Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Jag tänkte på dem som skuggor. (Att vara splittrad)

Jag såg den som en skenbild i mitt vara:
min skugga var jag själv och ändå ej.
Som vore den en spegelbild av mig
och spegeln var en samling skärvor bara.

Hur svårt är inte detta att förklara:
min skugga var ett väsen helt för sig,
ett gråklätt ingenting, en tyst lakej,
ett eko som på kroppens röst måst svara.

(del av dikt ur Skuggor och speglingar av Lotta Olsson)

 

Jag tänkte på dem som skuggor. De delar som bar på minnena, mörkervärlden, det outhärdliga. Jag försökte hitta ord, och jag hittade inga. Det fanns inga lättillgängliga texter om dissociation då, inte på svenska. Det var för längesen. Om man googlade fick man några få träffar. De var så konstiga att de inte var till stor hjälp. Eller så berättade de för mig att mina minnen var falska. (Var det google man använde? Kanske var det altavista? Det var en annan tid, då för tio år sen.)

Jag letade fram mina egna ord, mitt eget sätt att tänka. Jag var ett pussel och plötsligt började allt komma fram i en fasansfull fart och jag hann inte leta upp teorier och korrekta ord som ingen kunde säga var de fanns. Om de nu fanns. Det fick gå med mina egna. Och jag sökte och sökte ord. För att de var ett halmstå att hålla i, ett sätt att försöka hitta konturer i kaoset och därmed göra det mindre kaosartat.

Hade det varit nu kanske jag kallat dem för EP:n, de delar av mig där det hemska var lagrat. Men det var inte nu. Det var då. Jag hade inte den teorin.

Det fanns några jag kallade delar, det var de som kändes som jag. Runt dem fanns skuggorna. Varje del hade sina skuggor. Varje del blev ifatthunnen, fälld, övermannad av dem. Invaderad av mörker och smärta. Det var väl en form av integration, om man tänker på skuggorna som delar. Det var inte så det kändes. Det som kändes var att det kaos jag var och som jag försökt kontrollera på olika sätt bubblade upp. Det var vulkaner omöjliga att dämpa, lugna. Skuggorna var i uppror, satte allt ur spel, kvävde allt lugn.

Det fanns så många skuggor. De strök alltid runt i närheten. De var ett hot som hängde över huvudet, som var min historia, mina minnen, min undergång som jag splittrat mig för att klara mig igenom.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.