Trötthet

Trauma och trötthet: Vem blir sjuk? Och vems sjukdomar är viktiga?

Innan jag går vidare och skriver lite om vad jag faktiskt hittat om trauma/PTSD och utmattning vill jag stanna upp och skriva lite om det jag tycker finns någonstans mellan raderna. De frågor som rör sig i mig. För kanske finns det en anledning till att man när det kommer till utmattning mest skriver om arbetsrelaterad stress.

Såklart är det viktigt att uppmärksamma när stress i arbetslivet gör människor sjuka, det är faktiskt helt orimligt att vi har skapat sammanhang där så många jobbar sig sjuka. Och då inte bara för att de är prestationsprinsessor eller drivs av en vilja att vara perfekta (som man kan tro om man läser en eller annan bok om utmattning), utan för att många är instängda i arbetsmässiga sammanhang där man har lite makt, mycket ansvar, för lite chans till återhämtning, kanske knappt tid att gå på toa, ta hand om sig, utan hela tiden kör över sig själva, för att det inte finns något val. Det är verkligen viktigt att titta på de faktorer som gör människor sjuka och försöka förändra så att vi kan ha liv som går att leva, även arbetsliv.

Det är inte det, att jag tycker att det är fel att fokusera på stressfaktorer i arbetslivet. Det är mer att det är fel när man bara fokuserar på det. Men jag tror inte det är en slump. Som jag upplever sjukvård och sjukförsäkringssystem, och det jag hör människor berätta om det, så blir det mer och mer fokus på arbete. Sjukvården verkar alltmer ha fokus på att rehabilitera en så man kan återgå till arbete, snarare än att ha fokus på att man ska bli frisk. Och visst, det är viktigt, arbete är centralt på många sätt i människors liv, och jag önskar verkligen att jag kunde arbeta och försörja mig själv, det har jag önskat länge. Men det är ju ändå inte allt. Hur man mår spelar roll även om man inte kan jobba. Ändå verkar behandlingarna få större fokus på att rikta sig till de som ligger hyfsat nära att kunna återgå till arbete. Det är där man lägger kraften, där det verkar spela roll. För det som har störst betydelse är att människor ska kunna arbeta.

Tänker man så är det inte så konstigt om det i texter om utmattning handlar om arbete, för det är ju det som är det viktiga. Vad är det som gör att människor inte klarar att arbeta? Faktorer i arbetslivet? Då får man titta på det. Och de som har haft ett arbete de blivit sjuka av har större chans att återgå till arbete än de som kanske aldrig jobbat, eller varit sjukskrivna långa perioder. Som är fallet för många av oss med psykiska traumaskador. Vi blir inte riktigt lika viktiga eftersom det inte är säkert att vi kan ta oss så långt som till arbete, och är inte vård rätt bortkastad att ge oss då? Ok, så tror jag inte att så många tänker, inte så tydligt, men vi kan lätt hamna längre ner på prioriteringslistan. Kroniker och vad som ses som potentiellt hopplösa fall vill de flesta helst slippa ha på sitt bord. Med det tänkande och de ersättningssystem som finns är det mer kostnadseffektivt att behandla de som har mindre problem och är närmare arbetsmarknaden. Ibland låter det som att vi andra knappt finns, när man lyssnar på debatter och sådär.

Och en annan faktor som jag tror spelar roll i det här sammanhanget är att vården liksom utgår från att den som är sjuk är en frisk och normfungerande människa. I forskningen är det i stort sett alltid såna människor som undersöks, eftersom det bara är då man vet vad som beror på just den sjukdomen eller det tillståndet man undersöker. När någon har flera tillstånd parallellt blir det mer komplicerat att bena upp. Och det räcker med att ha kontakt med vården för att inse det, att den utgår från det. Att det är friska människor som drabbas av sjukdom. Inte finns det stort utrymme för att inte orka eller klara saker, om man ska ha kontakt med vården. Ibland får man knappt ha nedsatt funktion som beror på de problem man söker för, och att ha andra problem parallellt verkar inte riktigt finnas som något reellt.

När man kommer till trauma, PTSD och dissociation är vården underdimensionerad. Jag tror att förståelsen ökar, och att det inte är okända fenomen på lika många håll fortfarande. Ändå är det ok för landsting att inte tillhandahålla någon specialiserad vård för PTSD, eller inte ha någon med rimligt långa köer. Och när det gäller dissociation så är tyvärr många kvar på nivån att det är något man kan välja att tro på att det finns, eller att inte tro på.

Om vi fortfarande har en bit kvar till att det ska finnas förståelse och behandlingar för de grundtillstånd man kan få som en följd av trauma, så är det kanske lite väl mycket begärt av mig att man ska bry sig om följdtillstånd, ha kunskap om dem, skriva om dem, behandla dem. Och i kombination med idén att det är friska människor som blir sjuka så faller ju lätt följdsjukdomar bort. Att man kan vara sjuk och bli sjuk, till och med bli sjuk på ett nytt sätt av de problem man hade. Och lägger man då till faktorn att det mest är nästanfriska människor nära arbetslivet som har sjukdomar som spelar roll på det sättet att man är ivrig att behandla, hitta lösningar, sätt att lindra, öka funktion osv, så är det kanske inte så konstigt ändå. Det där att traumatiserade liksom försvinner när det gäller utmattning.

Och lite konstigt är det ändå? Eftersom det är så många som rapporterar extrem trötthet, så många som har låg funktion, så många som är i stort behov av hjälp, även pga utmattning. Jag tycker det, kan inte låta bli att tycka det, hur jag än resonerar i mina tankar. Det är begripligt om man drar fram vissa perspektiv, men samtidigt är perspektiven i grunden obegripliga. Hur kan mindre problem vara mer prioriterade i vården? Hur kan så stort fokus ligga på arbetsförmåga? Och hur kan vi fortfarande vara så dåliga på att erbjuda vård till traumatiserade och så ofta hålla på att tjafsa om ifall trauman alls har nån betydelse för en persons mående?

Allt i det här inlägget är bara egna reflektioner. Jag kanske har fel i allt. Jag hoppas nästan det, för jag gillar inte det jag ser. Och jag vet också att det inte är hela sanningen. Att det alltid finns mer. Det finns många behandlare som förstår att man kan bli utmattad av trauman, många som bryr sig om och försöker hjälpa på de sätt som finns, oavsett hur långt ifrån arbetsmarknaden man står. Det finns många som är bra, också. Det är mer strukturerna som verkar ha halkat snett. Och jag tror kanske att det där att utmattning och trauman inte verkar ha något samband om man letar i litteraturen kan bero på det. Strukturer som halkat snett.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.