Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti. Andas.

Hej
Hur har du det idag? Jag är mest trött och trött, som vanligt. Det är lite bättre på vissa sätt i alla fall, ibland känns det ändå som att det spelar roll. Och ibland känns det ju inte så. Det är ok också.

Idag tänkte jag mest att jag ville dela med mig av en sak jag hittade på instagram. Det är en som har gjort små filmsnuttar som kan vara till hjälp om man vill andas lugnt. Vet inte om du har hört om det, men ofta när man mår dåligt andas man snabbt och liksom stressar upp kroppen och då kan det göra att man mår ännu sämre och kanske ännu räddare och att paniken blir värre. För det är som att kroppen beter sig som att man är jätterädd när man andas jättesnabbt, och då tänker hjärnan att man är jätterädd och drar igång en massa reaktioner på det och då andas man kanske ännu snabbare och då drar hjärnan igång ännu mer och… det blir inte så bra.

För vissa är det jättedåligt att testa att andas djupt och lugnt då. Det kan bli att det bara känns hemskt eller till och med att man får mer flashbacks och att allt blir värre. Gör inte det då. För andra kan det funka bra med andningen. Göra att man bryter av det som handlar om att kroppen och psyket håller på att stressa varandra så det blir värre och värre. Så man kan bli lugnare. Och om man blir lugnare kan man ofta tänka bättre, till exempel kan det bli lättare att tänka att det som känns hemskt är ett minne bara, inte nåt som händer nu. Eller att tänka vad man vill göra för att det ska bli lättare, eller kanske att ringa eller skriva till någon och be om hjälp.

För mig har det hjälpt mycket att lugna ner andetagen. Men man är olika. Det är därför jag ville skriva att det kan bli dåligt också. Det är inte som att man är rätt om det fungerar bra och fel annars. Det är lite olika bara. För vissa funkar det.

När jag haft kontakt med vården har de ofta pratat om att man ska andas i en fyrkant. Vet inte om du hört det. Det går säkert att googla på annars. Jag tycker bättre om de här små videosnuttarna i alla fall, att följa med dem. För de känns trygga och fina med färgerna och formerna och då har jag lättare att lugna ner mig, för att färgerna också hjälper, inte bara att andas lugnare.

Om du inte ser filmsnuttarna längst uppe i det här inlägget kan du klicka här så ska du komma till dem. Det finns ännu fler om du klickar här.

Det går att bläddra mellan dem du kan se i det här inlägget, om du klickar på den lilla pilen som finns till höger eller vänster. Hoppas att du hittar någon som du tycker om. Jag tyckte inte lika mycket om alla, men väldigt mycket om vissa. Jag tror man är olika där med, vilka som passar en.

Nu ska jag gå till biblioteket och låna julböcker. Nästa vecka ska jag skriva på stafettkontot Om dissociation, jag tänkte att jag skulle ha julbokstema mest. Och lite annat. Du får gärna kolla det jag skriver där i alla fall.

Var rädd om dig
och jag hoppas att andra är rädda om dig
Linnéa

På 1177.se · Smärta · Trötthet · Vardag

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Anknytning · På 1177.se

Den andra sidan av objektkonstansen

Jag har skrivit lite tidigare om objektkonstans, att klara att hålla kvar terapeuten inuti. Inte tro att hon var nån annan eller skulle förhålla sig till mig på ett annat sätt bara för att en vecka gått och vi inte träffats på den tiden.

Efter flera år av att jobba med anknytning i terapi (med de två olika terapeuterna) var det som att den andra halvan blev viktig. Som att jag började ta in att anknytning är något ömsesidigt, att det är känslomässiga band som inte handlar om att en (alltså jag) knyter fast sig i någon annan mot dens vilja, utan som att det är band där båda sträcker ut sina och så knyts de ihop. Inte att det som sträcks ut eller är med i anknytningen är samma saker om den ena är terapeut och den andra är patient, men jag insåg liksom att det måste finnas något från båda sidor om det ska kunna ske anknytning. I alla fall om det ska bli en trygg och läkande anknytning, som det faktiskt var i terapin. Som barn eller i förhållande till kallsinnad vårdpersonal kan man ju försöka anknyta på alla sätt som är möjliga att försöka, men jag tror inte att det nånsin kan bli något läkande eller stabilt för en, om den andra inte också är del av det.

Jag grubblade på det och frågade terapeuten vem jag var för henne och lyckades med tiden att på riktigt ta in att jag faktiskt var någon för henne. Att hon inte skulle glömma mig även om vi inte hördes på flera veckor, och att hennes inre bild av mig formats av alla de samtal vi haft och inte så lätt byttes eller försvann. Och att den inre bilden av mig varken handlade om att hon bestämt sig för att hon visste bättre än jag vem jag var, eller hade någon förvrängd bild där jag var ett objekt man kunde utsätta för saker. Precis som andra människor fyllde hon väl i mellanrummen mellan det som sagts, men om det visade sig att något i hennes bild av mig var fel så blev det inte en kamp om vem som hade rätt att veta något om vem jag var, utan då var det klart att det var jag som visste det och att hennes bild skulle justeras.

Det låter kanske korkat att inte ha kunnat ta in det där förrän efter många års terapi, men det var så mycket annat jag behövde förstå och klara att smälta först. Och det var helt omvälvande när jag insåg att jag fanns för henne. Inte bara i samtalen, utan i anknytning. Jag hade insett att hon brydde sig och ville mig väl och sådär, men det var något med att inse att det fanns en sån inre representation av mig. Att jag var ett anknytningsperson för henne, inte bara någon att bry sig om i samtalen. Och då inte anknytningsperson så som att jag skulle vara den stora och trygga, det var hon som var i rollen av terapeut och jag som var behövande, men en person hon anknöt till just i det förhållandet. (Det kanske heter något annat än anknytningsperson när det är från det hållet, men kommer inte på vad det ska kallas annars nu när jag skriver.)

Det förändrade i alla fall mycket för mig. Som att jag hela mitt liv känt det som att jag var ensam om att upprätthålla min existens, och så insåg jag att jag kunde finnas hos andra, och att  det kan vara som en buffert. Om jag tappar bort mig ett tag så försvinner jag ändå inte, om jag är helt förvirrad och inte har någon aning om vem jag är, så finns det andra som bär mig med sig. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns en sån oändlig lättnad i det, att det inte bara hänger på mig. Det att jag finns. För jag finns i andra med, inte bara i mig själv. Och det behöver inte bara vara något som medför risker för maktmissbruk och övergrepp, eller risk att jag måste ställas till svars för att jag är fel när jag inte passar ihop med någons bild av mig. Utan att det kan vara något tryggt, något som bär.