Anknytningen som en varm källa i mig

Detta inlägg är delvis en fortsättning på Ibland spökar det gamla, jag har mina sätt att hitta värme då.

Nyckeln och det viktigaste i mitt läkande har varit anknytning. Kanske är det så det måste vara, kanske finns det andra vägar, jag vet inte. Men jag tänker att det som skadats i relationer måste läka i relationer. Och i terapi har jag haft möjlighet att läka mycket av det som varit skadat i anknytningen. Det har inte räckt med terapi, jag har behövt andra människor med, behövt olika typer av relationer. Men i terapin har det varit möjligt att närma sig det trasigaste.

Och det är svårt, om man är skadad kan det kännas livsfarligt med anknytning, att släppa någon så nära, bli beroende, behöva, man blir sårbar då. Den man upplever som trygg kan göra en så mycket mer illa när hen sviker, skadar, går över gränser, utsätter en för saker. Och om någon man upplevt som trygg gjort det, om man skadats på det sättet, så är det såklart ännu svårare att våga chansa på att trygghet faktiskt kan vara trygg. Det kan kännas som att ta ett steg rakt ut i luften då, och försöka tro på att man inte ska falla handlöst.

Nu när det är mer läkt, så är anknytningen en sån gåva. Det har gått bra att lämna terapeuterna, den sista jag hade fick jag klamra mig fast vid så länge jag ville, och sen blev jag liksom färdig med det och orkade inte med terapi mer. Det spelade så stor roll, att få gå när jag ville. Att det trygga inte behövde avslutas med att bli bortknuffad, övergiven, att nån annan skulle bestämma över mitt huvud att nu får det räcka.

Jag gick när jag kände att det var dags att gå. Nu har jag anknytningen som en varm källa i mig, som upplevelser av trygghet som ger mig ett lugn att luta mig mot. Ibland går det inte så bra, och ibland går det inte alls. Jag behöver jobba på det ganska ofta, tror det är att återfå kontakten med den tryggheten det jag skrev om i förra inlägget egentligen handlar om.

Det fina med en mer läkt anknytning är att det är lättare att lita både på mig själv och andra, det finns liksom mer trygghet överallt. (Och det är väl det som är det hemska med en trasig anknytning, att det finns mindre trygghet överallt.) Så ett annat sätt att inte fastna i det kalla som kan komma från minnen, är att använda relation. Att fråga någon: tycker du jag är så? Tycker du att det de gjorde var rätt? Och lyssna på svaret.

Det går bra nu, att använda andra så, använda bekräftelsen som ett sätt att komma närmare min trygghetskälla inuti. Att via relation lättare nå den trygghet som jag kunnat bygga i mig, genom relation. Trots relationerna som skadade. Trots åren det var trasigt och sårigt och när närhet och tillit triggade skräck.

Ibland spökar det gamla, jag har mina sätt att hitta värme då

Jag avslutade inlägget Det finns en annan historia som kastar mörka skuggor, sträcker sig in i detta såhär

”Och ibland spökar det gamla, drar genom mig som iskalla vindar och tvivel. Jag har mina sätt att hitta värme nu, att inte låta dem ta över. Och har mina sätt att stå ut med dem när de drar förbi. De försvinner bort sen, jag vet det. De har inte någon makt i mig mer. Jag låter inte dem ha det.”

Jag fick en fråga sen, om vad jag har för sätt. Så jag tänkte skriva lite om det nu.

Ofta kan det hjälpa mig att göra mig mer närvarande i nuet. Att ta en promenad i naturen brukar lugna mina tankar och känslor. Efter det har jag lättare att inte uppslukas av minnen eller det som finns i dem. De blir bara minnen då, och jag kanske kan sörja det som varit, istället för att köpa det som då var en sanning.

Det brukar vara större risk att falla in i det om jag är stressad eller skör, om jag är överbelastad av för mycket tankar, känslor, eller för mycket av andra människors uppfattningar. Det kan hjälpa då att försöka varva ner och göra mig trygg. Att stänga datorn, telefonen, radion, musiken. Ge plats för vila. Sitta med min katt, dricka te, långsamt laga mat, ge kroppen sånt den behöver för att kunna fylla på och lugna sig. Att skriva ner det som behöver göras på listor, och sen lägga dem där jag inte ser dem, lämna måstena till en annan dag. Att ligga stilla i soffan eller att sätta mig någonstans utomhus och bara andas. Att gå till simhallen där det finns en varmvattenbassäng, ligga i vattnet och bli mjuk och trött.

Ibland stormar det mer än så, då är skrivande min bästa hjälp. När jag känner att jag behöver säga emot, skydda mig, slåss för mig själv, då kan det hjälpa att bara skriva, hur rörigt som helst. För mig klarnar det då, lite i taget, saker kan falla på plats, få rimliga proportioner. Orden är mitt lättaste sätt att hitta konturer i kaos, och det är lättare att hitta mig själv när saker har konturer. I perioder när orden inte räcker eller blir fel har det hjälpt mig att rita, det kan bli en annan sorts konturer av det.

Det låter så enkelt, som att det räcker med fem minuter, men det kan ta ett par dagar, ibland mer än så. Och ändå är det enkelt nu, om man jämför. Alla dessa sakerna bygger på att jag har en trygghet och ett lugn ganska nära nu. Minnena kommer inte som flashbacks, jag har bearbetat saker, de har lagt sig till ro, och stannar för det mesta där. Därför kan det räcka med ganska enkla saker, att försöka vara nära mig och min kropp. Det finns en trygghet där för mig. Det var inte så förut, men nu är det så. Jag är trygg för mig, och i mig är jag trygg.