Trauma och trötthet: Lite småtankar

När man googlar runt och letar efter info om något hittar man så mycket som är intressant, men som kanske inte helt stämmer överens med det man tänkt skriva om. Så nu blir det ett inlägg med några såna saker, bara för att jag tycker det är synd om de inte får nämnas alls.

Det jag hittat som kanske är mest intressant är den här artikeln i Dagens Medicin. Vid stress ökar halten av kortison, det är en del av den normala stressmekanismen hos kroppen. Är någon stressad så borde man då alltså ha högre nivåer av kortison. Tidigare har man istället hittat lägre nivåer hos människor med PTSD, och i den här artikeln tar man upp att man nu också hittat lägre nivåer hos en grupp människor med utmattningssyndrom.

Man har länge tänkt att de onormalt låga nivåerna är ett resultat av långvarig stress, att HPA-axeln inte längre orkar producera lika mycket kortisol. Det som står i artikeln och som jag inte hört tidigare, är att man gjort tvillingstudier kring det när det handlat om PTSD, och då sett att en lägre hippocampusvolym och lägre kortisolnivåer istället är något medfött, inte resultat av långvarig stress. Och artikeln funderar på om det kan vara fallet också när man har låga nivåer vid utmattning. Om det är så, att det är medfött att man har lägre nivåer, så får man ju tolka nivåerna på ett annat sätt. Kanske människor med låg kortisolnivå har en sårbarhet för att lättare få PTSD eller utmattningssyndrom, och i så fall får man skapa en annorlunda modell, som kanske påverkar hur man behandlar eller förebygger tillstånden för dem som har en extra sårbarhet.

Man undersöker det vidare och vet inte än vilket som är det mest korrekta, så än så länge finns det inga fakta och man vet inte vilken av utgångspunkterna som är mest korrekt. Men intressant i vilket fall, tycker jag.

 

När jag sökte efter info om hur man kan tänka kring vilka stressorer som PTSD innebär hittade jag inte så mycket, men jag hittade Life Stressor Checklist (info om den finns här). Det var inte alls det jag sökte efter, men det är en lista med frågor för att kartlägga vad för händelser/stressorer någon varit med om, och som kan vara orsak till en traumatisering. På svenska hittade jag en liknande lista här: Life Events Checklist / Checklista för livshändelser, men det är inte riktigt samma.

Om man är ännu mer intresserad av olika bedömningsinstrument vid posttraumatisk stress kan jag rekommendera den här sidan på Uppsala universitets webbplats.

 

Som en sista sak att ta upp så hittade jag den här publikationen: The stressor criterion for posttraumatic stress disorder: Does it matter? Den handlar också om det kriterium som finns för PTSD-diagnosen som innebär att man måste ha varit med om en traumatisk händelse. De undersöker om det spelar någon roll vad man varit med om för typ av händelse, och kommer fram till att sett till symptom och hur sjuk man blir spelar det inte så stor roll. Tror jag i alla fall, jag orkade bara läsa abstract för texten, och är rätt trött i huvudet, men lite intressant tycker jag det är, så tänkte att jag länkar så den som är mer intresserad kan läsa själv (och förstå bättre än jag).

Trauma och trötthet: PTSD och stress, en reflektion

I de två senaste inläggen har jag gått igenom lite av vad stress är. (Inläggen finns här: Vad är stress? och här: Vad händer i kroppen vid långvarig stress?) Anledningen till att jag gjort det är för att jag insåg att jag måste börja där för att kunna koppla ihop trauma och trötthet. Mycket av tröttheten man kan få pga trauma hänger nämligen ihop med stress.

Det borde kanske inte vara så förvånande, det heter ju posttraumatisk STRESS till exempel. Traumaskador är på många sätt stresskador, skador som man fått av den extrema stress som ett trauma innebär.

I det här inlägget tänkte jag bara göra en snabb reflektion över hur de saker jag skrivit om i de senaste tre texterna hänger ihop, visa att de gör det.

I inlägget om vad stress är skrev jag att det är långvarig stress man kan bli sjuk av. PTSD är ett syndrom man kan få av extrem stress, men tillståndet innebär också stress, och det är en stress som varar under lång tid. Om man ser till stressorer kan man hitta en mängd av dem som antingen är en del av PTSD eller vanliga för människor med PTSD.

Att bli triggad är en stressor, och att leva med rädslan för att man när som helst kan bli triggad in i flashbacks är en annan. Jag har inte sett någon formulera det som att flashbacks är stressorer, det är väl ett ord som man brukar använda för mer vardagliga saker. Men om man tänker på saken är det klart att flashbacks är stressorer. Ett trauma innebär att man utsätts för en extrem stress, och en flashback innebär att man återupplever traumat. Även om återupplevandet kan vara av bara fragment av traumat brukar flashbacks innebära en väldigt stor stresshöjning. Mardrömmar som innehåller invaderande minnen är stressorer på samma sätt och sömnproblem av olika slag kan absolut ses som stressorer.

Att försöka hålla ihop, ha en fungerande yta, klara det som måste klaras i en vardag, kan vara så ansträngande om man lever med PTSD att egentligen alla delar av det kan ses som stressorer. Hypervigilansen som gör att man har nerverna på utsidan eller är extra känslig för alla tecken på hot, gör att till exempel att vara hemifrån eller vara bland andra människor i sig kan vara stressorer, även om inget händer eller man inte hamnar i flashbacks.

Ofta är man beroende av vård och myndigheter, och förutom att det kan vara extra stressande som traumatiserad att vara beroende av någon som är i auktoritetsställning, så får man tyvärr ofta räkna med att bli misstrodd, dåligt bemött och liknande, vilket såklart också är stressorer, både när det händer och när man oroar sig för att det ska hända.

Har man en dålig ekonomi för att man behöver vara sjukskriven, inte klarar att jobba heltid eller lägger alla pengar på terapi, så kan det vara ytterligare en stressor.

Har man blivit traumatiserad av någon man haft en nära relation till kan det leda till att man har dåliga relationer till exempel till andra i familjen, vilket är en stressor till. Och har man komplex PTSD med dissociation, eller om PTSD är nytt för en, så kan man ha svårt att förstå vad som händer och varför, och ovissheten är också en stressor.

Säkert finns det många fler exempel på vad som kan vara stressorer vid PTSD, det är i alla fall helt klart att om man har PTSD så lever man med massor av stressorer.

Tänker man på PTSD utifrån modellen om tre olika faser av stress, så kan man se det som att man i PTSD hela tiden rör sig mellan alarmfas, motståndsfas och utmattningsfas. I hyperviligans och när man blir triggad är man antingen nära eller mitt i en alarmfas, i flashbacks, mardrömmar eller dissociativa reaktioner kan man vara i motståndsfasen, och när man väl lyckas ta sig ur det hamnar man i utmattningsfasen.

Som faserna är beskrivna tror jag det är tänkt att de ska vara en lite längre tid, men som jag upplevt PTSD har det ofta handlat om att kastas mellan alarm och motstånd, och någon gång ibland hinna fram till utmattningsfasen. Sällan har det funnits tid att återhämta mig innan jag hamnat i en ny alarmfas.

Bristen på återhämtning i utmattningsfasen är det som gör att vi riskerar att bli sjuka av stressen. Det är inte så svårt att se att PTSD är ett tillstånd som inte bara skapats av stressen som trauman innebär, utan också ett tillstånd som med alla sina stressorer och det eviga pendlandet mellan alarm- och motståndsfaserna innebär en stor risk att man blir sjuk av den stress tillståndet innebär.

Balansen mellan energimobolisering och anabolism kan vara störd under lång tid, regleringssystemen kan sluta fungera normalt pga de stora påfrestningarna, och man kan även på andra sätt påverkas rent fysiskt. Det kan innebära att man blir sjuk på olika sätt, och bland annat kan man drabbas av olika typer av trötthet, som vid utmattning, fatigue och kanske också kronisk trötthet.

 

Trauma och trötthet: Vad händer i kroppen vid långvarig stress?

Jag tänkte förklara lite mer vad som händer i kroppen vid långvarig stress. Jag är inte någon expert, så det blir referat av en text jag läst och det finns säkert någon annan som kan förklara det bättre och mer korrekt. Men jag behöver formulera något om det för att komma vidare i mina egna tankar om det här, och det är mest för min egen skull jag skriver de här inläggen, trots allt.

Så vad händer i kroppen vid långvarig stress? I en text på Stressmottagningens hemsida står det att man kan se framför allt tre områden där det finns biologiska effekter av långvarig stress.

➝ Störd balans mellan energimobilisering och anabolism. Anabolism är de processer som står för återuppbyggnad och reparation i kroppen, och även en människas reproduktion är kopplad till anabolismen. När man hamnar i stress (i fas 2 i förklaringen i förra inlägget) så är man i en situation som kräver ökad aktivitet. Då prioriteras att mobilisera energi, på bekostnad av anabolismen. För en kortare period spelar det ingen större roll, men om man under lång tid är i stress och återuppbyggnad och reparationer i kroppen är nedprioriterat blir man fysiskt skörare och man blir lättare sjuk.

Två saker som spelar stor roll för anabolismen är djupsömn, och lust och glädje. Under djupsömnen är anabolismen starkast. Man har till exempel högst nivå av tillväxthormoner då. Lust och glädje är något som stimulerar anabolismen, och därför hjälper kroppens reparationsarbete.

➝ Regleringssystemen störs. Kroppen har normalt växlingar mellan avslappning och anspänning. Anspänning behövs för att vi ska kunna vara aktiva, och i avslappning finns återhämtning. När kroppens normala växlingar blivit störda många gånger kan växlingarna sluta fungera normalt. Man har till exempel kunnat se att kortisolhalterna ligger högt vid depression, och att nivåerna inte minskar som normalt när man försöker minska halterna. Vid vissa former av kronisk trötthet kan man ständigt ha för låga nivåer av kortisol, och i och med det svårt att hamna i normal nivå av anspänning. Man har då dessutom en jämnare kortisolnivå över dygnet. Det normala är att man har högre nivåer på morgonen (när man står inför en dag av aktivitet) och lägre på kvällen (när man ska varva ner inför sömnen).

➝ Det sker förändringar i det centrala nervsystemet. Vid extrem stress, som vid traumatiserande händelser, kan man få förändringar i celler i vissa delar av hjärnan. Det som är mest undersökt vetenskapligt är hippocampus. Dock behöver mycket forskning fortfarande göras på området, så exakt vad som sker är inte säkert fastslaget än.

Förutom dessa tre saker finns det annat som kan påverkas av långvarig stress, och som kan skapa problem. Man kan till exempel få ökad risk för hjärtinfarkt eller problem med smärta pga biologiska orsaker som beror på stress. Det finns också risk för kombinationseffekter. Om man under många år lever med fysiska, psykosociala och arbetsmiljömässiga påfrestningar kan effekterna av de olika typerna av påfrestningar samverka.

 

Det här inlägget blev visst bara ett referat av någon annans text. Jag hade tänkt få med egna tankar också, men inlägget blir lite långt då. Så jag gör ett nytt, fast publicerar båda idag. Så en fortsättning hittar du här: PTSD och stress, en reflektion.

 

Källa: Stressmottagningen – Kroppens reaktioner vid långvarig stress

Sidan är besökt den 12 augusti 2018.

Trauma och trötthet: Vad är stress?

När jag googlade efter texter om trauma och trötthet hittade jag ett annat blogginlägg också, nämligen PTSD and fatigue: is it normal to feel so tired? av Michele Rosenthal. Det hon tar upp är till största del sånt som jag nämnde i förra inlägget (Varför blir man så trött av PTSD?), men jag fastnar vid en formulering: ”the truth is that your mind is capable of producing 50% more stress than your body can handle”.

Bland annat pga den formuleringen inser jag att jag kanske måste backa ännu lite mer. Att det inte räcker med att börja vid en översikt över vad som kan skapa trötthet vid PTSD. En del av punkterna i förra inlägget handlar om stress, men vad är då stress?

Själv tycker jag att uppdelningen mellan kropp och psyke är komplicerad, framför allt när man kommer till stress. I vården räknas ju stress som något som tillhör det psykiska. Jag vet inte om Michele Rosenthals siffra är rätt när hon skriver att psyket kan skapa 50% mer stress än vad kroppen kan hantera, men i vilket fall kan man med stress överbelasta kroppen, vilket kan ge symptom, fysiska reaktioner i form av till exempel trötthet eller utmattning.

Men vad är stress då? Och är det fysiskt eller psykiskt? Problemet är att det finns många olika sätt att tänka, definiera och förklara det.

Det är vanligt att man skiljer på tillfällig stress och långvarig eller kronisk stress, där det är det senare alternativet som kan orsaka problem. Tillfällig stress kan vara något positivt, som gör att man ökar skärpan och förmågan att prestera i en situation när det behövs, medan man kan bli sjuk av långvarig stress.

Det som skapar stress brukar kallas stressorer. Inte heller de är lätta att definiera, utan en stressor är det som får oss att bli uppe i varv och känna oss stressade. När man hamnar i långvarig stress har man ofta stressorer i flera olika delar av livet, vilket gör att det blir svårt att få tillräckligt med återhämtning. Det kan till exempel vara att man har ett jobb där man är stressad stor del av tiden, har någon i familjen som är sjuk och som man oroar sig för, och att man samtidigt har problem med ekonomin. Jag valde icke-traumatiska exempel här, dels för att det brukar vara den typen av exempel i förklaringar om stress, och dels för att jag tänkte att det är bättre att dela upp det lite.

En av de modeller som finns kring stress delar upp stressreaktionerna i tre faser. Den första fasen handlar om vad som händer när vi utsätts för något stressande, något som är ett allvarligt hot eller en svår påfrestning. Då hamnar man i det som kallas ”alarmfas”. I denna första fas avstannar våra aktiviteter, och vi blir inriktade på att hitta ett sätt att handskas med hotet eller belastningen.

Fas två är en ”motståndsfas”, då massor av energi används för att möta det vi står inför. När man är i motståndsfasen känner man sig stark och som att man klarar vad som helst, eftersom de fysiska stressreaktionerna är skapade utifrån att vi måste klara något som är ett hot mot våra liv. Till exempel att bli attackerad av ett rovdjur.

Den tredje fasen är en ”utmattningsfas”, där effekterna av den överansträngning vi befunnit oss i under fas 2 kommer ifatt. I den fasen känner man sig nästan alltid trött, även om det kan ta sig olika uttryck. Vissa kan få svårt att sova, andra har ett ökat sömnbehov, man kan få en motvilja mot att göra saker, och man kan få olika fysiska symptom. Det kan handla om infektioner, förkylningar, hudproblem, muskelsträckningar och andra inte alltför allvarliga problem.

Om man vid den fasen har möjlighet att få utrymme för återhämtning så kan man återställa det som hamnat i obalans, och må bra igen. Ibland har man inte möjlighet att ta ledigt, åka bort eller på annat sätt skapa plats för återhämtning. En anhörigs sjukdom eller dålig ekonomi, som nämndes som exempel ovan, tar man inte ledigt ifrån så lätt, och det är inte säkert att man kan vara sjukskriven från sitt jobb så länge man behöver för att återhämta sig.

Har man inte möjlighet till återhämtning kan man bli riktigt sjuk av stressen, men mer om det längre fram, för jag ska avsluta för idag innan det här inlägget blir för långt (och min hjärna alldeles för trött).

 

Källor till förklaringarna i det här inlägget:

Institutet för stressmedicin ISM – Vad är stress?

Stressmottagningen – Stress & stressjukdomar

Båda sidorna är besökta den 12 augusti 2018.

Anknytningen som en varm källa i mig

Detta inlägg är delvis en fortsättning på Ibland spökar det gamla, jag har mina sätt att hitta värme då.

Nyckeln och det viktigaste i mitt läkande har varit anknytning. Kanske är det så det måste vara, kanske finns det andra vägar, jag vet inte. Men jag tänker att det som skadats i relationer måste läka i relationer. Och i terapi har jag haft möjlighet att läka mycket av det som varit skadat i anknytningen. Det har inte räckt med terapi, jag har behövt andra människor med, behövt olika typer av relationer. Men i terapin har det varit möjligt att närma sig det trasigaste.

Och det är svårt, om man är skadad kan det kännas livsfarligt med anknytning, att släppa någon så nära, bli beroende, behöva, man blir sårbar då. Den man upplever som trygg kan göra en så mycket mer illa när hen sviker, skadar, går över gränser, utsätter en för saker. Och om någon man upplevt som trygg gjort det, om man skadats på det sättet, så är det såklart ännu svårare att våga chansa på att trygghet faktiskt kan vara trygg. Det kan kännas som att ta ett steg rakt ut i luften då, och försöka tro på att man inte ska falla handlöst.

Nu när det är mer läkt, så är anknytningen en sån gåva. Det har gått bra att lämna terapeuterna, den sista jag hade fick jag klamra mig fast vid så länge jag ville, och sen blev jag liksom färdig med det och orkade inte med terapi mer. Det spelade så stor roll, att få gå när jag ville. Att det trygga inte behövde avslutas med att bli bortknuffad, övergiven, att nån annan skulle bestämma över mitt huvud att nu får det räcka.

Jag gick när jag kände att det var dags att gå. Nu har jag anknytningen som en varm källa i mig, som upplevelser av trygghet som ger mig ett lugn att luta mig mot. Ibland går det inte så bra, och ibland går det inte alls. Jag behöver jobba på det ganska ofta, tror det är att återfå kontakten med den tryggheten det jag skrev om i förra inlägget egentligen handlar om.

Det fina med en mer läkt anknytning är att det är lättare att lita både på mig själv och andra, det finns liksom mer trygghet överallt. (Och det är väl det som är det hemska med en trasig anknytning, att det finns mindre trygghet överallt.) Så ett annat sätt att inte fastna i det kalla som kan komma från minnen, är att använda relation. Att fråga någon: tycker du jag är så? Tycker du att det de gjorde var rätt? Och lyssna på svaret.

Det går bra nu, att använda andra så, använda bekräftelsen som ett sätt att komma närmare min trygghetskälla inuti. Att via relation lättare nå den trygghet som jag kunnat bygga i mig, genom relation. Trots relationerna som skadade. Trots åren det var trasigt och sårigt och när närhet och tillit triggade skräck.