Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

Men varför spelar teorierna så stor roll då? Varför spelar det roll att känna mig fel och obegriplig?

Detta inlägg är en fortsättning på inläggen Att vara fel och En karta som passar alla?

Varför spelar det så stor roll då, det där med teorierna, diagnoserna, att inte riktigt höra hemma i dem, passa in, vara liksom som man ska? Jag frågar mig det ibland. Och kämpar för att det inte ska spela så stor roll, kämpar för att skapa mig utrymme till mig själv i tankarna om hur saker funkar.

Jag tror att det spelat väldigt stor roll för att jag haft behandlare som inte haft jättemycket kunskap om dissociation. Även med dem som hjälpt mig mycket och kunnat ge mig mycket av det jag behövt har det varit så. Den mesta kunskapen har jag behövt hitta på andra håll, jag har sträckt mig efter böckerna, sökt orden som kan göra mig begriplig.

Och jag tror att det spelar stor roll, att få känna sig begriplig. Jag vet inte hur det är med annat, men i dissociationen är känslan av overklighet så central. Förståelse har varit ett sätt att säga emot overklighetskänslorna, att sticka hål på det drömlika. Göra mig tydlig, övertygad om att jag finns, är någon, och att mina minnen och min verklighet skildrar något riktigt. Att overklighetskänslorna är ett skydd, för att inte bli överväldigad, inte tappa bort mig helt i smärtan. Att de inte definierar mig eller mina upplevelser, gör mig till något annat än en verklig människa.

Det har varit så grundläggande, förståelsen, begripligheten, att på något sätt bli förmögen att greppa det som är och det som varit. Och till ganska stor del har relationerna funnits där och gett mig det. Terapeuterna, vännerna, dem jag vågat släppa in, låtit se lite av det dimmiga, suddiga, röriga, totalt kaosartade. Att låta någon se har varit ett sätt att bringa ordning i kaoset, att göra mig verklig, och att våga se det på allvar själv.

Men det räckte inte hela vägen. Jag behövde en mer övergripande förståelse. Det fanns ingen som kunde ge mig det, bara böckerna, och jag hittade ledtrådar där, hittade pusselbitar som hjälpte mig att skapa en bild av hur det hänger ihop. Samtidigt hittade jag lika mycket som sa mig att jag var fel, inte var som man skulle, inte reagerade som man skulle, som visade mig hur modellerna handlade om något annat, någon annan, inte om mig.

Och de där pusselbitarna var livsviktiga för mig, det var grundläggande att få dem. Samtidigt har de känts stulna, som att de inte är mina att ta, för modellerna handlade ju om någon annan. Jag är ju fel.

Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

En karta som passar alla?

Detta inlägg är en fortsättning på inlägget Att vara fel.

Det är en konstig idé egentligen, att människor och problem ska vara förutsägbara, passa in i modeller. Om man tappar en vas i golvet så går den i bitar. Om man tappar en likadan vas i golvet så går den nog också i bitar, men det är inte så sannolikt att bitarna från de två vaserna ser likadana ut.

Skulle människor vara mer förutsägbara än vaser av glas? Trots att vi kommer från olika håll, har olika saker med oss, är starka på olika sätt, utsatta för olika katastrofer?

Till skillnad från en vas som går i bitar tror jag att en människa som splittras på ett sätt blir starkare så, att hon splittras för att det är sättet att klara det svåra, som egentligen inte gick att klara. Jag tror inte på det där att definiera dissociativa som sköra människor, så det kanske är dumt att lyfta fram en glasvas i liknelsen. Vi är inte sköra, inte gjorda av tunt glas.

Men människor kan gå sönder, skadas svårt, vi håller inte för vad som helst. Det kan vara möjligt att hitta sprickorna. Men det är en konstig idé att tänka att de skulle bilda likadana mönster, inte följa en egen logik. Att det skulle vara möjligt att rita upp en karta som ska gälla för alla, och sen hålla upp den mot en skadad människa och hävda att det är henne det är fel på, när hennes sprickor inte ser ut som dem som finns på kartan.

Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

Att vara fel

Jag är på många sätt fel.

Jag har lyckats trassla mig ur det som trasslat sig in i min självbild, det som sa mig att jag var fel för att jag var jag, det som definierade mig som problemet. Det är inte det jag menar nu.

Jag menar: jag passar inte in i modellerna, teorierna, diagnoserna. I förståelsen för hur saker ska vara, vad som ska hända, på vilket sätt. Jag klarar för mycket och för lite, är för trasig och för hel. Jag hamnar alltid lite bredvid. Är ofta lite svår att förstå, det verkar vanligt att tycka att det inte går att relatera till min verklighet.

Det är en sorg i sig, en smärta att ta hand om. Nu när jag tänkt på att börja skriva här har jag tänkt på det igen. Att det är så, och om det ändå är en bra idé att jag skriver, tar plats, blir hörd. Kanske nån annan som är ett bättre exempel skulle passa bättre, förklara bättre, vara bättre? Någon som är mer som i böckerna, lite mer begriplig.

Fast kanske är det just att jag inte riktigt passar in som gör min berättelse värdefull. Inte mer värdefull än någon annans, men värdefull på sitt sätt. För att jag tror att vi ändå är rätt många som hamnar utanför modellerna. Som inte riktigt passar in i teorierna. Som har svårt att göra oss förstådda, bli trodda, bli sedda i hur det är för oss.

En berättelse som handlar om just det kan vara viktig för att det är så lätt att tro att man kan diagnostisera och sen veta vad det är man sitter med, vad som ska behandlas, lösas, hur problemen ser ut. Kanske både för den som är patient och den som är behandlare. Som att man kan slå upp det i en bok och hitta den rätta manualen.

Jag tror att en av de viktigaste sakerna om man ska möta någon som skadats är att möta just den personen. Lyssna med öppenhet och varsamhet, vara lyhörd och följa med, och vara beredd på att man kan hamna på en plats man inte ens visste fanns, eller som ser ut på ett annat sätt. Även om det är skrämmande i sin oförutsägbarhet.

Det finns metoder och modeller, teorier som ger viktig kunskap och förståelse. Men kanske att allt inte kan rymmas där, kanske kan det komplexa aldrig helt avbildas i en modell, hur bra den än är.

I min berättelse är det väl bara jag som ryms. Men kanske att den inte behöver vara sämre för det. Det kan vara så att den bär en egen viktighet och tyngd.