Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

En chans för mig att förstå mig. (Att vara splittrad)

Jag visste inte om delarna. Det var så under lång tid. Det låter så konstigt. Men på sitt sätt är det logiskt. Det var ett skydd. Ingen fick veta, då kunde skyddet bli svagare eller rasa istället för att skydda mig. Inte heller jag fick veta. Den del jag kallade Stora trodde att det bara var hon som var jag. När Lilla kom fram och visade sig tydligt föll en massa saker på plats. Sånt jag (Stora) inte fattat förut, hur mycket jag än tänkt och försökt förstå. Högstadie-delen kom också ganska tidigt.

Länge trodde jag att det var vi tre, de delarna som var jag. Och så skuggorna som tillhörde Lilla och Högstadie (Stora hade inga skuggor, inte såna som man skulle kunna kalla EP).

Vi hade rätt lätt att funka bra ihop. Ok, det är en förenkling. Det var som att vara en familj av en vuxen, en tonåring och ett barn i förskoleåldern, där alla befinner sig i personlig kris, och spelar ut allt på en massa olika sätt. Det var inte lugnt, det var en röra och konstanta känslostormar.

Samtidigt fanns det nåt skönt i att ha hittat varandra, visat oss för varandra. Och förstå mer. Den där känslan av att saker föll på plats, att jag blev begriplig. Jag hade aldrig känt mig begriplig, möjlig för mig själv att förstå. Det är faktiskt en lättnad att ha en chans att förstå sig. De tre delarna tillsammans kunde förstå mycket och hitta sätt att finnas tillsammans. Lyssna och hjälpas åt och bli vänner efter hand.

Det var inte enkelt, men jag vet att jag haft det lättare än många andra. Att det varit relativt korta perioder från att en del kommit fram och börjat finnas och påverka, tills jag (Stora mest) förstod att det var så. Och sen vidare till att hata att det var så, acceptera att det var så, och försöka hitta sätt att finnas tillsammans.

Vi var ganska lika. Alla hade sin uppgift och sitt fokus. Reagerade på olika sätt och var formade av olika saker. Var olika åldrar. Samtidigt var det inte svårt att se att vi var delar av samma. Vi hade en sammedvetenhet för det mesta. Då, när allt bubblade upp till ytan och jag försökte ta hand om det. Vi kunde kommunicera, se vad de andra hade för sig när de var framme och styrde, och märka vad de tänkte och kände, om vi bara gav det tid och plats.

Det underlättade, gjorde det lättare än det kunde ha varit.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.