Till dig som är liten och finns inuti. Lördag.

Hej

Hur har du det idag? Jag tänkte mycket på dig i torsdags, för det var lite konstigt att inte skriva brev till dig då. Jag brukar ju göra det. Och så tänkte jag på om det känns tomt och konstigt för dig också, eller bara för mig. Fast det är ju lite bra att jag kan skriva brev ibland ändå. Bara inte varje torsdag.

Jag undrar hur du har det kanske för att jag inte har det så bra. Så hoppas jag att du har det bättre. Jag är mest för trött och har jättemycket jobb jag inte orkar med och blir yr som att jag ska ramla av stolen om jag tänker för mycket och vill helst ingenting eller kanske äta choklad och klappa katten.

Ibland när det inte känns så bra att finnas behöver jag fantasin. Som att det blir ett eget rum som inte är verkligheten utan nåt annat. Ganska ofta hittar jag en sån fantasivärld i böcker jag läser, då slipper man hitta på själv och det kan kännas lugnt. Fast nu är jag för trött i huvudet så då är det jobbigt att läsa såna lättare böcker också. Så nu bygger jag en liten värld i en skål. Det är bra, jag kan göra det när jag har paus från jobbet och kan tänka typ ”om jag jobbar till kvart över så får jag pyssla lite sen” eller ”om jag gör färdigt denna grejen så får jag fixa en sak till minivärlden efter det”. Då känns det lättare, som att det inte bara är tungt och jobbigt hela tiden.

Och jag tycker om att bygga och att göra och hitta på lösningar. Idag har jag bara gjort en liten glittrig filt till min giraff, för det kändes som att hon kanske behövde en filt att sova i eller gömma sig under. Det kan man ju behöva. Jag gjorde en liten plantering till henne i trädgården häromdagen, som hon tycker är fin. Och ett utkikstorn till den andra giraffen så hon kan spana. Min minidinosaurie fick en trädkoja med lång repstege att klättra upp i.

Det känns bra att få göra snällt till de små leksakerna, och på nåt sätt gör jag snällt till mig också, för jag blir glad av att göra det och att titta på det. Och lite är det skönt att ta hand om nån även om det bara är en plastgiraff, fast det kanske låter konstigt. Jag tror det är skönt med en sån låtsasvärld för att det är lätt där. Kanske inte att allt är lätt att bygga, men man kan göra så att allt bara känns snällt och som lek där. I den verkliga världen finns det så mycket man måste orka och klara av och förstå och sånt man blir trött av. Man kan behöva en paus från det, jag tycker det.

Fast man måste ju orka med den verkliga världen också, det blir inte bra om man kryper in i sina fantasivärldar och försöker stanna där, även om där känns lättare och snällare. Fast som paus tycker jag det är bra. Jag tycker inte att man ska behöva orka med verkligheten precis hela tiden om man inte orkar med den, man måste få vila på de sätt som går.

Hoppas att du har en vilodag idag, eller i alla fall en dag där det får plats mycket vila.

Värme /Linnéa

Ps. På den här bloggen kan man hitta alla gamla brev genom att välja Till dig som är liten och finns inuti i menyn.

Regnkroppens foto.

Regnkroppens foto.

Regnkroppens foto.

Regnkroppens foto.

Till dig som är liten och finns inuti, från 1177.se-bloggen

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del av texterna därifrån här på bloggen, men texterna i den här kategorin finns inte på nätet just nu.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Brev från 2016

Advent och jul (och inför advent)

Brev från januari-mars 2017

Brev från april-juni 2017

Brev från juli-september 2017

Övriga inlägg från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Det som är. (Försoning.)

Försöker försonas med mitt liv. Att det är som det är. Att det inte är en massa saker som jag önskar av det. Ibland går det av sig själv, det där försonande. Ibland ligger det som en broms i varje steg, något att kämpa mot, orka med fast man inte orkar. Bara för att man vill framåt ändå, fast det kilat in sig och är i vägen.

Jag hatade mig själv så mycket förr. Det var vissa saker som spelade mindre roll då, eller som bekräftade min tro att det var rätt att hata mig. Sånt som spelar roll nu, och som blir värre för att jag inte hatar mig. För jag gör inte det mer. Nån stund ibland, men inte så innerligt och inte så ofta ändå. Aldrig som det var förr.

Och det blir skillnad då. Som att livet är värre därför, när det inte är som jag vill. När jag är dimmigt trött och inte kan sova av smärtan i kroppen och faktiskt inte vet om jag nånsin kommer kunna försörja mig. För att inte tala om annat, som jag önskat så länge jag kan minnas, och som det känns som att chanserna till det håller på att rinna mellan fingrarna utan att jag kan göra nåt för att hålla dem kvar.

När jag hatade mig kändes det som att det var klart att jag inte skulle få sånt jag önskade. Som att det skulle bryta mot en rimlig ordning. Jag var ju inte värd nåt. Nu känns det tvärtom. Som att jag är värd att ha det bra, och då gör det så ont att det inte är så värst bra.

Inte för att det är dåligt hela tiden eller jättesvårt eller så. Det är mer det där jag önskar av mitt liv, och det som är. Det är så mycket som inte är likt om man ställer de två bredvid varandra. Så mycket som känns som en ihålig tomhet i det som är mitt liv nu. Så mycket som är ingenting istället för det som kunde varit, om saker varit annorlunda. Om kroppen fungerat tex. Om det inte gått så många år för att kämpa för att tro på att jag får finnas och att det kan vara något bra. Om det inte hade slitit så på mig, gjort att jag landade här.

Ibland hatar jag mitt liv, som ett resultat av att jag önskar mig nåt annat, bättre, nåt som funkar. Fast oftast inte. Mest är det försoningen som finns där. Som en kamp eller som ett lugn. Som en storm att gå i motvind i, eller som en solglänta att stanna upp i. Eller vad som helst mitt emellan.

Det finns så mycket sorg, så mycket längtan. Det är så mycket som inte är. Och jag tycker om livet ändå. Mitt liv också, inte bara drömmarna om vad det hade kunnat vara. Fast just nu är det en period när det är något som behöver återerövras varje dag, något jag behöver förankra mig i hela tiden. Det är en tid av försoningskamp. Och jag vet att det kommer nåt annat sen. En försonad vila.

Allt har sin tid, och sådär. Jag vet. Och just nu tar det emot. Livet. Det tomma i det. Ihåligheten. Det står i vägen för mig. Jag måste gå runt det eller genom det, hela tiden.

Jag blir så trött av det. Jag är så trött på det.