Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier · Trötthet

Pacing

En metod som främst verkar riktad till människor med ME (som förut brukade kallas kroniskt trötthetssyndrom) är pacing. Jag gillar den metoden för att den handlar om att hushålla med det man har. Det gör ju i och för sig The Spoon Theory också, men eftersom även pacing är en metod som hjälpt mig, så vill jag skriva några rader om den.

När man har begränsat med kraft är det lätt att man hamnar i att pendla mellan att fungera och krascha, kanske att varannan dag är bra och varannan är man kraschad. Det jag lärt mig med tiden är att det betyder att jag gjort mer än jag orkar de bra dagarna, för att det känts möjligt då. Och de dåliga dagarna kraschar jag eftersom jag gjort mer än jag orkade. Det är ju logiskt. Det som kanske inte är lika självklart är att jag insåg att om jag försökte hitta en mer jämn nivå så ledde det inte bara till att jag slapp dåliga krasch-dagar, utan att jag faktiskt orkade mer sammanlagt.

För att klara det kan man använda metoden pacing. Då får man först försöka kartlägga hur mycket kraft man har, hur mycket belastning man orkar. Och då behöver man kolla på olika områden; fysisk aktivitet, mental aktivitet och social aktivitet. Man behöver också ta reda på om det finns speciella saker man överreagerar på, tex viss mat, ljud, ljus, värme, kyla. Om man vet det är det lättare att förstå hur mycket belastning man orkar, och vad som är belastande.

Det finns nio punkter med saker man kan göra för att hushålla bättre med sin energi:

  • Minska den sammanlagda aktivitetsnivån
  • Ta schemalagda vilopauser
  • Sätta upp tidsgränser för olika aktiviteter
  • Dela upp aktiviteterna (tex att bara fixa hälften av disken och vila innan man gör resten)
  • Växla mellan olika typer av aktiviteter (utifrån kategorierna fysisk, mental eller social aktivitet)
  • Vara uppmärksam på vad man klarar olika delar av dagen (kanske kan man orka något jobbigare en vis del av dagen)
  • Föra dagbok över hur man mår
  • Utforma egna regler
  • Anpassa sig, inte bara i det man rent konkret gör, utan också mentalt, så man tänker och agerar utifrån att man har begränsad kraft, inte utifrån att ”det borde gå” eller ”alla andra kan” eller liknande

Kanske att den sista punkten är svårast, trots att det inte alltid är så lätt att hitta hur mycket man orkar eller få ordning på balansen rent konkret. Det är svårt att gå med på det, att man inte orkar som man gjorde förut, eller som man önskar, eller som andra gör. Det är verkligen jättesvårt.

Vill du läsa mer om pacing finns det några olika texter på RME:s hemsida.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.