Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Att medicinera till obegriplighet. (Att vara splittrad)

En av de värsta sakerna de åren när psykiatrin försökte medicinera bort mina problem var att jag blev obegriplig för mig själv. När jag försökte söka mig nära mig själv var jag en dimma, ett töcken, en röra av biverkningar. Det gick inte att höra mig eller vad jag behövde. Alla konturer var utsuddade. Smärtan nådde mig ändå. Men jag. Jag nådde inte mig. Jag doldes i allt det där som skulle vara hjälp.

När de olika delarna av mig möttes och blev tydliga för varandra var det att för första gången på allvar ha en chans att hitta konturer, bli begriplig. Det var så värdefullt. Att ha mig. Att ha tillgång till mig. Att kunna vara nära mig, ha en chans att bry mig om mig. Lyssna på mig, försöka ta hand om mig. Inte som att det var lätt eller gick automatiskt, men att chansen ens fanns.

Att mer och mer inse att jag var min. Att ingen fick ta det ifrån mig igen, att ingen kunde ta ifrån mig det igen, när jag väl hittat det.

Jag hade mig. Och jag var min.

 

(Och jag är ingen motståndare till mediciner. Jag har använt psykofarmaka efter det, men på ett mer måttfullt och rimligt sätt, och utan att vården haft inställningen att jag är ett problem de ska lösa. Mediciner tror jag kan vara bra. Att se på patienter som objekt som är problem istället för att möta dem som de människor de är tror jag mycket sällan leder till något gott.)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.