Böcker · Självhjälp

EFT vid PTSD

Jag är bortrest den här söndagen, så petar in ett inlägg jag skrivit i förväg just för att ha till någon söndag när det inte fanns möjlighet att skriva något nytt. Jag hittade den här boken i somras, efter att ha läst en annan text av Gunilla Brattberg. Den heter EFT vid PTSD – Handbok för tillämpning av självhjälpsmetoden EFT vid posttraumatiska stresstillstånd.

Jag har hört om EFT några gånger, men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Efter en dålig erfarenhet av TFT tänkte jag att det inte var något för mig ändå. TFT står för tankefältsterapi och till viss del bygger det på samma tekniker. Fast helt ärligt byggde nog den dåliga erfarenheten på saker som handlade om terapeuten och bemötandet, snarare än metoden. I vilket fall har jag bara inte orkat bry mig om EFT. Ibland får det ju vara så.

Men så hittade jag den här boken och läste den. För jag tänkte att det kanske ändå var intressant. Och det verkar intressant! Det är en teknik som bygger på att skapa acceptans och där man med bland annat affirmationer och knackningar på olika punkter på kroppen gör att känslomässigt jobbiga saker kan lugna sig, och att man lättare kan hitta acceptans och leva med dem.

Även om jag på egen hand jobbar mycket med acceptans och medvetna val, så är det saker som sätter igång en massa varningssignaler hos mig. Med affirmationer är det inte alls bättre. Inte för att det i sig är dåliga saker, men det finns ganska gott om självhjälpslitteratur och människor som sysslar med positivt tänkande som använt orden på ett sätt som blir destruktivt för mig. Det blir inte bra när man får et att låta som att man väljer om man blir sjuk, väljer om man har ont, väljer om man blir skadad av sånt som hänt en, eller föreställer sig att man kan komma över alla sina problem med några enkla affirmationer.

I den här boken är det inte alls det där dåliga sättet det handlar om. Tvärtom handlar det om att göra val utifrån sina förutsättningar. Man kan inte välja att ha ont, men kanske kan man ha som mål att välja att tycka om sig själv trots smärtan. Affirmationerna är inte heller några plattityder som ska försöka överrösta det som är verkliga problem, utan sätt att upprepa och förankra sig i de val man gör, och ett sätt att komma närmare den acceptans som gör tex att man kan tycka om sig själv även om man har ont.

Det känns sympatiskt, och författaren är också noga med att visa att hon förstår skillnaden mellan lättare problem och svåra trauman, och hur man kan vara försiktig med sig själv. Att det inte behöver vara att antingen dyka rakt in i det hemskaste, och riskera att översvämmas av det, eller inte använda tekniken alls. Att det går att närma sig mindre problem och följder av det man varit med om, och trots allt få välbehövlig hjälp och lindring. Och att det inte alltid går att orka eller vilja ge sig in i att lära sig en teknik av det här slaget, som till en början kräver att man tränar några gånger varje dag, och sen fortsätter att använda sig av tekniken. Ibland är det för mycket, och ibland är det för svårt att ens sätta sig ner och formulera vad det är man önskar att man kunde förändra, bryta ner det i mindre påståenden, skapa lämpliga affirmationer och ta ett litet steg i taget för att komma vidare. Ibland behövs något helt annat. Kanske terapi eller medicin, eller att för ett tag inte ha fokus på hur man mår, även om det påverkar ens liv.

Kanske låter frälst nu, och jag gillar verkligen boken. Den är pedagogisk och har många exempel, det känns som att Brattberg närmar sig läsaren med förståelse och varsamhet, och förutom genomgångarna av hur man ska göra så finns det några avsnitt där det presenteras teoretiskt hur metoden kan fungera, och vad en studie gett för resultat. Det är en bra bok. Och jag vill skriva om den för att jag tänker att det är en metod som kanske kan vara till hjälp för människor, och för att den här boken känns som en bra inledning till metoden.

Fast själv har jag inte provat den. Jag använder andra metoder för acceptans och förändring i mitt liv, och just nu behöver jag personligen fokusera mer på annat, och låta det som är känslomässigt jobbigt bara få vara som det är ett tag. Och vara lugn i att det är ok. Det finns massor av bra metoder och övningar som kan vara till hjälp, men själv har en av mina viktigaste lärdomar varit att välja bland dem, inte testa alla, eller tro att jag orkar för många parallellt. Och något annat jag lärt mig med tiden är att det är ok att inte ta sig över alla hinder. Känner jag fortfarande motstånd pga den där TFT-sessionen som inte var bra för mig så kan det få vara så också. Det är inte som att något i mitt liv hänger på att jag använder mig av en teknik där man arbetar med att knacka på olika punkter. Jag får välja något annat, och jag gör det. Kanske återvänder jag och provar en annan gång, om det känns som att det är vad jag behöver just då.

Trötthet

Trauma och trötthet: Vem blir sjuk? Och vems sjukdomar är viktiga?

Innan jag går vidare och skriver lite om vad jag faktiskt hittat om trauma/PTSD och utmattning vill jag stanna upp och skriva lite om det jag tycker finns någonstans mellan raderna. De frågor som rör sig i mig. För kanske finns det en anledning till att man när det kommer till utmattning mest skriver om arbetsrelaterad stress.

Såklart är det viktigt att uppmärksamma när stress i arbetslivet gör människor sjuka, det är faktiskt helt orimligt att vi har skapat sammanhang där så många jobbar sig sjuka. Och då inte bara för att de är prestationsprinsessor eller drivs av en vilja att vara perfekta (som man kan tro om man läser en eller annan bok om utmattning), utan för att många är instängda i arbetsmässiga sammanhang där man har lite makt, mycket ansvar, för lite chans till återhämtning, kanske knappt tid att gå på toa, ta hand om sig, utan hela tiden kör över sig själva, för att det inte finns något val. Det är verkligen viktigt att titta på de faktorer som gör människor sjuka och försöka förändra så att vi kan ha liv som går att leva, även arbetsliv.

Det är inte det, att jag tycker att det är fel att fokusera på stressfaktorer i arbetslivet. Det är mer att det är fel när man bara fokuserar på det. Men jag tror inte det är en slump. Som jag upplever sjukvård och sjukförsäkringssystem, och det jag hör människor berätta om det, så blir det mer och mer fokus på arbete. Sjukvården verkar alltmer ha fokus på att rehabilitera en så man kan återgå till arbete, snarare än att ha fokus på att man ska bli frisk. Och visst, det är viktigt, arbete är centralt på många sätt i människors liv, och jag önskar verkligen att jag kunde arbeta och försörja mig själv, det har jag önskat länge. Men det är ju ändå inte allt. Hur man mår spelar roll även om man inte kan jobba. Ändå verkar behandlingarna få större fokus på att rikta sig till de som ligger hyfsat nära att kunna återgå till arbete. Det är där man lägger kraften, där det verkar spela roll. För det som har störst betydelse är att människor ska kunna arbeta.

Tänker man så är det inte så konstigt om det i texter om utmattning handlar om arbete, för det är ju det som är det viktiga. Vad är det som gör att människor inte klarar att arbeta? Faktorer i arbetslivet? Då får man titta på det. Och de som har haft ett arbete de blivit sjuka av har större chans att återgå till arbete än de som kanske aldrig jobbat, eller varit sjukskrivna långa perioder. Som är fallet för många av oss med psykiska traumaskador. Vi blir inte riktigt lika viktiga eftersom det inte är säkert att vi kan ta oss så långt som till arbete, och är inte vård rätt bortkastad att ge oss då? Ok, så tror jag inte att så många tänker, inte så tydligt, men vi kan lätt hamna längre ner på prioriteringslistan. Kroniker och vad som ses som potentiellt hopplösa fall vill de flesta helst slippa ha på sitt bord. Med det tänkande och de ersättningssystem som finns är det mer kostnadseffektivt att behandla de som har mindre problem och är närmare arbetsmarknaden. Ibland låter det som att vi andra knappt finns, när man lyssnar på debatter och sådär.

Och en annan faktor som jag tror spelar roll i det här sammanhanget är att vården liksom utgår från att den som är sjuk är en frisk och normfungerande människa. I forskningen är det i stort sett alltid såna människor som undersöks, eftersom det bara är då man vet vad som beror på just den sjukdomen eller det tillståndet man undersöker. När någon har flera tillstånd parallellt blir det mer komplicerat att bena upp. Och det räcker med att ha kontakt med vården för att inse det, att den utgår från det. Att det är friska människor som drabbas av sjukdom. Inte finns det stort utrymme för att inte orka eller klara saker, om man ska ha kontakt med vården. Ibland får man knappt ha nedsatt funktion som beror på de problem man söker för, och att ha andra problem parallellt verkar inte riktigt finnas som något reellt.

När man kommer till trauma, PTSD och dissociation är vården underdimensionerad. Jag tror att förståelsen ökar, och att det inte är okända fenomen på lika många håll fortfarande. Ändå är det ok för landsting att inte tillhandahålla någon specialiserad vård för PTSD, eller inte ha någon med rimligt långa köer. Och när det gäller dissociation så är tyvärr många kvar på nivån att det är något man kan välja att tro på att det finns, eller att inte tro på.

Om vi fortfarande har en bit kvar till att det ska finnas förståelse och behandlingar för de grundtillstånd man kan få som en följd av trauma, så är det kanske lite väl mycket begärt av mig att man ska bry sig om följdtillstånd, ha kunskap om dem, skriva om dem, behandla dem. Och i kombination med idén att det är friska människor som blir sjuka så faller ju lätt följdsjukdomar bort. Att man kan vara sjuk och bli sjuk, till och med bli sjuk på ett nytt sätt av de problem man hade. Och lägger man då till faktorn att det mest är nästanfriska människor nära arbetslivet som har sjukdomar som spelar roll på det sättet att man är ivrig att behandla, hitta lösningar, sätt att lindra, öka funktion osv, så är det kanske inte så konstigt ändå. Det där att traumatiserade liksom försvinner när det gäller utmattning.

Och lite konstigt är det ändå? Eftersom det är så många som rapporterar extrem trötthet, så många som har låg funktion, så många som är i stort behov av hjälp, även pga utmattning. Jag tycker det, kan inte låta bli att tycka det, hur jag än resonerar i mina tankar. Det är begripligt om man drar fram vissa perspektiv, men samtidigt är perspektiven i grunden obegripliga. Hur kan mindre problem vara mer prioriterade i vården? Hur kan så stort fokus ligga på arbetsförmåga? Och hur kan vi fortfarande vara så dåliga på att erbjuda vård till traumatiserade och så ofta hålla på att tjafsa om ifall trauman alls har nån betydelse för en persons mående?

Allt i det här inlägget är bara egna reflektioner. Jag kanske har fel i allt. Jag hoppas nästan det, för jag gillar inte det jag ser. Och jag vet också att det inte är hela sanningen. Att det alltid finns mer. Det finns många behandlare som förstår att man kan bli utmattad av trauman, många som bryr sig om och försöker hjälpa på de sätt som finns, oavsett hur långt ifrån arbetsmarknaden man står. Det finns många som är bra, också. Det är mer strukturerna som verkar ha halkat snett. Och jag tror kanske att det där att utmattning och trauman inte verkar ha något samband om man letar i litteraturen kan bero på det. Strukturer som halkat snett.

Förklaringsförsök · Teorier · Trötthet

Trauma och trötthet: PTSD och utmattning, del 2.

Fortsättning på förra veckans inlägg.

Läser man i texter och böcker om PTSD ser det inte så mycket bättre ut än om man tittar i dem om utmattningssyndrom. Trötthet kan nämnas, men då ofta i en bisats eller som en inte alltför viktig sak. Samband med utmattning har jag mycket svårt att hitta något om överhuvudtaget.

Ett exempel finns i boken Psykotraumatologi. Jag tänkte att det var ett lovande ställe att leta på eftersom den tar upp olika typer av stressproblematik. Alltså både utmattning och PTSD i samma bok. Då borde man väl dra några paralleller? Men nej. I avsnittet om utmattning finns det inget om trauman, och i avsnittet om PTSD är detta vad man kan läsa:

”Nästan alla drabbade rapporterar en känsla av extrem trötthet, som ur ett psykologiskt perspektiv kan tolkas som ett sätt att försöka undvika den smärtsamma verkligheten. Tröttheten kan sannolikt till en stor del förklaras av den kraftiga och snabba höjningen av kortisolnivån.”

I nästa mening börjar man resonera kring undvikandebeteenden som en vanlig beteendeförändring vid PTSD.

En snabb analys av det som sägs: nästan alla som drabbas säger att de upplever en extrem trötthet. Nästan alla. Det är jättemånga, det borde ses som ett problem att lägga vikt vid. Men istället ger man mycket snabbt i dessa två meningar två olika tolkningar av tröttheten. Den första är att tröttheten är ett sätt att försöka undvika verkligheten. Eftersom man direkt efter det här om trötthet börjar resonera om undvikandebeteenden är det lätt att se det som en del av det. Att man efter ett trauma drar sig undan och använder tröttheten som ett skydd, en avskärmning, ett sätt att slippa exponeras för den verklighet där man blivit skadad. Fast i nästa mening säger man att tröttheten till en stor del kan förklaras med kortisolnivån. Detta har jag varit inne lite på i tidigare inlägg. Jag har inte utbildning och kunskap nog att förklara det på ett djupare sätt, men vid stress får man ett påslag av vissa hormoner, utifrån att man ska klara att handskas med den extrema situationen. En av de saker som händer i kroppen är att kortisolnivån ökar. Efter att traumat eller den stressande händelsen är över sjunker kortisolnivån igen, och då verkar det som att det normala är att bli mycket trött.

Det är alltså en helt annan förklaring än den psykologiska idén om undandragande och undvikande, eftersom den innebär att tröttheten är ett resultat av den fysiska reaktion man får vid extrem stress, och den fysiska reaktion man får när stressen är över och kroppen försöker återgå till det normala.

Eftersom nästan alla rapporterar att de upplever en extrem trötthet borde det vara intressant att fördjupa åtminstone lite, det här med hur hormonerna påverkar tröttheten, men en enda mening får det. Dessutom inklämt mellan en psykologisk förklaring och ett resonemang om undvikandebeteende. Det försvinner nästan helt, det är faktiskt lätt att missa det om man inte tittar noga efter just det.

Man är inte så glad för att göra kroppen till något centralt i PTSD, trots stresshormoner, fysiska symptom och trötthet. Eftersom vård och forskning har en så tydlig uppdelning mellan psykiskt och somatiskt är det väl logiskt. Men själv börjar jag bli riktigt trött på det här. Och i vilket fall förklarar det inte varför kopplingen mellan PTSD och utmattning i stort sett aldrig finns i litteraturen. Båda tillstånden är stressrelaterade och klassas därför som samma område och som att de tillhör det psykiska. Det finns inte riktigt någon logik i det, kan man tycka. Eller gör det ändå det? Ursäkta för cliffhanger, men fortsättningen kommer nästa vecka.