Att vara flera inuti · På 1177.se

Relationerna inuti, att vara varandras vänner. Del 7 (stora).

Delarna jag var hittade sätt att finnas hos varandra och hjälpa varandra vidare. Det gick inte utan hjälp utifrån, och det gick långtifrån alltid. Fast när det gick var det väldigt bra och läkande. Ville berätta om det, och kände att det nog blir bäst förklarat med gamla texter. Dessa är från drygt ett år före integrationen. Vi hade kommit rätt långt då.

 

Stora skriver:

”Nu är det Stora. Jag är så rädd att jag inte ska klara det. Jag känner mig så trött och otillräcklig. Som att jag känner mig helt hedrad att Lilla vill att jag ska vara mamma. Och att alla söker sig till mig och vill att jag ska trygga dem. Det känns som om det inte är en chans att jag klarar det. Fast kanske kan jag. Jag tycker om dom små delarna så mycket, alla tre. Dom är så viktiga och värdefulla och jag har så mycket dåligt samvete för att jag hatat dem så förut. Jag gör inte det mer och jag tror de vet. Men de är så otrygga och trasiga. Har så mycket känslor. Och jag känner mig bara som… ett skal. Som ett ingenting. Eller ett nästaningenting i alla fall. Som om jag inte vet hur jag ska klara att ta hand om dem. I alla fall inte om jag ska klara att förhålla mig till den yttre världen och styra upp projektet att vara jag. Skriva papper till försäkringskassan, kommunicera med andra människor, köpa mjölk, sånt. Allt är så stort.

Kanske är det på nåt vis bra att det är jag som är mest osäker och har närmast till hopplösheten. För det betyder att de små läkt ganska mycket. Att det är mindre svårt än jag tror, mer möjligt att klara det. Samtidigt. Jag får inte ge upp. Får inte. Jag kan krascha hela det här att vara jag och att finnas till om jag ger upp. Som att om nån av de små kraschar så kan vi styra upp det. Men om jag kraschar så är det kört. Fast det är väl inte det. Om jag inte dödar mig. Försöker tänka att jag skulle döda de små då med. Att jag inte ens får överväga att tänka på det. Men jag vet inte. Som att jag behöver vilja finnas med Stora med. Och jag vet inte om jag vill. Jag vill bara nåt annat. Nåt helt annat än detta livet som är nu. Det är förbjudet att tänka på det. Måste ha detta livet, det finns inget annat till mig. Svårt att tycka om det. Fast de små är lätta att tycka om. Det är nåt annat. Livet som helhet och att allt liksom är en kamp och att det är så mycket hela tiden och att det är så längesen jag faktiskt orkade.”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.