Om anknytning, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Anknytning, vård och terapi

Att få behöva

Minnen och tankar om anknytning

Om mig, om dissociation och sånt som var, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

(Mest) gamla texter

Delarna jag var

Relationerna inuti

Början, och annat

 

Den andra sidan av objektkonstansen

Jag har skrivit lite tidigare om objektkonstans, att klara att hålla kvar terapeuten inuti. Inte tro att hon var nån annan eller skulle förhålla sig till mig på ett annat sätt bara för att en vecka gått och vi inte träffats på den tiden.

Efter flera år av att jobba med anknytning i terapi (med de två olika terapeuterna) var det som att den andra halvan blev viktig. Som att jag började ta in att anknytning är något ömsesidigt, att det är känslomässiga band som inte handlar om att en (alltså jag) knyter fast sig i någon annan mot dens vilja, utan som att det är band där båda sträcker ut sina och så knyts de ihop. Inte att det som sträcks ut eller är med i anknytningen är samma saker om den ena är terapeut och den andra är patient, men jag insåg liksom att det måste finnas något från båda sidor om det ska kunna ske anknytning. I alla fall om det ska bli en trygg och läkande anknytning, som det faktiskt var i terapin. Som barn eller i förhållande till kallsinnad vårdpersonal kan man ju försöka anknyta på alla sätt som är möjliga att försöka, men jag tror inte att det nånsin kan bli något läkande eller stabilt för en, om den andra inte också är del av det.

Jag grubblade på det och frågade terapeuten vem jag var för henne och lyckades med tiden att på riktigt ta in att jag faktiskt var någon för henne. Att hon inte skulle glömma mig även om vi inte hördes på flera veckor, och att hennes inre bild av mig formats av alla de samtal vi haft och inte så lätt byttes eller försvann. Och att den inre bilden av mig varken handlade om att hon bestämt sig för att hon visste bättre än jag vem jag var, eller hade någon förvrängd bild där jag var ett objekt man kunde utsätta för saker. Precis som andra människor fyllde hon väl i mellanrummen mellan det som sagts, men om det visade sig att något i hennes bild av mig var fel så blev det inte en kamp om vem som hade rätt att veta något om vem jag var, utan då var det klart att det var jag som visste det och att hennes bild skulle justeras.

Det låter kanske korkat att inte ha kunnat ta in det där förrän efter många års terapi, men det var så mycket annat jag behövde förstå och klara att smälta först. Och det var helt omvälvande när jag insåg att jag fanns för henne. Inte bara i samtalen, utan i anknytning. Jag hade insett att hon brydde sig och ville mig väl och sådär, men det var något med att inse att det fanns en sån inre representation av mig. Att jag var ett anknytningsperson för henne, inte bara någon att bry sig om i samtalen. Och då inte anknytningsperson så som att jag skulle vara den stora och trygga, det var hon som var i rollen av terapeut och jag som var behövande, men en person hon anknöt till just i det förhållandet. (Det kanske heter något annat än anknytningsperson när det är från det hållet, men kommer inte på vad det ska kallas annars nu när jag skriver.)

Det förändrade i alla fall mycket för mig. Som att jag hela mitt liv känt det som att jag var ensam om att upprätthålla min existens, och så insåg jag att jag kunde finnas hos andra, och att  det kan vara som en buffert. Om jag tappar bort mig ett tag så försvinner jag ändå inte, om jag är helt förvirrad och inte har någon aning om vem jag är, så finns det andra som bär mig med sig. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns en sån oändlig lättnad i det, att det inte bara hänger på mig. Det att jag finns. För jag finns i andra med, inte bara i mig själv. Och det behöver inte bara vara något som medför risker för maktmissbruk och övergrepp, eller risk att jag måste ställas till svars för att jag är fel när jag inte passar ihop med någons bild av mig. Utan att det kan vara något tryggt, något som bär.

Att anknyta till varandra inuti

Att vara flera inuti gjorde att vi också hade relationer mellan oss. Och att vi behövde skapa någon form av anknytning mellan oss också. Det var inte på samma sätt som med nån annan, jag tror inte att sån anknytning som sker mellan två olika människor kan ske mellan två olika delar, för om det hade kunnat vara så, så skulle det varit sant att man kan bli självförsörjande bara man är splittrad. Ge sig det man behöver. Och jag tror inte man kan bli det. Tror inte att inre relationer kan ge allt som relationer till andra människor kan ge, och att anknytningen är en central del i det.

Men med det sagt skedde någon form av anknytning mellan oss också, inuti. Trygghetsskapande, tillitsskapande, och att mer och mer kunna vila i att vi fanns för de andra. Att de andra delarna räknade oss som verkliga, på riktigt, trodde på oss, våra minnen, brydde sig om oss, vad vi behövde, vem vi var, och mycket av det som var del av och centralt i anknytningsprocesserna jag hade med terapeuterna.

Och jag tänker att det är sammanflätat. Att anknytningen till en av terapeuterna och tryggheten som fanns där var något som gjorde anknytning och trygghet inuti möjlig. Och ju tryggare vi blev med varandra inuti, desto mer vågade vi lita på och anknyta till någon som fanns utanför.

Att ta allt flera gånger om (dissociation och anknytning)

En av grejerna med att vara flera inuti är att man är flera inuti, och att det liksom är på riktigt. Så det funkar inte att en del bygger upp tillit till en terapeut, hittar trygghet, skapar anknytning. Det är något som måste ske med var och en av dem, i alla fall var det så för mig. Kanske det blir annorlunda om man har system som är strukturerade på ett annat sätt. Men de delar jag hade som hade jagkänsla behövde ha de där processerna var och en för sig. Alla gjorde sin resa.

Och såklart påverkade de varandra, resorna. Speciellt eftersom vi var så sammedvetna. Vi kunde ofta kika på vad andra delar gjorde, och kunde nå den mesta information som andra delar bar på. Den kändes då inte som vår egen, alltså den delen som kollade på nån annans information upplevde inte det som att det var hon som varit med om det, utan nån annan, men hon kunde ta del av det och relatera till det.

Så när en ny del vågade visa sig och ta plats i terapin var det inte som att komma första gången till en terapeut. Hon hade vetskap om vad andra i mig varit med om där, vad man kunde räkna med från terapeuten, varför det var en hyfsat bra idé att prata med henne osv.

Och när en del blev trygg så skapade det större förutsättningar för de andra att bli det, för att man kunde märka vad hon varit med om. Men det gick inte automatiskt, en dels trygghet var inte allas trygghet, den var bara hennes. Vi var ju uppdelade.

Kanske det är svårt att förstå. Men med anknytning och relationen i terapin var det viktigt, att alla fick ha sin relation, och fick vara viktiga på det sättet. Och att terapeuten orkade ha tålamod med att vara i liknande processer gång på gång. Att det inte räckte med en gång, för att jag inte var bara en.