Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Till dig som är liten och finns inuti. När det inte går att varva ner.

Hej

Hur har du det idag? Det blev inget brev förrän senare på dagen idag, hoppas det inte gör nåt. Jag har mått lite konstigt, så jag orkade inte skriva förrän nu.

Vissa dagar är det som att kroppen är helt stressad och inte alls vill varva ner. Mest blir det så när jag är jättejättetrött och vet att jag egentligen helst skulle vilja sova. Fast det går ju inte om kroppen är helt uppe i varv. Du vet, som när hjärtat slår lite för snabbt och man är helt skakig och så. Då somnar jag inte.

Det är svårt vad man ska göra då, tycker jag. För att det lätt blir som att det blir ännu mer stressigt om man försöker vila. Och som att man egentligen är för trött för att göra nåt. Så allt blir liksom fel.

Jag satte mig i alla fall i min soffa med min katt. Hon sov bara, så det var mest tryggt att ha henne nära. Och så hittade jag ett tv-program att titta på och så letade jag fram ett mjukt garn. Jag vet inte varför jag blir lugnare av garn, men jag blir det. Det blev tre små figurer idag. Jag är inte särskilt lugn fortfarande, fast lite mer glad av att det blev figurer, så det var ändå bra tycker jag.

Hoppas att du har det lugnare, och att du allra helst har det bra och känner dig trygg

Värme /Linnéa

 

Att vara flera inuti · Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet

Till dig som är liten och finns inuti. Att klara det.

Hej

hur har du det idag? Jag är trött och yr och lite glad och nervös. En massa i en röra alltså. Ibland är det så. Glad och nervös är jag för att jag precis blev färdig med en bok. Det nervösa är för att det känns läskigt att ladda upp filerna och klicka i rutorna om avtal och sen inte kunna ändra nåt mer. Tänk om något blev jättefel som jag inte såg? Fast jag tror inte det. Inte egentligen. Ibland kanske man måste vara lite nervös bara, när nåt spelar roll för en.

Det glada är också för boken. Den är med de breven jag skrev på 1177-bloggen. Jag tänkte att den skulle vara färdig för kanske ett år sen. Men så blev jag så trött och det gick inte och gick inte och gick inte. Ibland känns det som att inget funkar och att det aldrig kommer göra det. Och ofta tycker jag att det är svårt att det inte kan funka som för andra. Jag vill också kunna sitta och jobba med saker en hel dag och inte hålla koll på klockan och yrseln.

Fast kanske att lite av det glada handlar om det också, att ha lyckats putta undan det som handlar om att vilja kunna göra på det vanliga sättet, som andra. För boken blev färdig för att jag gjorde på mitt sätt, som funkade för mig. Jag är ändå lite glad för att det finns såna sätt. För att det går att testa och vara försiktig och liksom lirka med saker så de kan funka ändå, även om de är stora.

Och ibland är jag väldigt ledsen för det också, för att det ska behövas. Varför kan inte jag bara få funka? Varför måste jag vara så yr och trött? Det är rätt orättvist.

Hur är det för dig? Fungerar du? Orkar du göra saker på vanliga sätt? Och orkar du hitta andra sätt när det inte går? Ibland finns det ju inte ens några andra sätt att hitta. Ibland kan man bara finnas och andas en liten stund i taget och det är ändå för mycket. Det är väl det riktigt hemska, när man knappt räcker till att finnas. Jag hoppas att det inte är så för dig, för er. Hoppas att du och de andra inuti har det bättre än så, att det finns plats för att göra något ni längtar efter eller vill. Det spelar så stor roll när det är möjligt. Även om man måste hitta sina egna vägar och lirka fram saker och gå omvägar för att komma framåt.

Värme och snällt
Linnéa

Förklaringsförsök · Teorier · Trötthet

Trauma och trötthet: Lite småtankar

När man googlar runt och letar efter info om något hittar man så mycket som är intressant, men som kanske inte helt stämmer överens med det man tänkt skriva om. Så nu blir det ett inlägg med några såna saker, bara för att jag tycker det är synd om de inte får nämnas alls.

Det jag hittat som kanske är mest intressant är den här artikeln i Dagens Medicin. Vid stress ökar halten av kortison, det är en del av den normala stressmekanismen hos kroppen. Är någon stressad så borde man då alltså ha högre nivåer av kortison. Tidigare har man istället hittat lägre nivåer hos människor med PTSD, och i den här artikeln tar man upp att man nu också hittat lägre nivåer hos en grupp människor med utmattningssyndrom.

Man har länge tänkt att de onormalt låga nivåerna är ett resultat av långvarig stress, att HPA-axeln inte längre orkar producera lika mycket kortisol. Det som står i artikeln och som jag inte hört tidigare, är att man gjort tvillingstudier kring det när det handlat om PTSD, och då sett att en lägre hippocampusvolym och lägre kortisolnivåer istället är något medfött, inte resultat av långvarig stress. Och artikeln funderar på om det kan vara fallet också när man har låga nivåer vid utmattning. Om det är så, att det är medfött att man har lägre nivåer, så får man ju tolka nivåerna på ett annat sätt. Kanske människor med låg kortisolnivå har en sårbarhet för att lättare få PTSD eller utmattningssyndrom, och i så fall får man skapa en annorlunda modell, som kanske påverkar hur man behandlar eller förebygger tillstånden för dem som har en extra sårbarhet.

Man undersöker det vidare och vet inte än vilket som är det mest korrekta, så än så länge finns det inga fakta och man vet inte vilken av utgångspunkterna som är mest korrekt. Men intressant i vilket fall, tycker jag.

 

När jag sökte efter info om hur man kan tänka kring vilka stressorer som PTSD innebär hittade jag inte så mycket, men jag hittade Life Stressor Checklist (info om den finns här). Det var inte alls det jag sökte efter, men det är en lista med frågor för att kartlägga vad för händelser/stressorer någon varit med om, och som kan vara orsak till en traumatisering. På svenska hittade jag en liknande lista här: Life Events Checklist / Checklista för livshändelser, men det är inte riktigt samma.

Om man är ännu mer intresserad av olika bedömningsinstrument vid posttraumatisk stress kan jag rekommendera den här sidan på Uppsala universitets webbplats.

 

Som en sista sak att ta upp så hittade jag den här publikationen: The stressor criterion for posttraumatic stress disorder: Does it matter? Den handlar också om det kriterium som finns för PTSD-diagnosen som innebär att man måste ha varit med om en traumatisk händelse. De undersöker om det spelar någon roll vad man varit med om för typ av händelse, och kommer fram till att sett till symptom och hur sjuk man blir spelar det inte så stor roll. Tror jag i alla fall, jag orkade bara läsa abstract för texten, och är rätt trött i huvudet, men lite intressant tycker jag det är, så tänkte att jag länkar så den som är mer intresserad kan läsa själv (och förstå bättre än jag).