Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Och det är klart att vi hatade henne. (Att vara splittrad)

När Stora, Lilla och Högstadie började få ordning på livet, vem de var, börjat lära känna varandra och fungera hyfsat, så kändes det ganska ok. Som att den värsta chocken var över. Ok, jag försökte ta in de minnen som fanns i skuggorna, hitta sätt att bearbeta det. Och jag försökte hitta sätt att förstå och acceptera denna tredelning av mig. Det var i ganska hög grad ett helvete. Men på sitt sätt ok, jag såg poängen med det och det fanns en meningsfullhet i det.

Jag tror att anledningen till att jag aldrig tänkte på skuggorna som delar, var att de kändes som delar av min historia. De var traumadelar, minnesdelar, skrik av fasa, saker lagrade i och återupplevda med full affekt. Dem jag tänkte på som delar av mig kändes som nåt helt annat. Att vara någon är rätt mycket större än att ha minnen. Det är lite svårt att definiera det där, vad det egentligen är att vara någon. Så idag får det räcka så: att det är mer, större, känns annorlunda. Att det är olika saker.

När den första chocken lagt sig, både kring det som handlade om skuggorna och delarna kom en ny del fram. Vi kallade henne Mellanstadie. (Ja, jag vet, det var lite rationellt, men det funkade bra så.) Vi hatade henne mycket intensivt. För att hon kom och störde vårt hårt framjobbade lugn, vår känsla av att tro att vi faktiskt hade koll på saker. Och för att hon hade mage att ha med sig skuggor som vände upp och ner på allt igen, ryckte undan marken under fötterna.

Vi ville inte ta hand om henne. Ville inte tycka om henne. Ville inte att hon skulle finnas. Och med henne tog det längre tid, de där stegen. Att märka att hon fanns gick väl rätt snabbt, men att acceptera det och försöka tycka om henne? Att försöka samarbeta och leva tillsammans med henne? Nä, det hade vi ingen lust alls med. Hon kunde faktiskt helst låta bli att finnas.

Det där att olika delar finns för olika syften och skapats i olika sammanhang bygger på att man inte orkat ha det med sig i en och samma del. Att det blir för stort och för svårt. Så på sitt sätt är det logiskt att hata en ny del som visar sig och vad den bär på. För det är ju inte uthärdligt. Hade det varit det hade det förmodligen aldrig funnits en till del.

Skuggorna var till viss del så, samtidigt var de ordnade i olika grupper, nära olika delar. Många liknade varandra. Med delarna var det verkligen så att det inte var uthärdligt, inte egentligen. Att det känts såpass ok med de tre första som lärde känna varandra handlade om lättnaden att kunna förstå mig själv. När Mellanstadie visade sig fanns det ingen sån lättnad, då fanns bara smärtan och det omöjliga. Klart jag ville slippa. Klart jag inte ville att det skulle ha hänt, att hon skulle finnas, att jag skulle behöva orka ta in det som inte känns uthärdligt att ta in.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.