Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Att finnas för att försvinna

Det tog ett tag innan jag vågade försöka mig på att berätta för terapeuten om delarna. Jag insåg att jag behövde hennes hjälp i det på olika sätt, men var rädd och visste inte hur hon skulle ta det. Och om hon alls skulle förstå vad jag pratade om.

Det gick väl ganska ok, eller alltså: hon försökte verkligen förstå. Det tog tid och rätt många förklaringar av samma saker. Fast vi kom framåt. Hon hjälpte mig när jag kunde visa och förklara hur jag behövde bli hjälpt. När jag inte kunde det blev det ensamt, och ibland konflikter.

Ett av problemen då precis i början var att en av hennes första reaktioner var att prata om integration. Som att hon kunde ta in att det fanns delar om hon samtidigt fick tänka att det inte skulle finnas delar, och att det var dit vi skulle. Det kanske låter som en rimlig tanke om man försöker greppa det hela teoretiskt. Fast samtidigt blev det inte så rimligt.

Min lilla del var en liten skadad flicka som kämpade hårt med att försöka lita på den stora, och att försöka släppa in terapeuten och lita på henne kändes fruktansvärt stort och helt livsfarligt. Den vuxna delen av mig var helt övertygad om att strategin måste vara att låta henne (och alla delar av mig) finnas och att försöka ge henne vad hon behövde. Sen var det liksom punkt. Det fanns väl nån vag vetskap om integration som nåt långt framme vid horisonten, kanske. Men det funkade inte med fokus på det. Funkade inte att ta en liten flicka i handen och säga att hej, du är välkommen, du kan vara trygg här, och avsluta med: och vi ska göra så att du inte finns mer. Hon (och de andra delarna av mig) kämpade så hårt med att försöka tro på att vi fick finnas, att det gick att lyssna på oss, tro på oss, bry sig om oss, låta oss ta plats och tid, att vi kunde vara värda hjälp. Det var där fokus måste vara. Att få finnas.

Och det gick inte då, att förmedla att jag fick finnas så jag kunde försvinna. Inte till nån av mig.

Och jag gissar att terapeuten glömde att jag inte var ett teoretiskt fenomen när hon försökte förstå och resonera och få ihop hur det funkade i sitt huvud. Jag tror inte hon ville illa eller ville utplåna nån del av mig. Men det blev så väldigt fel.

Nu när jag läst mer och hört fler splittrades berättelser tänker jag ofta att det finns ett så oproportionerligt fokus på integration. Jag är kanske konstig där, eftersom jag inte tänkte så mycket på det. Jag kan förstå om andra som är splittrade funderar mycket på det. Men andra, de som själva inte är splittrade? Till dem/er vill bara säga att herregud, släpp fixeringen. Kommer det en integration så alla delar smälter samman, så kommer den. Och om det inte gör det behöver det inte vara någon katastrof. Det viktiga är ändå att finnas och fungera så bra som möjligt, att man får det man behöver och kan känna sig trygg. Alla små steg i den riktningen är värda mycket. Om det också är steg på vägen mot integration är det väl bra, men det är inte som att det bara är den eventuella integrationen som gör dem värdefulla. De är värdefulla i sig, i att vara steg mot att leva mindre destruktivt och bättre fungerande, tryggare och mer tillitsfullt. Om de/ni tror att det enda sättet att ha ett acceptabelt liv är att vara en enda inuti kanske de/ni har en del kvar att jobba med vad gäller bemötande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.