Hej mitt namn är Viktoria och jag var gästpostare på Instagramkontot om.dissociation en vecka våren
2018. Följande text är en modifierad sammansättning med tillägg från det mest väsentliga jag skrev under
min vecka. Jag är inte utbildad på något sätt utan skriver enbart utifrån mina egna upplevelser och vad jag
kommit fram till med min terapeut.
Min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetssyndrom (EIPS) och kommer främst skriva utifrån
det sista diagnoskriteriet; ”Stressrelaterade paranoida tankar eller allvarlig dissociation”. För att förklara
för den oinvigde vad en dissociation kan vara så vill jag berätta att dissociationer är ganska vanliga fastän
det skiljer sig starkt mellan friskt och sjukt. Deja vu och att glömma bort större delen av bilfärden till
jobbet är två vanliga exempel. Men det kan också innebära overklighetskänslor eller
personlighetsklyvning. Det är ett brett spektrum.
En dissociation innebär att hjärnan inte pallar trycket (ofta relaterat till hög stress eller trauma) och
misslyckas med att integrera intryck och upplevelser. Verkligheten och känslan av självet hackas upp i
delar. Minnet kan också bli påverkat bland annat genom att man till exempel minns sitt vanliga vardagsliv
men inte något från ett smärtsamt trauma som utspelat sig i det förflutna. Men det kan se väldigt olika ut
från person till person. Så vad innebär dissociation för mig? Jag vill börja med att berätta att jag även lider
av utmattningssyndrom så det är inte så lätt alla gånger att avgöra vilka symptom som härstammar ut
vilken diagnos. Men diagnoser är ju ändå bara påhittade, man mår ju som man mår. Det är ju alltid
komplext.
Vad dissociation är för mig
Men just nu handlar det för mig om att jag upplever det som att svarta luckor uppstår i mitt huvud. Eller
glapp skulle man kunna kalla det, som bildas när hjärnan inte lyckas koppla ihop de olika delarna. Jag
glömmer bort koder och telefonnummer, kommer inte ens ihåg om jag anstränger mig (förrän flera
timmar eller dagar senare). Jag säger fel ord för att hjärnan på något vis halkar till och börjar tänka på
annat medan jag pratar. Jag kan inte styra vad som kommer ur mig riktigt. Ibland har jag bara halva
minnen. Jag minns att jag plockade fram en grej men sedan är det helt svart. Har ingen aning om vad jag
gjorde med grejen sedan. Ibland blandas drömmar/fantasier med minnen och jag blir osäker på vad som
faktiskt hänt i verkligheten. Men inte så allvarligt att jag inte klarar av vardagen på egen hand. Jag minns
oftast allt om jag får hjälp på traven.
En del ansikten (just nu min handläggare på f-kassan) fastnar och jag får någon sorts flashback-liknande
upplevelse fast där ansiktet som råkat fastna för tillfället är mitt. Som att jag är den personen. Ibland är
det karaktärer från tv-serier och jag vet ju att det inte är verkligt. Det varar i kanske en bråkdels sekund
men när jag kommer tillbaka så känner jag mig väldigt obekväm och osäker på vem jag är. Här lyckas
hjärnan sätta ihop delarna av mina upplevelser, fast det blir i fel ordning.
Jag får starka overklighetskänslor som beror på att upplevelsen av jaget och verkligheten delas upp i två.
Världen känns plastig och oäkta. Jag känner mig inte hemma i min kropp och när jag ser mig i spegeln
eller ser mina händer som i detta nu skriver på mobilen så ryser jag av obehag. Det känns inte som jag.
Jag upplever min kropp som ett skal jag är fängslad i. Växlar även starkt mellan olika stämningslägen, det
vill säga upplevelsen av mina känslor blir uppdelade. I ena stunden är jag skakig, hyper, pigg och lycklig.
Blir stressen högre så kraschar jag och får panik. Vill skada mig själv och ibland dö. Sedan när stressen är
som värst är det som att hjärnan inte orkar mer och stänger av helt. Jag kan känna mig helt lugn och okej
med livet, tillvaron och allt. Mår bra helt enkelt.
Det var inte förrän nyligen jag insåg detta dock då jag reflekterade över hur konstigt det var att jag ibland
kan vara sådär lugn och samlad och samtidigt skada mig själv. Man skadar ju inte sig själv när man mår
bra. Uppenbarligen finns stressen kvar där under ytan. Och ibland bryter den ut och från ingenstans kan
jag få extrem ångest och tappa kontrollen helt.
Jag kan också få för mig massor av saker om folk omkring mig (sambon, läkaren, vänner, främlingar på
stan). Ofta handlar det om att jag är rädd att jag ska tänka något kontroversiellt som att tjocka människor
är fula eller att alla invandrare är kriminella och att folk ska höra mina tankar och förstå att jag är en ond
människa. Även fast jag inte egentligen håller med mig själv i de kontroversiella tankarna (jag tänker
tankarna för att jag är rädd för att jag ska tänka på dem och försöker (genom att tänka på dem) undvika att
tänka dem). Ofta som ett led i detta tänker jag också att jag kan höra andras tankar. Och deras tankar
bekräftar alltid mina rädslor. De tänker att jag är en ond människa som inte förtjänar att leva och de
iakttar mina minsta rörelser. Letar alltid efter ett tillfälle att få skälla ut mig, kasta ut mig ur rummet eller
skada mig fysiskt. Jag kan också få för mig att folk är robotar eller betalade för att umgås med mig.
Jag är inte säker på hur de här paranoida tankegångarna fungerar i relation till dissociation. Men en teori
som jag läst går ut på att dissociationen splittrar kopplingen mellan jaget, självkontrollen och känslorna så
att irrationella tankegångar får fritt spelrum. Detta kommer från boken ”Understanding paranoia, A guide
for professionals, families and sufferers” av Martin Kantor. Han skriver också att många med paranoia
upplever just att man tappar kontrollen över sina egna tankar och upplever det nästan som att man iakttar
sig själv utifrån. Ungefär som när man är med om en bilolycka (också en stark stress/trauma som bidrar
till just den följande dissociativa uppdelningen), det är svårt att koppla ihop att det är en själv som tänker
tankarna/upplever händelserna.
Slutligen dissociation för mig också kännas som att hjärnan stänger ner i microsekund och när jag
kommer tillbaka känner jag mig väldigt förvirrad och osäker kring hur länge jag varit borta. Det har aldrig
gått mer än ett par sekunder men ibland får jag känslan av att det gått timmar eller veckor. En ganska
tydlig uppdelning av nuet som resulterar i ett glapp.
Min historia
Jag skrev i min dagbok vid nio års ålder att jag inte ville finnas, att jag ville dö, att livet var jobbigt att
leva. Jag hade redan då en depression utan att någon lade märke till det. När jag var tolv år dog min bästa
vän, min mormor. Jag visste inte hur man sörjde utan låtsades och hoppades att ingen skulle märka min
bluff. Hon var en viktig anknytningsperson för mig och jag tror att hennes död har haft stor betydelse för
hur min psykiska ohälsa har utvecklats.
När jag var fjorton började jag självskada och fantisera om självmord. Jag sa att jag trodde att jag gått in i
väggen, för det var den psykiska ohälsa som jag kände till då. Fick höra att jag var för ung för att kunna
gå in i väggen. Där började min självkänsla vackla. Började tänka att det jag upplevde inte var så farligt.
Att jag överdrev eller till och med låtsades/spelade för att få uppmärksamhet. Hjärnan kunde inte få ihop
hur jag kunde lida så enormt psykiskt och samtidigt vara ”helt frisk och normal” som folk sa. Där började
jag splittras i två delar. Den sjuka Viktoria och den friska. De fick inte existera samtidigt.
När jag blev sexton blev jag inlagd första gången på grund av självmordsrisk. Ett halvår där vården svek
och jag bytte avdelning/behandlingshem/familjehem nästan varje vecka. Och varje nytt ställe sa samma
sak; ”Inte vårt ansvar”. Jag hade starka overklighetskänslor och upplevde nog det som mitt värsta
problem. Försökte begå självmord genom överdoser ett par gånger, minns inte hur många. Att minnas är
som att behöva gå genom en snöstorm i motvind. Svårt att urskilja konturer i allt det vita samtidigt som
man blir piskad i ansiktet av snön. Men jag minns att jag kände att det inte var min kropp som jag
försökte ha ihjäl. Det var bara något slags smärtsamt fängelse jag blivit inlåst i. Tänkte att enda vägen ut
var genom döden.
Jag blev tre delar. Till största delen just då var jag den sjuka, ångestfyllda Viktoria. Näst störst den
känslomässigt bortkopplade Viktoria som varken brydde sig om sina nära kära eller sig själv. Och sist
med inte minst var jag ibland en jätteglad, stark och kompetent tjej som ville otroligt mycket med sitt liv.
Om två veckor har jag levt i tjugosex år. För ett och ett halvt år sedan fick jag de diagnoser jag idag har.
Det dröjde alltså till jag blev tjugofem innan jag fick ett erkännande från psykiatrin att jag var allvarligt
sjuk. Tjugofem år innan familj och vänner kunde börja få ett grepp om den omfattande problematik jag
levt med hela livet. Tjugofem år av många inläggningar, självmordsförsök, sexmissbruk, självskadande
och flyttade fram och tillbaka. Från att jag var femton år gammal så har jag aldrig ens bott ett år på
samma ställe innan jag flyttat igen och igen och igen. Har inte stått ut med stillheten. Idag har jag dock
bott på samma plats i två år.
Och under hela den här tiden då jag varit odiagnosticerad så har också idén om att jag inte är sjuk på
riktigt rotat sig djupt i mig. Jag har ännu otroligt svårt att tro på att psykiatrin är ärliga mot mig vad gäller
de diagnoser jag fått. Det känns som att de lurar mig och bara säger vad jag vill höra. Samtidigt är jag
rädd att de när som helst ska dra undan mattan från mina fötter och erkänna att de bara hittat på alltihop
och nu tänker överge mig. Jag kan aldrig slappna av helt och låta dem hjälpa mig.
Jag pendlar mellan att vara den friska, kompetenta Viktoria som ju aldrig haft eller kommer ha några
problem i världen och den sjuka, självmordsbenägna tjejen som är så trasig att hon aldrig kan bli lagad.
Sen är jag också den stressade förvirrade Viktoria som inte vet vilken del som talar sanning. För det kan
bara finnas en sanning. Det är där dissociationen spelar mig ett spratt. Jag kan inte integrera dessa olika
bilder som egentligen alla är en del av den stora sanningen.
I höstas gick jag en introduktionskurs i MBT (mentaliseringsbaserad terapi, man går en introkurs och
sedan görs bedömning huruvida man får påbörja terapin eller ej) och under sommaren kom paniken inför
det. Jag tänkte på det friska jaget. Tänkte att jag aldrig kommer bli intagen till terapin. Jag måste bli
sjukare så att de kan se att jag behöver hjälp. Kopplade på den sjuka Viktoria och blev inlagd. Men det är
tungt att vara sjuk så efter ett tag kopplade jag bort känslomässigt och skadade mig själv tvångsmässigt
och känslokallt. För att jag inte kunde integrera de olika delarna av mig själv. Det mesta av detta har jag
förstått under bara det senaste året. Bara för någon vecka sedan när jag läste på kontot om.dissociation en
gästpostare som skrev om PTSD förstod jag och kände igen mig. Jag fick diagnoserna för över ett år sen
men har inte förstått förrän nu att det är på riktigt. Att det jag upplever är sant.
Och för bara någon vecka sedan under ett utredningssamtal så började vi prata om dissociationer och jag
fick ett formulär att fylla i, hur mycket jag kände igen mig i olika symptom. Först då förstod jag. Då blev
det verkligt. Det är inte jag som inbillar mig eller låtsas. Det här finns på riktigt. Det är en sjukdom och
jag är inte ensam. Jag tror att vi måste ta oss själva på allvar, lita på vad vi känner. Annars förblir vi kvar i
en verklighetsflykt. Vi förtjänar den respekten av oss själva och av andra. Det är ack så svårt, jag vet.
Men så viktigt.
Min vardag idag
Jag har druckit kaffe idag med min kontaktperson och det känns som att jag håller på att gå sönder.
Overklighetskänslorna är starka och river hål någonstans under bröstkorgen. Karvar ur allt som är jag.
Går runt i dagdrömmar fast de är starkare än vad de ska vara. De känns mer verkliga, som nattdrömmar.
Inte så att jag hallucinerar men verkligheten försvinner och jag fastnar i fantasier. Kommer tillbaka och är
allmänt förvirrad. Känns som om det gått tusen år sen måndag då jag började skriva detta på
om.dissociation-kontot fastän det bara gått tre dagar. Även det är en typ av dissociation. Effekten av att
minnena känns avlägsna. Som om de inte är mina eller som att de inte har hänt på riktigt.
Dissociation är ett inte helt lätt ord. Första gången jag närmade mig det var när jag just fått min diagnos
EIPS, där som sagt dissociationer ingår som ett kriterium. Overklighetskänslor hade jag ju haft sen
tonåren och fick veta var en sorts dissociation. Blev nyfiken på ordet och googlade. Jag hittade en blogg
där en person med samma diagnos som jag beskrev sina dissociationer som att hon kände sig full fast hon
inte var det. Och att hon ändrade personlighet helt utan att kunna göra något åt det. Samt att efteråt hade
hon svårt att minnas vad hon gjort och sagt. Det var fascinerande men ingenting som jag kände igen mig
i. Det är först nu de senaste veckorna som jag på riktigt börjat förstå vad det är, tagit upp mina aningar
med terapeuten och fått mina misstankar bekräftade.
Jag trodde länge att dissociationer var skarpt avgränsade och tydliga att uppleva. Som att om man har det
så vet man om att man har det. Och så kan det kanske vara för en del, men sällan för mig. Det är mycket
mer flytande och otydligt. Fast jag ser dem ju klarade nu när jag vet vad de är. Vilket också hjälper mig
att hantera det när det kommer. Förr förlorade jag mig själv och då kunde ingen nå fram till eller hjälpa
mig. Men nu är det något jag kan se och ta på. Och då kan jag också hålla mig lite på distans. Vara i
dissociationerna och samtidigt vara medveten om det (även om det inte är helt lätt att vara medveten eller
lita på vad det är man upplever). Ta det för vad det är. En stressreaktion. Inte absolut verklighet.
”Jag skulle vilja ha kvitton, kvi... märk... blööö”, säger jag till kassörskan på ICA och pekar desperat på
kuverten som jag lagt fram. ”Frimären?”, förslår hon. ”Ja, tack!”
Det här var tidigare idag. Det och att jag nu sitter under en filt, skakar i kroppen och klagar på hur
ofantligt trött jag är, är vad som syns utåt. Jag verkar nog inte så dissociativ men tankar, ord, ansikten,
dimensioner och svarta luckor avlöser varandra i huvudet. Vet knappt var eller vem jag är. I ena stunden
är jag jättepigg och ska göra tusen saker. Tio minuter senare ligger jag utslagen och vet inte vart jag ska
vägen med allt det starka och obehagliga inuti. Sedan är jag pigg igen och vill inte kännas vid att jag har
några problem alls. Förrän ord plötsligt försvinner ur huvudet och ersätts av andra tankar och fantasier.
Det syns inte med detta händer när jag är på randen till att tappa kontrollen helt över mig själv.
Triggervarning (obehagliga fantasier)
Jag har aldrig fått en psykos men min fantasi och inlevelse har sen barnsben varit lite väl bra. När jag ser
på film till exempel så försvinner hela min kropp och verkligheten omkring mig. Om någon i filmen dör
så känns det som att jag dör. En del upplevelser stannar kvar som flashback-liknande upplevelser. Det
varar bara en sekund men upprepas om och om igen, ofta tätt inpå varandra i attacker. Det kan också
handla om saker som folk berättat för mig eller sånt jag bara fantiserat ihop själv. Jag förstås att det inte är
på riktigt men det känns som att det är det.
Det kan bland annat handla om att jag tuggar på och sväljer glasbitar, sticker en nål i mitt eget öga, att det
är spindlar överallt omkring mig eller att min ”riktiga” kropp ligger nedsövd och att den här verkligheten
bara är en dröm eller psykos. De två sista varianterna är sådant som jag ibland kan fastna i så starkt att jag
inte vågar sova. Att jag har stark ångest i flera timmar och velar mellan vad som är på riktigt och inte.
Men som tur är blir det ganska sällan så illa.
Triggervarning (dagbokstext från när jag mådde väldigt dåligt)
”Dö. Dö. Dö.
Vad är det för fel på mig? Varför vill jag inte?
Varför leva när man kan vara död?
Jag vill att ni amputerar mitt finger.
Det frustrerar mig.
Jag vill att ni amputerar min mage.
Den gör ont när jag inte äter.
Jag vill att ni amputerar mina ögon så jag slipper se det här.
Jag vill att ni amputerar min hjärna.
Den är för slug. För listig. För stark mot lilla mig.
Jag... Ja, lilla svaga jag orkar inte kämpa emot, hjärnan lurar mig, övertalar mig, manipulerar mig.
Får mig att glömma...
Amputera den.
Amputera hela min kropp bort från mig.
Den hör inte ihop med mig, den äcklar mig.
Hela den fantasivärld!
Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra...
Jag fryser...
Vill jag frysa eller inte?
Bryr jag mig?”
Insikter (Slut på triggervarning)
Jag har svårt att minnas vad som hänt i mitt liv och det gör ordentligt om i mig när jag läser gamla
dagböcker. Som jag skrev tidigare så har jag alltid haft lite väl bra inlevelseförmåga. Så när jag läser detta
är det som att jag är där igen på riktigt. Sexton år och inlagd för första gången men har redan fått byta
avdelning tre gånger på tre dagar. Och inte visste jag då att efter ytterligare en vecka så skulle de säga
”Kontraktet mellan landstingen gäller bara en vecka, här tar vårt ansvar slut” och jag skulle akut få flyttas
igen till första bästa ställe eftersom mitt landsting inte har någon slutenvård för barn och ungdomar.
Jag var så vilsen. Hade jag vetat då vad som väntade de kommande tio åren så hade jag nog ansträngt mig
ännu hårdare vid självmordsförsöken. Jag ser på den här unga tjejen med sorg i ögonen. Det var så
mycket som var orättvist och det var inte konstigt att hon mådde som hon gjorde. Vuxna människor fick
chans efter chans att fånga upp dig men tog den aldrig. Jag vill bara krama om den unga tjejen och säga
att jag älskar dig och ingenting var ditt fel. När jag ser tillbaka så förstår jag inte ens hur du orkade ta mig
igenom allt. Det var inte självklart att du skulle överleva, men det gjorde du. Idag mår jag förvisso
fortfarande väldigt dåligt. Men jag har otroligt mycket insikt och fortsätter att få mer för varje dag. Jag är
lycklig och nöjd med mitt liv nu. Fast det är enormt frustrerande och svårt att acceptera att jag är så
handikappad som jag är. Jag vill så mycket. Och det är fint. En dag ska jag få allt jag vill ha. Om jag bara
har tålamod.
Framtiden
Jag vill bli mamma, forskare, danslärare och författare. Just nu är jag för utbränd och skör för något av
det. Men om jag fortsätter att göra framsteg i acceptans, ångesthantering, mentalisering och att våga vila
så tror jag på att jag kan uppnå mina mål en dag. Jag har just avslutat en författarkurs på distans och ska
gå en fördjupning i samma kurs nu fram till sommaren. Min bok kommer nog att få vila ett tag i och med
att jag får panikångest bara jag tänker på den. Men lite skrivövningar ska jag nog orka.
Jag har just fått beviljat två år till från försäkringskassan. Jag kommer nog ”bara” spendera den här tiden
med att skriva och hålla kontakt med vänner och psykiatri. Jag håller just nu på att göra en utredning för
diverse ytterligare diagnoser. Förhoppningsvis får jag efter det börja i MBT. Med tanke på hur dåligt jag
mådde under introkursen så är de skeptiska men jag tror verkligen på den här terapin och hoppas att jag
kan klara av den.
När jag övervägde att ta den här veckan som gästpostare på om.dissociation så tvekade jag över om mina
dissociationer var tillräckligt allvarliga eller om jag alls skulle ha något att säga. Genom det här kontot har
jag tvingats se mig själv i vitögat. Verkligheten kommer ifatt. Det är ingenting som jag har hittat på. Det
är verkligt. Det här är ett statement. Jag heter Viktoria och jag är psykiskt sjuk. Jag har mer eller mindre
accepterat det och någorlunda lärt mig hantera mina svagheter. Jag vet också om mina styrkor. Och jag
kan bli frisk. För jag är jävligt stark.