Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Jag vill inte föra någons talan. (De kanske kan prata själv, lyssna på dem.)

Jag tycker det är svårt att skriva om att vara splittrad. Jag är inte glad för att vara en representant, jag vill inte alls föra någons talan. Det kliar i hela mig när någon säger att de vill ge en röst åt dem som ingen har. Ibland kan det säkert vara adekvat, men ibland skulle ju ett bättre alternativ vara att helt enkelt ge dem platsen, dem vars talan man vill föra. För de kanske kan och vill prata själva, de kanske bara inte har en chans att nå fram.

Nej, jag vill inte föra någons talan. Jag har mest blivit arg när saker framförts i mitt namn. För att jag är kvinna, sjuk, tillhörande utanförskapet, de psykiskt sjuka, de som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, de utsatta, marginaliserade, eller vad det nu varit folk tycker att de behövt föra min talan i.

Jag vill bara berätta om mig.

Jag vill inte berätta hur det är att vara splittrad. Det kan vara på tusen olika sätt. Och berättas på många fler sätt än så. Jag vill bara försöka förklara lite teoretiskt, och berätta lite om hur det varit för mig. Och mitt hopp är att det ska spela roll. Att mitt berättande ska skapa utrymme åt andra berättelser, att också de ska bli lyssnade till. Att det ska bli lättare att bli tagen på allvar. Att det är så det funkar, att ju fler berättelser som finns, desto fler nya blir hörda.

Men jag vet inte, om det funkar. Och jag tycker det är svårt. Att ta den här platsen. Att finnas här, använda mina upplevelser på det sättet.

Och jag vet ju, att jag har bestämt mig. Jag behöver bara fatta mod och dra efter andan lite nu, innan jag fortsätter. Och påminna om att det måste få ta tid och bli lite i taget. För att jag är rädd och sårbar och måste hinna med. Hinna ta det långsamt, lugnt. Att inte springa ifrån mig. Jag förstår om man som läsare vill veta mer meddetsamma, och kanske helst skulle önska att allt kunde beskrivas och göras begripligt i ett enda inlägg.

Jag tror inte det är möjligt. Åtminstone vet jag att jag inte kan.

Jag gör det jag kan. Ger det jag har att ge. Jag behöver komma ihåg det nu, påminna mig. Och jag behöver andas. Famla efter fler ord. Berätta dem sen. Ta lite i taget. Hinna med.

För dig som är ivrig och vill förstå mycket snabbare än jag kan hinna skriva, kan jag rekommendera några böcker om DID (svårt med lästips om DDNOS eftersom det är en ospecificerad diagnos).

  • The Dissociative Identity Disorder Sourcebook av Deborah Haddock, som jag tycker är en bra faktabok i ämnet. (Tror tyvärr inte det finns någon motsvarande på svenska.)

Det finns också en del självbiografiska berättelser/romaner (vet inte hur de klassas). På svenska finns åtminstone dessa

  • Flocken av Joan Frances Casey och Lynn Wilson
  • När harpalten ylar av Truddi Chase
  • Karens många ansikten av Richard Baer
  • Och i Skymningsbarn av Torey Hayden finns en flicka med DID med

(Även när man läser dem kan det ju vara en bra idé att minnas att det kan vara på tusen olika sätt, minst.) Skriv gärna tips i kommentarsfältet om du vet fler böcker (helst på svenska då).

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.