Att vara flera inuti · På 1177.se

Varför klarade jag inte mig med overkligheten?

Varför räckte det inte då? Varför klarade jag inte mig med overkligheten, med att svepa in det jobbiga i en vit dimma? Jag tänker på det ibland. Återkommer till sånt som handlar om att vara fel, inte vara som i böckerna. Sånt jag skrev om i de första inläggen här på bloggen. För att jag inte varit med om så hemska saker ändå. Inte om man jämför med andra som splittrats, utvecklat flera delar, bitar, alters, personligheter, jag, vad man nu vill kalla det.

Jag vet att en del inte tycker att man kan jämföra. Och på ett plan är det sant. Samtidigt är det också sant att trauman kan vara olika allvarliga. Man kan få olika mycket av det man behöver parallellt med det som tar sönder en. Det kan vara olika skadligt både psykiskt och fysiskt, sträcka sig över olika lång tid, innebära olika många förövare, svek, brister.

Det går att jämföra. Och min historia är mindre allvarlig än många andras, om jag jämför mig med de som finns i böckerna, eller andra som berättar vad de varit med om. Jag förstår faktiskt inte, om jag jämför, varför jag splittrade mig.

Det jag har lärt mig är att den typen av jämförelser blir ganska meningslös. Och att det finns andra man ofta bortser från, som handlar om varför det inte blev värre. Tex: Varför var mitt självskadande så kontrollerat? Varför fick jag ingen ätstörning? Varför har jag inte tvångssyndrom? Varför fick jag ingen psykos, blev aldrig manisk? Varför blev jag aldrig prostituerad, misshandlad i något förhållande? Varför blev jag aldrig missbrukare, trots att jag blev beroende av narkotikaklassade mediciner?

Egentligen hade de sakerna varit rimliga konsekvenser av sånt jag utsattes för. Lika rimliga som det som blev. Men jag tror att man har olika sårbarheter, möjligheter och personligheter. Att det formar också det som senare ser ut som skador eller dysfunktionella beteenden. Det som i någon tid var ett sätt att överleva.

Vi är inte likadana. Man kan inte mata in en sak (en viss mängd övergrepp) och förvänta sig att det blir exakt samma skada hos alla (tex ett visst dissociativt symptom). Vissa händelser ökar risken för vissa symptom, men annat spelar också in. Sånt som handlar om den jag är.

Så varför klarade jag inte mig med overkligheten? Nuförtiden tänker jag att svaret är: något i mig gjorde bedömningen att det var genom att dela mig jag bäst kunde skydda mig mot det jag utsattes för. Något i mig, som inte var viljestyrt, gjorde vad det kunde för att bevara mig.

Jag är värdelös om man ska se mig som ett typexempel. Men jag går att förstå om man ser det som att jag är jag, och att det är där svaren finns. Så jag letar efter svaren hos mig själv nu.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.