Till dig som är liten och finns inuti

Bok och förvirring. (Till dig som är liten och finns inuti)

Hej
Hur har du det idag? Jag kände mig ganska pigg. Kanske för att jag och katten vilade nästan hela dagen igår. Och för att jag sov som en stock på natten. Sen var jag och hämtade antologin. Jag har hållit på med en bok med en massa olika personers texter om dissociation. Den är nästan färdig. Så nu fick jag den som nästan färdig och så ska jag leta upp allt som blivit fel och sen blir den färdig när jag fixat.

I vilket fall tänkte jag ungefär tusen tankar och skickade ungefär tusen mail och sen kom jag på att jag nog ätit för lite lunch fast jag inte märkte det förrän jag blev helt förvirrad. Fast kanske halva det förvirrade var för alla tankar och alla mail, men det blev liksom för mycket att vara hungrig också.

Så nu är jag trött ändå. Fast det var en ganska pigg dag. Och jag har ätit nu, men jag blir nog inte pigg ändå. Det är nog för sent för det idag. Jag är glad för boken i alla fall. Den kommer bli fin. Och jag är glad för att så många ville vara med i den. Fast jag orkar inte riktigt tänka på nåt mer idag, så jag har inget annat att skriva. Jag ville komma ihåg att skriva på rätt dag i alla fall. Det är ju torsdag. Jag vill ju skriva till dig då.

Här är några bilder på mig och katten (mest katten) när vi var trötta igår. Jag hade henne som kudde en stund. Det var mysigt. Sen tyckte hon att jag skulle ha en riktig kudde, så då fick jag ta det, för det är ju hon som bestämmer. Hon är ju katt.

Värme och hopp
Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti

Historia som är historia. (Till dig som är liten och finns inuti)

Hej
Hur har du det idag? Jag har det ganska bra. Det blev inte av att skriva igår för jag träffade läkaren på morgonen och sen hade jag huvudvärk och ville ingenting och orkade inte tänka på nåt särskilt.

Jag tänkte på en sak ändå. För nåt jag pratat med läkaren om. Vi ska göra ansökan om att jag ska räknas som att jag inte kommer bli frisk. Det skulle vara skönt tycker jag, om det blir så. För jag blir så stressad när det är som nu. Som att nån hela tiden jagar och säger att jag måste bli frisk nu, nu, nu! Fast egentligen gör de inte det. Men de kan ju ringa exakt när som helst och så ska jag förklara varför jag inte är friskare och vad jag egentligen gör och varför jag inte kan jobba mer. Och jag ska veta hur jag ska bli friskare och när jag egentligen ska bli det, tycker de. Och jag vet ju inte det. Jag tror kanske att jag inte blir det. Så det känns ändå så, som att nån jagar. Och lite gör de det, fast kanske inte så mycket som det känns. Det skulle vara skönt att slippa det. Att få vara sjuk och ifred för att jag är sjuk, bara.

I vilket fall måste man förklara en massa saker då, när man gör sån ansökan. Läkaren ska hjälpa mig att förklara, det blir nog bra. Men jag tänkte på det sen, när jag var hemma och låg i soffan med min huvudvärk. Att det är så mycket med sånt som varit jobbigt i mitt liv och med det som varit dumt med vården som gjort så ont förut. Som att jag velat kräkas bara av att ens nudda vid det med tankarna. Eller som att jag hamnat i minnen och känt det som att det är precis nu det händer. Det är inte så mer. Det är som nåt som har hänt förut och som är lugnt i mig. Det kan kännas lite sorgligt att det varit så, men det gör inte så ont att tänka på. Det känns skönt. Som sår som det varit plåster på och sen inte gör ont mer. Det kanske syns ett litet rött streck bara, men som att det nästan är helt igen.

Förut trodde jag knappt att det skulle gå. Eller jag förstod nog inte, liksom att man kunde minnas och ändå inte känna det som att det hände typ nu. Som att det var helt konstigt att tänka på. Det som var så hemskt skulle göra att man kände tusen saker jättestarkt och ville kräkas och slåss och fly?

Det var sant, fast det är sant att man kan gå vidare sen. Om man fått känna allt och blivit vän med sig. Om man kunnat hitta sätt att ta sig själv i handen och gå därifrån. Då kan man komma därifrån. Till ett annat liv. Där det hemska är långt borta.

Du kanske tänker så nu, som jag gjorde förut. Att det låter som en saga. Eller som att det känns som att huvudet liksom skrynklar ihop sig när man försöker tänka på hur det skulle vara. För att det är så svårt att tänka på för att det är så konstigt. Det är ok. Jag ville säga det ändå, att det kan bli så. Att det går att komma ifrån det. Att minnen inte måste vara som flashbacks eller göra jätteont. Att de kan finnas bara och man kan minnas för att det var nåt som hände, men man måste inte känna jättemycket hela tiden eller känna det som att det är nu.

Det tar tid och jag tror man behöver hjälp. Och jag tror inte det går att bara försöka putta undan det och försöka göra som att det aldrig hänt eller försöka att aldrig tänka på det. Då blir det nåt annat. Som att det kan svämma över en när som helst då. När man glömmer att putta undan. Jag menar mer när man låtit det finnas, låtit sig minnas, då kan det lugna sig.

Jag hoppas du kommer dit. Det är skönt att ha en historia som är historia, inte som öppna sår. Det är lugnare att finnas när det är så.

Värme /Linnéa

Okategoriserade

Blir det en glad påsk? (Till dig som är liten och finns inuti)

Hej
Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra. Hoppas att du ska få vara ledig från jobb eller skola eller vad du har för vardagsplikter i ditt liv och att det ska kännas skönt. Att solen värmer lite och att det ska kännas bra. Hoppas att det ska finnas människor du kan vara med om du vill och att du kan vara ensam om du hellre vill det.

Det är inte så lätt, med de här högtiderna. Inte lätt att tänka att man får göra vad man vill och strunta i resten. Inte lätt att strunta i allt som finns i ens huvud som säger att man måste göra på ett visst sätt, eller om det finns andra människor som säger det. Det blir lätt så med högtider. Att en massa gammalt eller en massa andra ska hålla på att bestämma.

Och så kan det ju vara svårt med ledigheten. Den kan bli till massor av plats för kaos och ensamhet och kamp. Inte något bra. Och högtidsdagar kan bära med sig minnen av andra högtidsdagar, andra påskar, när du kanske upplevde något hemskt. Nej, det är inte så lätt.

Så jag tänker lite extra på dig, nu i våren, när påsken kommer. Och hoppas lite extra att just dessa dagarna ska bli snälla mot dig, kännas bra, ska gå att fylla med något som passar just dig just nu. För jag tänker att varje gång man lyckas välja bort något som känns som måsten och plikt som brukar göra en illa och lyckas göra något annat istället, så lär man sig lite mer att man får lov att ha det bra. Och varje gång en särskilt laddad dag inte blir fylld av minnen och kaos utan något som känns ljust och mjukt, så blir man lite helare och kanske mindre rädd.

Man kan inte alltid bestämma, kanske inte ens ofta. Kommer minnen så går det inte att vägra, i alla fall inte för det mesta. Och ibland är det omöjligt att säga till andra människor att man inte vill fira påsken med dem och inte på deras sätt. Det är ok det med, saker tar tid och vissa saker fortsätter vara omöjliga. Det är så livet kan vara. Men det är ju inte det jag önskar. Det jag önskar dig är ljus och värme och sånt som känns mjukt mot huden, i hjärtat, i känslorna. Jag önskar dig de där stunderna av lugn och känslan av att det är en bra sak att finnas till. Önskar dig allt som känns bra för just dig. Och att du ska våga ta emot det och känna att det är ditt. Att det som är bra i livet också kan vara ditt, att livet också kan vara så.

Det önskar jag. Är det en glad påsk jag önskar dig då? Kanske. Eller en lugn. Eller bara att du ska få känna att du tycker om livet.

Värme /Linnéa