Trauma och smärta

Har kollat lite på två olika texter som handlar om trauma och smärta. Det ena är en artikel som handlar om samband mellan PTSD och kronisk smärta, där man tittat på forskning andra gjort och sammanställt resultaten från dem och analyserat samsjukligheten. Den finns här och jag kan ärligt säga att jag inte läst så mycket mer än sammanfattningen. Den andra texten jag kollat på är ett blogginlägg som handlar om komplex PTSD och att vara konstant spänd i musklerna, och hur det är som en rustning eller ”armoring” som de kallar det på engelska. Blogginlägget finns här.

Jag tycker att det är intressant med de där sambanden, det var därför jag klickade mig vidare till texterna. Och jag tycker överlag att fysiska konsekvenser av traumatisering undersökts för lite och tas för lite på allvar.

Samtidigt.. jag befinner mig nog nån annanstans med mig själv. För jag håller på att försöka ta in och handskas med hur min överrörlighet och min smärta hänger ihop. Och överrörlighet gör också att man kan bli konstant spänd i musklerna. Inte som ett traumaskydd då, utan helt enkelt för att lederna är för ostabila, så det är ett sätt för kroppen att försöka hålla en upprätt trots allt. Det tar massor av kraft och man kan få ont av det, som man alltid kan få ont av spända muskler (förutom att man kan få ont i själva lederna också).

Och på vissa sätt hänger det väl ihop, att jag tycker att det är viktigt att det skrivs om trauma och smärta, och att jag blir lite trött och uppgiven av att läsa det. För jag tror det är viktigt att förstå de fysiska konsekvenserna av trauma. Ju mer komplex traumatisering det är, desto större risk för olika typer av problem med kroppen tror jag man har. Och det är viktigt. Att bli sedd, trodd och hjälpt i de problemen. Det är kunskap som kan leda dit.

Och det är kunskap som kan leda till en mer nyanserad och vettig bild av läget. Jag tror det är där uppgivenheten ligger, för att det känns så långt borta. För att vården är så väldigt mycket antingen eller. Om jag är traumatiserad och har ont, då är det liksom självklart att det är så att jag har ont pga trauman. Kanske för att jag spänner mig som ett sätt att skydda mig, eller bara att ökad stress leder till ökad muskelspänning (för att stress i grunden förbereder en för att fly eller slåss). Sen är det punkt och om jag försöker bli hörd i nåt mer så är jag nån form av vårdmässig rättshaverist och inbillningssjuk och jag borde bara gå hem och sluta störa vården och ta tid som nån med riktiga problem kunde ha.

Fast det kan ju vara både och. Jag kan ha (haft) konstanta spänningar pga trauman och jag kan ha konstanta spänningar pga överrörlighet. De två orsakerna kan ha samverkat och förvärrat läget. Det låter rimligt i mina öron. Och jag hade behövt få hjälp utifrån det då. Hjälp att förstå och vägledning i egenbehandling och kanske lite anpassad sjukgymnastik. Men det är bara en sak i taget, alltid. Och det blir kasst, för även om saker kan samverka och förstärka varandra, så kan det vara olika åtgärder som hjälper. Avslappning kan vara bra mot traumaspänningar, men mot överrörlighetsspänningar hjälper det inte så värst, för inte blir mina leder mer stabila för att jag djupandas och släpper stressen.

Vet inte vad jag ville komma fram till egentligen. Mer än att jag är trött. Och att jag önskar att någon kunde orka se helheten och hjälpa en utifrån den, jag är så trött på att det bara ligger hos mig, och att jag är den som ska förstå när insatser som riktas mot ett problem jag har kan förvärra ett annat problem. Men ja.. det är sant att många med smärta är traumatiserade, och kanske att det kan vara en väg framåt. Åtminstone för dem som söker vård för sin smärta och inte sina trauman, att de kan bli ledda till att få hjälp för båda. Det kanske är för komplicerat att ha flera olika saker som leder till liknande symptom.

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Om mig, om dissociation och sånt som var, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

(Mest) gamla texter

Delarna jag var

Relationerna inuti

Början, och annat

 

Teorier, förklaringar, och om diagnoser, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Diagnoser

Dissociation allmänt och olika typer av dissociation

Tid och flashbacks

Att vara flera inuti

Trötthet

Om självmord

Den andra sidan av objektkonstansen

Jag har skrivit lite tidigare om objektkonstans, att klara att hålla kvar terapeuten inuti. Inte tro att hon var nån annan eller skulle förhålla sig till mig på ett annat sätt bara för att en vecka gått och vi inte träffats på den tiden.

Efter flera år av att jobba med anknytning i terapi (med de två olika terapeuterna) var det som att den andra halvan blev viktig. Som att jag började ta in att anknytning är något ömsesidigt, att det är känslomässiga band som inte handlar om att en (alltså jag) knyter fast sig i någon annan mot dens vilja, utan som att det är band där båda sträcker ut sina och så knyts de ihop. Inte att det som sträcks ut eller är med i anknytningen är samma saker om den ena är terapeut och den andra är patient, men jag insåg liksom att det måste finnas något från båda sidor om det ska kunna ske anknytning. I alla fall om det ska bli en trygg och läkande anknytning, som det faktiskt var i terapin. Som barn eller i förhållande till kallsinnad vårdpersonal kan man ju försöka anknyta på alla sätt som är möjliga att försöka, men jag tror inte att det nånsin kan bli något läkande eller stabilt för en, om den andra inte också är del av det.

Jag grubblade på det och frågade terapeuten vem jag var för henne och lyckades med tiden att på riktigt ta in att jag faktiskt var någon för henne. Att hon inte skulle glömma mig även om vi inte hördes på flera veckor, och att hennes inre bild av mig formats av alla de samtal vi haft och inte så lätt byttes eller försvann. Och att den inre bilden av mig varken handlade om att hon bestämt sig för att hon visste bättre än jag vem jag var, eller hade någon förvrängd bild där jag var ett objekt man kunde utsätta för saker. Precis som andra människor fyllde hon väl i mellanrummen mellan det som sagts, men om det visade sig att något i hennes bild av mig var fel så blev det inte en kamp om vem som hade rätt att veta något om vem jag var, utan då var det klart att det var jag som visste det och att hennes bild skulle justeras.

Det låter kanske korkat att inte ha kunnat ta in det där förrän efter många års terapi, men det var så mycket annat jag behövde förstå och klara att smälta först. Och det var helt omvälvande när jag insåg att jag fanns för henne. Inte bara i samtalen, utan i anknytning. Jag hade insett att hon brydde sig och ville mig väl och sådär, men det var något med att inse att det fanns en sån inre representation av mig. Att jag var ett anknytningsperson för henne, inte bara någon att bry sig om i samtalen. Och då inte anknytningsperson så som att jag skulle vara den stora och trygga, det var hon som var i rollen av terapeut och jag som var behövande, men en person hon anknöt till just i det förhållandet. (Det kanske heter något annat än anknytningsperson när det är från det hållet, men kommer inte på vad det ska kallas annars nu när jag skriver.)

Det förändrade i alla fall mycket för mig. Som att jag hela mitt liv känt det som att jag var ensam om att upprätthålla min existens, och så insåg jag att jag kunde finnas hos andra, och att  det kan vara som en buffert. Om jag tappar bort mig ett tag så försvinner jag ändå inte, om jag är helt förvirrad och inte har någon aning om vem jag är, så finns det andra som bär mig med sig. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns en sån oändlig lättnad i det, att det inte bara hänger på mig. Det att jag finns. För jag finns i andra med, inte bara i mig själv. Och det behöver inte bara vara något som medför risker för maktmissbruk och övergrepp, eller risk att jag måste ställas till svars för att jag är fel när jag inte passar ihop med någons bild av mig. Utan att det kan vara något tryggt, något som bär.