Att vara flera inuti · På 1177.se

Kanske något annat varit bättre

Ibland tänker jag att det hade varit bättre på nåt annat sätt. Att det där med kärleken och att inte hata mig blev så väldigt krävande, att det gjorde att det blev övermäktigt. Det fanns så mycket att kämpa för att det ens skulle vara möjligt att acceptera, och den där ambitionen att hitta min kärlek och lyckas få med allt i den, hela mig, det var så stort.

Så mycket känslor och tankar, och så mycket kropp. Så mycket rädslor och minnen, och så delarna när de visade sig. Så mycket inre konflikter och olika sätt att handskas med världen. Så mycket trasigt.

Det var för mycket, min vuxna del gick på knäna, jag tömdes efterhand på ljus och på tron att det kunde gå att klara.

Fast vad hade alternativet varit? Hade det varit bättre om det kändes ok att förakta mig, hata mig, om det kändes ok att skada mig?

Hade det blivit mindre kämpigt om jag gick med på att stanna i känslan att de delar som fanns kvar i övergrepp och utsatthet var äckliga och hemska och fick skylla sig själva? Om jag använt min kraft till att försöka stöta bort dem igen istället för att försöka ta dem i min famn?

Jag vet inte. Jag tror att självhat kan vara ett skydd som man kan behöva. Det låter bakvänt, men ibland finns inte utrymme att handskas med det trasiga på nåt annat sätt, ibland är det bästa sättet att hata sig.

Det var det första skyddet som föll för mig, tror jag. Och inte som att det gick från en dag till nästa, och inte som att jag ens är färdig med det nu. Jag hatar mig fortfarande ibland, om än inte så intensivt som jag kunde göra förut. Det var mer som att det föll att tycka att det var rimligt, att jag var värd det, självhatet och föraktet. Jag kunde inte riktigt använda det som förut sen, när jag inte tyckte att det var rättvist att hata mig så. Det skyddade mig inte på samma sätt.

Jag har aldrig fattat det där, vad i en som styr vilka försvar som faller, i vilken ordning, på vilket sätt. Med tiden har jag lärt mig att acceptera det bara. Det som faller, det faller. Då får jag hitta nya sätt att handskas med livet. Och det spelar inte så stor roll om jag känner för det eller hellre hade gjort nåt annat än att kämpa fram nya förhållningssätt, när nåt har fallit har jag inte hittat sätt att på riktigt återgå till det. I perioder har jag kunnat göra det, gå tillbaka till försvar jag egentligen gjort mig av med. Men det är som att jag vet att det är tillfälligt då, inte nåt stabilt skydd. Som att jag vet att det är en parentes.

Så egentligen kanske det inte spelar så stor roll, att grubbla på om det varit bättre på ett annat sätt. Jag tror man funkar olika, och jag fattar inte varför jag funkar som jag gör. Det var såhär det blev för mig. Kanske alla andra sätt varit lika tunga, och kanske att andra sätt utgjort större risk för att jag skulle dö. Jag vet inte.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.