Att vara flera inuti · På 1177.se

Om mig, om dissociation och sånt som var, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

(Mest) gamla texter

Delarna jag var

Relationerna inuti

Början, och annat

 

Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

Det finns en annan historia som kastar mörka skuggor, sträcker sig in i detta

Det finns en historia där, även på ett annat sätt. Det fanns en tid när psykiatrin försökte medicinera bort mina problem, när mörkret var nattsvart och ångesten dödlig och jag behandlades som en ekvation, som att man skulle ta mina symptom och lyckas se vilket mönster de bildade, vilken diagnos som var den rätta. Bara så kunde man hitta rätt medicin, bara så kunde man hjälpa mig, lösa problemet. Att försöka prata var inte lönt, fick jag höra.

De lyckades aldrig. I min journal från den tiden är det mest diagnoser som slutar på NOS eller UNS. NOS som står för ”not otherwise specified” och UNS är den svenska översättningen och står för ”utan närmare specifikation”. Jag passade inte in i diagnoserna, jag hamnade bredvid, och det var katastrof eftersom budskapet jag fick var att rätt diagnos kunde leda till rätt medicinering vilket var min chans att få lindring och hjälp. I träsket av NOS- och UNS-diagnoser fick man chansa lite, försöka ändå, men det var egentligen ett ganska hopplöst företag, för jag var ju fel. Hur skulle de kunna hjälpa mig då, om jag inte ens kunde passa in i en diagnos?

Själv trodde jag att det var prata jag behövde, men jag tappade bort den tron ganska snabbt. De hade så mycket auktoritet och var så säkra på sin sak, att det inte kunde hjälpa alls.

Jag tror inte det var bara dåligt med medicinerna, och jag tror inte att de ville göra mig illa. Jag tror att de hade en modell som jag inte passade in i, och att de försökte pressa in mig i den, och att det inte gick så bra. Jag tror det finns risker med att göra så, sätta modellen framför patienten.

Och jag tror att det var både och med medicinerna. Att jag fick hjälp att överleva, och periodvis fick något att vila mitt hopp på, även om det inte höll. Det var ju värdefullt, jag kanske inte tyckte det då, för mörkret var så tungt och svart och jag ville inte ha mitt liv. Men nu vill jag, nu ser jag det som något bra. Samtidigt fick jag mycket negativa effekter av medicinerna, mådde sämre. Och man handskades inte med dem på ett varsamt sätt, det var ett väldigt ändrande hit och dit, och varje ny läkare hade sin egen idé om hur detta obegripliga problem jag var kunde lösas. (Och det var många läkare då, för många.)

Det tog tid och saker hände på vägen, och sen fick jag någon att prata med. Det var då jag kunde börja läka. Det var då jag kunde börja se mig som något annat än ett obegripligt problem, våga vända en medkännande blick mot mig själv, börja tro på mig själv, möta mig själv.

Det låter så enkelt när man skriver det så, som att det var några steg, tog några veckor. Så var det inte. Det var år av intensiv kamp. Men de ledde framåt. Till skillnad från medicineringen som i den mest positiva tolkningen höll mig vid liv.

Kanske att skador passar bättre i psykologiska modeller, och sjukdomar passar bättre i de medicinska, när det handlar om psykiatri. Jag vet inte. För mig var det så. De medicinska modellerna hjälpte mig inte att förstå varför jag fungerade som jag gjorde, och hjälpte mig inte vidare. Sjukdomsidén blev ett skuldbeläggande, jag hörde det som att det var mig det var fel på.

Först i samtal kunde jag möta det som var, skadorna, smärtan, famla mig genom mörkret och se vad som fanns där. Och lägga skulden där den hörde hemma. Problemet var inte att jag var sjuk, mina symptom handlade inte om att jag hade något fel i hjärnan. Problemet var att jag hade varit utsatt för hemska saker. Symptomen var tecken på skada. Att jag var skadad handlade inte om mig, någon egenskap hos mig, något medfött, ett fel i hjärnan, inget sånt. Att jag var skadad handlade om att andra gjort mig illa.

Att inte riktigt passa in i diagnoserna, teorierna och modellerna som handlar om trauma och dissociation är kanske triggande för mig eftersom det finns en sån historia. En där diagnoserna stod i centrum och jag var fel, och att detta att jag var fel blockerade mina chanser till hjälp och dömde mig till ett liv i evig smärta, eftersom det inte fanns någon annan väg till hjälp.

Jag vet ju nu, att det inte var sant. Och jag vet att modeller och teorier alltid är bristfälliga. Jag vet att jag får ta del av dem och plocka de bitar som hjälper mig, att de pusselbitar jag hittat på vägen är lika mycket mina som någon annans.

Jag har pusslat ihop det ganska bra nu, både förståelsen av mig och mig själv. Jag är ganska hel nu. Och ibland spökar det gamla, drar genom mig som iskalla vindar och tvivel. Jag har mina sätt att hitta värme nu, att inte låta dem ta över. Och har mina sätt att stå ut med dem när de drar förbi. De försvinner bort sen, jag vet det. De har inte någon makt i mig mer. Jag låter inte dem ha det.