Integration

Strax efter integrationen

Gamla texter, från 2009

”Så svårt. Vill hela tiden fråga dom små delarna hur dom mår. Fast dom är inte där. Dom svarar inte. Jag identifierar mig med Stora, men känner mig egentligen inte som henne heller. Måste nog bara identifiera mig med nåt alls för att känna att jag är på riktigt.”

**

”Det är svårt att allt bara byter form. Vet egentligen att allt som alla delarna var finns kvar. Att det behöver bli en ny form. Att det är bra. Men får panikkänslor och känner mig övergiven och tom. Som om 5/6 av mig bara ryckts bort. Eller kanske 6/6 eftersom jag inte känner mig som Stora heller. De är borta. Fast samtidigt inte. Svårt att lita på nåt alls. Att jag finns. Svårt att identifiera ett jag. Allt som var är borta. Fast nog kvar, men i mycket små bitar och i en enda röra. Svårt att känna igen nåt alls i mig. Och svårt att kommunicera med mig. Svårt att nå mina känslor. Svårt att förklara för mig hur allt är. Varför jag inte behöver vara rädd. Varför det kommer bli bra. Jag vet ju att det är ett bra steg. Tror inte på det bara. Känner bara kaos. Känner inte det som om jag smälter ihop. Känns inte som helhet. Känns som om alla konturer upplösts och jag är en miljard atomer som flyger omkring och krockar med varandra.”

**

”Jag vet inte vad jag ska ha för personligt pronomen. Det finns inget vi mer. Inget jag heller. Det finns ett kaos. På väg från nåt till nåt annat. Mittemellan allt.”

Integration

Allt gick så snabbt

Det fanns inget som hände i lagom tempo i mitt läkande. Det gick alldeles för snabbt, blev alldeles för intensivt. Det gränsade hela tiden till att läkandet riskerade att bli för överväldigande, för mycket, för stort, att det skulle ta sönder mig istället för att läka mig. Det är en av de saker jag tänkt på mest i efterhand. Visst, man är olika som personer, och jag tror helt säkert att mitt inre system såg det som att gasen i botten och att snabbt komma igenom det var enda sättet att överleva att minnas och bearbeta. Jag vet inte om mitt medvetna jag och mitt förnuft är överens med resten av mig om det. Åtminstone inte nu i efterhand.

Skulle det ha funnits tekniker som kunnat bromsa, göra så det blev mindre riskabelt? Om jag hade haft nån som kunnat dem? Nån som såg vad som hände innan jag måste förklara allt tre gånger och sen kanske bli förstådd?

Det spelar ju ingen roll nu. Jag hade ingen som kunde det. Den hjälp jag hade var bra på sitt sätt, den handlade om anknytning, relation, trygghet. Att bli hörd och trodd. Sånt där grundläggande. Det hjälpte mig mycket, och i mycket blev jag ensam.

Integrationen var inte heller i lagom tempo. Inget lugnt infasande när vi kom allt närmare varandra. Det var snarare en explosion. Inte helt oväntat att det hände kanske. I några månader hade gränserna mellan delarna luckrats upp allt mer och vi började för första gången på allvar tänka på integration. Det var som att när den sista delen (min stora del som var mycket rädd, sliten, på gränsen till totalt sammanbrott på alla sätt, och utan hjälp för att allt med terapeuten var konflikt och övergivenhet det året), när hon till slut tänkte tanken att det skulle vara acceptabelt med integration, då tog det inte många dagar innan den skedde med full intensitet.

Hon hade inte sagt ja till att det skulle hända då, det var precis när terapeuten gått på semester. Även om allt var strul med henne var hon vårt enda hopp om hjälp, och det Stora tänkt var att kanske om vi hann hitta förtroendet för terapeuten igen och hann bli lite stabilare och hann förbereda oss och.. allt möjligt. Då. Sen, nån gång längre fram. Då kunde det vara ok med integration. Vi förstod att den närmade sig, det kändes liksom i oss, men vi tänkte inte att den skulle komma som ett tåg med full fart rakt emot oss.

Det verkar inte så vanligt att det sker. Men för mig blev det så. Alla delarna upplöstes, slutade finnas, jag blev en miljard osammanhängande fragment. Jag hade ingen jagkänsla, var i kris, mina vanliga sätt att hantera jobbiga saker funkade inte eftersom ingen av mina jag fanns kvar. Alla andra dissociativa symptom flippade, utom det som handlade om att vara flera. Det gick väl långsamt på andra hållet, sen efter. Att integrera alla fragmenten från delarna till ett nytt jag. Det fanns olika faser i det. Först helt grundläggande saker, som att få ihop tillräckligt för att känna mig som ett jag överhuvudtaget. Sen olika bearbetningsfaser som behövde göras, och som jag behövde vara en enda för att göra. Den sista handlade om att olika anknytningsmönster kunde närma sig varandra och på nåt sätt bli ett enda, om än lite förvirrat.

Då hade jag nästan slutat tro att de där faserna av intensiv bearbetning skulle ta slut. Hade en så förtvivlad känsla av att det inte gick att lita på livet, att jag när som helst kunde rasa rakt ner i nåt outhärdligt och knappt kunna överleva. Det svåraste var att det i för stor utsträckning liknade övergreppen. Att vara utelämnad till det, ha för lite hjälp, få klara mig så gott jag kunde, fast det egentligen inte gick att vara ensam i. Det kanske hade varit bättre om jag fått ha en stabil terapirelation genom alltihop. Nej, inte kanske. Det skulle ha varit bättre. Men det var inte så det var.

Och sen tog det slut. Som att jag var färdig, fem-sex år efter det jag tänker som integrationen. Explosionsfusionen. Sen har det varit rätt lugnt, även om mitt liv på olika sätt inte funkar så bra nu heller, mest för att jag är sjuk i kroppen.

Ja. Det här var väldigt kortfattat. Jag ville skriva det bara, som en sammanfattning, en överblick i förväg. Så blir det jag skriver sen mer begripligt, tänker jag mig.

Integration

Var allt en illusion?

Ok, åter till mitt integrationstema. Gammal text, från 2015.

”Det är jobbigt att tänka på det som varit. Att minnas, känna. Försöka skriva. Det är jobbigt att handskas med detta att vara en enda, och det i mig som inte riktigt klarar av det just nu. Jag känner mig så liten och utelämnad till ingenting.

Ibland tänker jag att de bara var fantasier, delarna. Något jag skapade för att klara att förstå mig på mig själv. Men det är så mycket som inte finns med i den tanken. Hur jobbigt det var att vara flera. Hur hemskt det kan kännas att inte längre vara det. Tanken om att det bara var en illusion återkommer, att det vi kunde ge varandra, det som hände i interaktionen mellan oss, hur vi hatade varandra, den resan vi gjorde ihop för att bli vänner, att det inte var något verkligt.

Fast jag tänker att ganska mycket kan ses som illusioner om man tar ett steg ut ur det och betraktar det på avstånd. Som ångest, om man ligger och skakar i skräck och tror att man ska dö och inte kan andas. Det är ju inte på riktigt att man ska dö, inte om det bara är en panikattack. Det kanske kan räknas so en illusion då. Men gör det upplevelsen mindre verklig? Och det den står för? Det den är en reaktion på, en följd av?

Det här går så mycket djupare än en panikattack. Känslan av vem man är. Jagstrukturen. Upplevelse av den. Det ligger som grund för alla ens verklighetsuppfattningar. Det är den grund allting vilar på. Är det en illusion? Ja. Nej. Det är abstrakt, men jag är nog inte tillräckligt filosofiskt lagd för att tänka att inget av det är verkligt. Och i såna fall skulle det inte handla om splittringen och hur den formade min verklighetsuppfattning och mitt liv, utan om att alla människors alla uppfattningar om världen och sig själva var illusioner. Då skulle jag ha glidit en bra bit ifrån det jag egentligen tänkte på. Det som handlar om att vara splittrad, vad det var, hur det var. Vad det gav mig och gjorde möjligt för mig. Och vad som inte kunde finnas där.

Det var verkligt och ett sätt att skydda mig. Det är inte det som är problemet, att det skulle ha varit overkligt eller inte på riktigt. Jag vet det egentligen. Mitt inre liv nu är väl inte mer på riktigt bara för att jag inte delar det med någon annan del? Nej, jag tror inte det.”