Att vara flera inuti · På 1177.se

Fanns det en broms?

Ja, ibland tänker jag på om nåt annat sätt varit bättre. Om nån annan väg varit lättare. Jag grubblar inte så ofta på det numera, det är mest för att jag skriver om det som tankarna kommer tillbaka. Jag lärde mig efter ett tag att försöka försonas med att det är nåt i mig som styr vilken väg processen tar, och att det kan vara så att det som styr har rätt. Att det är den vägen som är bäst för mig. Att det bästa då blir att följa.

Vet inte riktigt vad det var som styrde, det var ingen av delarna och ingen av dem visste mekanismerna bakom läkningsprocessen. Men jag fick lära mig att försöka förhålla mig till det med ödmjukhet. Kanske för att det inte fanns så mycket annat val. För alternativet var att hata det som styrde, och det gjorde jag ibland, men det slutade oftast i maktlöshet och destruktivitet och hjälpte mig inte alls.

Det jag tänkt mest på är ändå om det gått att styra tempot. Om det gått att bromsa. För det gick så himla snabbt och var så väldigt intensivt, och det tog så mycket mer kraft än jag hade. Det gjorde mig illa. Just det har jag tänkt mycket på, för när jag läst i böcker låter det som att man kan bestämma hastigheten. Eller rättare sagt som att terapeuten kan göra det. Det har alltid framstått som ett mysterium för mig, kanske för att jag inte haft den typen av terapi, där terapeuten varit den som lett mig in i saker och bestämt hur snabbt vi ska gå. Det har liksom gått av sig själv och så har jag och terapeuten fått följa med och ta hand om det som sker.

Jag har tänkt på om det varit annorlunda om jag haft en terapeut med mer traumakunskap. Om det funnits någon broms då.

Jag vet inte. Det slutar som vanligt med att jag inte riktigt passar in i teorierna och att det gör mig uppgiven. Kanske inte mest för det där med hastigheten, utan mest för att jag som patient förväntas undvika allt traumainnehåll på ett fobiskt sätt. Och grejen är att jag inte gjorde det. När saker var blockerade för mig såg jag inte dem och visste inte att de fanns där, jag tror att det är en annan sak än att förhålla sig till dem som om man har en fobi mot dem. Och när delarna blev tydliga och jag såg mer och mer av vad som hänt och kunde se samband och få tillgång till mer och mer av mig själv genom delarna, då ville jag helst ta hand om allt meddetsamma. Dyka in i det och befria mig, rädda mig från det onda, ta mig till nuet. Ta mig till nåt annat. Bort från undergången, för där kunde jag ju inte stanna. Det var den enda sak jag visste helt säkert, att jag måste ta mig bort därifrån.

Med den inställningen tror jag att jag i början ofta skyndade på tempot, även om kraften inte fanns. För att det fanns ett desperat behov av att rädda mig. Men även när jag slutat med påskyndningen och letade efter en broms hittade jag inte den. Fanns den? Jag vet inte. Jag antar att det är sånt jag aldrig kommer få veta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.