Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Vilket är den sanna berättelsen? Och vilket är styrkan, vilket är ljuset?

Det är så lätt att välja fokus när man ska berätta. Att man väljer att berätta om det smärtsamma, det sönderslitande, det totalt outhärdliga. Hur flashbacks är, vad de innehåller, hur de jagar, hur det inte går att tro på livet. Hur ångesten tjatar och tjatar i huvudet och hur varje sekund är en sekund av kamp, för att alls klara av att överleva.

Eller att man väljer ljuset. Vill visa det som fungerade, det som var bra. De små guldkornen som gör livet värt att leva. Värmen och ljuset som fanns mellan delarna, relationerna inuti när de funkade bättre och bättre, terapin, hur den läkte.

Samtidigt var den ju ett helvete, terapin. Och guldkorn är inte allt, bara små ögonblick av ljus.

Jag tycker det är svårt med berättandet, att välja vad som ska visas, och hur. Jag vet, jag skriver om det med jämna mellanrum, men jag behöver göra det, för att hålla just det levande i mig. Att det är ett berättande som inte är okomplicerat.

Jag vill inte visa allt. Det finns saker jag vill gömma undan, för min eller andras skull. För att vi behöver vara skyddade och för att det är något jag behöver ge oss. Och det finns saker jag inte vill skriva för att de skulle vara en tröstlös kamp mot en vård, en sån kamp jag inte vill vara en del av, inte vill lägga min energi på. Och annat vill jag inte skriva om för att det skulle bli för triggande, det vill jag inte heller ha här, det blir en annan typ av blogg då än den jag vill ha.

Redan där har jag ju tagit bort delar av det som var verkligheten. Och med tiden som går glömmer man lite, för att man behöver glömma för att orka. Det är så livet är. Det jag skriver nu är i efterhand. Det urval jag gör nu är ett urval med andra ögon än jag hade när jag var mitt i det. Det är så förutsättningarna är.

Men jag vill att både det outhärdliga och det ljusa ska finnas med här. Styrkan och värmen, smärtan och trasigheten.

Ibland tänker jag att det är svårt att veta var gränsen går, vad som är ljuset och styrkan, och vad som inte är det. Texten jag publicerade häromdagen (Hur kan det vara att vara splittrad? (Smärta)) valde jag för att den visar något av hur det kunde vara när det gjorde ont. Den står för smärtan, det är därför det blev den. Samtidigt ser jag också nåt annat när jag läser. Jag ser hur den del som kämpar och inte orkar finnas blir begränsad, tillbakahållen och i viss mån kontrollerad av en annan del.

Hon som var i smärtan såg inte det som nåt varmt och snällt, men nu ser jag ju det. Jag skyddade mig där. Genom att vara flera och jobba för samarbete och omsorg om varandra kunde jag ta hand om mig, även när nån del av mig inte kunde ta hand om sig själv. Det är trots allt en varm och ljus sak, mitt i smärtan. En styrka som fanns i att vara flera, och att vara i läkningsarbetet tillsammans.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.