Att vara flera inuti · På 1177.se

Ljus, kärlek och att inte hata mig

För mig började det med ett ljus. Mitt läkande, min möjlighet att hitta ett nytt sätt att leva. Det var en religiös upplevelse som omvände mig. Kanske framförallt på det sättet: att jag plötsligt fick en känsla av att jag kunde vara älskad, kunde ha rätt till att finnas, och att det kunde vara nåt bra att jag fanns.

Helt galet omvälvande och omtumlande. Jag hade hatat mig så hårt och innerligt så länge, och haft självmordsplaner typ alltid. Nära till hands. En vana, en utväg, nåt som till slut blev självklart samtidigt som de var en ständig kamp. För att jag visste att det var förbjudet att följa dem, egentligen. Att jag inte skulle. Samtidigt som det kändes oundvikligt.

Det vändes upp och ner. Det var kanske inte oundvikligt, självmordet.

Allt blev inte bra för det, jag fick kämpa hårt med akut självmordsrisk ett långt tag då, och i perioder efter det med. Självmordstankarna kommer mycket sällan tillbaka nu, men det var ett intensivt jobb innan det blev så. Så jag menar inte att det började med ljus och sen var allt bra och inget kamp och halleluja.

Och det här är ingen religiös berättelse, men kanske att jag inte kan berätta min historia utan att nämna det. För att det blir konstigt annars. En av de viktigaste pusselbitarna är den, att min resa på allvar började med ljus och kärlek. Och en stark tro på ljus och kärlek som kunde omfamna också mig. I det fanns det en upplevelse att jag inte hade någon chans att överleva om jag fortsatte att hata mig. Jag var tvungen att börja där. Att sträva mot det. Att vända min kärlek mot mig.

Det fanns med sen när delarna blev tydliga. De första impulserna var nåt annat; bråk och skrik, förakt och kamp, hat och vilja att trycka bort, förinta, slippa. Fast det låg hela tiden nära, det som handlade om kärlek, att inte hata mig.

Mitt läkande tog inte avstamp i nån vilja att få en mer fungerande vardag eller så, den tog avstamp i en kamp som handlade om liv och död och där jag inte längre kunde leva och hata mig, så som jag förut hade hatat mig.

Jag tänker att det finns olika anledningar, till att saker börjar röra på sig, till att läkningsarbete blir nödvändigt. Min började där, i ljus som vände upp och ner på allt, och att kampen blev annorlunda efter det.

Och att min väg sett ut som den gjort sen, det beror nog på många olika saker. På hur skadorna sett ut, och delarna. Men också det andra. Hur omgivningen varit och kanske ännu mer vem jag varit. Mina styrkor, förmågor, det jag fått med mig och utvecklats av i mitt liv. Jag har fått mycket också. Inte bara skador, smärta, kamp, dysfunktion. Jag vet att det är olika. Både för oss som skadats svårt och för andra. Vad man fått och vad det skapar för möjligheter.

Det jag fått gav mig möjlighet att älska. Den plats mitt läkande började på gjorde att kärleken blev det som kändes som det mest livsnödvändiga.

Det kan vara på många olika sätt. Detta är bara min historia, inte allas.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.