffa? Någon som förstår sig på dig? Som inte tycker att du är konstig och undrar var den vuxna tog vägen? Finns det någon som ser dig och varför just du är bra och viktig, och som tycker om just dig?

Jag hoppas ändå det. Även om det är svårt och kanske känns omöjligt. Och även om andra inuti kanske skriker att du inte får vara framme och även om du är rädd. Trots allt det hoppas jag att du får träffa andra människor och känna att de tycker om dig. Jag tror att det är viktigt med bra människor. Såna som inte gör illa. Som är trygga på riktigt, inte bara låtsas.

Jag hoppas det eftersom jag tror man måste lära sig nytt liksom. Om man har lärt sig att alla människor är hemska och att man måste skydda sig så har det sina skäl. Det är inte konstigt att det är så man lärt sig. Det var nog sant dessutom, alla människor du träffade kanske var på såna sätt så du var tvungen att skydda dig. Då var det ju sant. Fast samtidigt var det inte helt sant och är kanske ännu mindre sant nu. För de människorna du träffade var ju inte alla människor som finns. Och nu kanske nån av de som är stora inuti kan hjälpa dig att hitta människor som inte verkar farliga.

Man ska inte lita på vem som helst, det kan bli dåligt då. Fast att aldrig lita ens lite på någon gör en väldigt ensam. Det är läskigt att försöka lära sig nytt, ifall det nya är sånt som att människor kan tycka om en (och kan göra det utan att samtidigt göra en illa), att de kan hjälpa, vara snälla, trygga. Och det är inte alls konstigt att det är läskigt. För om det inte är sant så kan man ju råka illa ut. Om det nya som handlar om att människor kan vara trygga inte stämmer, då riskerar man väldigt mycket. Faktiskt riskerar man mycket bara genom att chansa på att det kan vara så och försöka träffa någon, om man är liten och finns inuti.

Och jag hoppas ändå att det ska vara möjligt för dig. Inte att du ska vara framme med vem som helst eller att ni inte ska vara försiktiga. Men att du ska få känna några andra människor och att det ska vara såna som är bra för dig. Som gör att det känns som att det är lättare att leva och lättare att vara du.

Fast det kanske inte är rätt läge just nu. Är det för hemskt att våga eller om det inte finns nån man vill träffa så är det inte rätt sak att göra. Jag bara tänkte på det, eftersom jag träffat nya människor nu.

På den nya kursen jag ska gå så ska vi lära oss lite mer om fotografering. Så jag försöker lära mig de olika knapparna på min kamera och vad som händer om man ändrar inställningarna. Katten var snäll och ställde upp som modell. Det är tur för mig att jag har henne. Och jag är glad för att jag kan träffa nya människor med, även om jag är trött och inte säger smarta saker för att mitt huvud inte räcker för det.

Nu ska jag gå och äta. Och kanske klappa katten. Vi hörs igen om två veckor.

Värme och allt snällt till dig
/Linnéa

Ps. Vill du hitta alla brev som finns på bloggen kan du gå till menyn (knappen för att komma dit ser ut som några små streck) och välja kategorin Till dig som är liten och finns inuti, så kommer de fram.

Ps 2. Är du en stor som läser detta och gärna vill att jag ska posta en ny text om integration nästa söndag (om en vecka) så får du gärna ge ett bidrag. Det saknas 112 kr för att jag ska kunna publicera det. Du kan läsa mer om upplägget för bloggen och hur du kan ge bidrag här.

Integration

Var allt en illusion?

Ok, åter till mitt integrationstema. Gammal text, från 2015.

”Det är jobbigt att tänka på det som varit. Att minnas, känna. Försöka skriva. Det är jobbigt att handskas med detta att vara en enda, och det i mig som inte riktigt klarar av det just nu. Jag känner mig så liten och utelämnad till ingenting.

Ibland tänker jag att de bara var fantasier, delarna. Något jag skapade för att klara att förstå mig på mig själv. Men det är så mycket som inte finns med i den tanken. Hur jobbigt det var att vara flera. Hur hemskt det kan kännas att inte längre vara det. Tanken om att det bara var en illusion återkommer, att det vi kunde ge varandra, det som hände i interaktionen mellan oss, hur vi hatade varandra, den resan vi gjorde ihop för att bli vänner, att det inte var något verkligt.

Fast jag tänker att ganska mycket kan ses som illusioner om man tar ett steg ut ur det och betraktar det på avstånd. Som ångest, om man ligger och skakar i skräck och tror att man ska dö och inte kan andas. Det är ju inte på riktigt att man ska dö, inte om det bara är en panikattack. Det kanske kan räknas so en illusion då. Men gör det upplevelsen mindre verklig? Och det den står för? Det den är en reaktion på, en följd av?

Det här går så mycket djupare än en panikattack. Känslan av vem man är. Jagstrukturen. Upplevelse av den. Det ligger som grund för alla ens verklighetsuppfattningar. Det är den grund allting vilar på. Är det en illusion? Ja. Nej. Det är abstrakt, men jag är nog inte tillräckligt filosofiskt lagd för att tänka att inget av det är verkligt. Och i såna fall skulle det inte handla om splittringen och hur den formade min verklighetsuppfattning och mitt liv, utan om att alla människors alla uppfattningar om världen och sig själva var illusioner. Då skulle jag ha glidit en bra bit ifrån det jag egentligen tänkte på. Det som handlar om att vara splittrad, vad det var, hur det var. Vad det gav mig och gjorde möjligt för mig. Och vad som inte kunde finnas där.

Det var verkligt och ett sätt att skydda mig. Det är inte det som är problemet, att det skulle ha varit overkligt eller inte på riktigt. Jag vet det egentligen. Mitt inre liv nu är väl inte mer på riktigt bara för att jag inte delar det med någon annan del? Nej, jag tror inte det.”