Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti. När det är lite bättre.

Bilden kan innehålla: katt

Hej

Hur har du det idag? Jag är en tröttis, men det är lite bättre faktiskt. Det har varit rätt dåligt i rätt många veckor, det känns nästan konstigt då, när det blir bättre. Och skönt. Fast konstigt.

Tycker du det är svårt när det känns bra? Ibland kan det kännas så, som att det är förbjudet. Som att det är för nån annan. Jag känner inte det så ofta längre, som att det är fel att ha det bra, men förut när jag hade mycket ångest och mådde mycket dåligt tänkte jag så ofta dumma saker om mig. Som att jag inte var värd nåt eller som att jag inte borde få ha det bra. Som att man måste förtjäna det och att jag aldrig kunde förtjäna det vad jag än gjorde. Som att jag hade så många minuspoäng att det alltid var omöjligt.

Det är skönt att det inte är så längre. Nu mår jag mest kasst för att jag är så sjuk med trötthet och smärta, inte så mycket kaos och ångest. Jag vill att jag ska ha det bra alltid och tycker att jag borde få ha det bättre än såhär. Fast det räcker ju inte för att det ska bli bra. Det handlar inte om vilja när man är sjuk. Är man förkyld så kan man inte tänka ”jag vill slippa” och bli frisk. Det tar tid. Det är lite så med andra sjukdomar med. Att det kanske inte spelar så stor roll vad man tänker, att man kan vara sjuk ändå. 

Fast det spelar roll att jag tänker att jag får mår bra. För jag får inte ångest när nåt känns bättre då. Tänker inte att det är fel eller att jag borde straffas. Tänker inte att jag inte är värd. Jag blir glad bara. Det är skönt. Och så blir det lite lättare att orka vila med katten och att jag inte orkar så mycket, när jag mår bra och det går att orka saker andra delar av dagen. Det tycker jag är skönt.

Hur tänker du? Jag hoppas att du tycker att du får ha det bra. Att du inte blir arg på dig om du känner dig trygg eller lugn. Att du inte hatar dig om du är glad. Och jag hoppas att du har det bra. Det är väl aldrig bra hela tiden, men jag hoppas att du har det bra många stunder och att de stunderna känns som ljus i dig. Och jag hoppas att du känner att de kan vara dina.

Värme och allt snällt till dig
Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti. Upp och ut.

Hej

Vet du, ”upp och ut” är ett av mina favoritcitat ur böcker. Jag tänker ofta på det, fast vet aldrig om nån annan skulle fatta det, så jag säger nästan aldrig det. Det finns i en bok som heter Kalle och chokladfabriken. På slutet när pojken fått reda på att han ska få hela chokladfabriken åker de i den märkvärdiga glashissen igen. De har gjort det tidigare i boken också, den kan åka åt alla olika håll och har så många olika knappar att hela väggarna är fulla. Men där på slutet, när han fått reda på att han ska få fabriken, då trycker de på en knapp där det står ”upp och ut”. Eller, det är inte pojken som gör det, det är den konstiga och ganska roliga mannen som har fabriken. Willy Wonka. Han är nästan barnsligare än ett barn och verkar mycket förtjust i att få använda knappen. Jag tror inte att han gjort det någon gång alls innan. Och det är inte så konstigt, för när han tryckt på knappen åker hissen i full fart rakt upp, slår sönder taket och flyger ut i världen. Den har väl några propellrar eller något, det går bra, jag minns inte riktigt hur det funkar. Minns mest att pojken blir orolig. Vem skulle inte bli det om man stod i en hiss som satte full fart rakt mot taket för att sen slå sönder det? Jag skulle bli rädd i alla fall. Och jag minns ännu mer känslan av befrielse och hur det är massor med luft runt dem sen. De flyger ju i en glashiss. Och hela stan ligger under dem och.. ja.. jag förknippar det så mycket med att vara ute i världen och känna att världen är ens. Inte bara min, men min också. Och att det är något stort och lite förtrollat och helt fantastiskt. Upp och ut. Fast kanske ingen fattar det om jag bara säger ”upp och ut”, de kanske inte tänker på den där knappen utan bara tänker att jag är tråkig och tjatig och inte tycker att man ska ligga i soffan hela dagen liksom. Svårt ibland, att alla inte vet samma saker och tänker på samma. För ibland orkar man ju inte förklara, ibland vill man bara kunna säga ”upp och ut” och att den andra ska förstå att man menar den svindlande känslan som pirrar i magen som när man åker karusell fast bättre, och helt plötsligt inte bara har fått en chokladfabrik utan är ute och har hela världen framför sig.

Fast idag kanske det är lite av det tjatiga med. Lite både och. ”Upp och ut” sagt på ett trött sätt och sagt med det där pirret i magen. Jag ska åka tåg. Ska till Malmö och träffa vänner. Egentligen är det kanske inte en så stor och konstig sak, fast det är det lite ändå. För att jag saknar dem och staden så mycket, och jag är så trött och orkar så lite. Jag åker rätt sällan nånstans, och ibland blir jag så sjuk så det bara blir jobbigt att vara iväg. Idag vill jag att det ska bli mest av det ljusa, fria, att känna att jag slår igenom taket och kommer ut i världen, med massor av luft runt mig och kanske något moln, och framför allt massor av frihet och liv och nånslags lycka.

Jag vet inte än hur det blir. Ganska ofta blir det lite av varje. Det är därför det känns som både trött och svindlande ljust i de där orden idag. Jag blir nog både glad och sjuk av det. Fast det får vara ok, för det är så det är. Jag kan inte välja att ha en kropp som orkar, kan bara välja vad jag ska göra när det är som det är. Idag vet jag valet. Upp och ut.

Vi hörs nästa vecka
/Linnéa

Att vara flera inuti · Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet

Till dig som är liten och finns inuti. Att klara det.

Hej

hur har du det idag? Jag är trött och yr och lite glad och nervös. En massa i en röra alltså. Ibland är det så. Glad och nervös är jag för att jag precis blev färdig med en bok. Det nervösa är för att det känns läskigt att ladda upp filerna och klicka i rutorna om avtal och sen inte kunna ändra nåt mer. Tänk om något blev jättefel som jag inte såg? Fast jag tror inte det. Inte egentligen. Ibland kanske man måste vara lite nervös bara, när nåt spelar roll för en.

Det glada är också för boken. Den är med de breven jag skrev på 1177-bloggen. Jag tänkte att den skulle vara färdig för kanske ett år sen. Men så blev jag så trött och det gick inte och gick inte och gick inte. Ibland känns det som att inget funkar och att det aldrig kommer göra det. Och ofta tycker jag att det är svårt att det inte kan funka som för andra. Jag vill också kunna sitta och jobba med saker en hel dag och inte hålla koll på klockan och yrseln.

Fast kanske att lite av det glada handlar om det också, att ha lyckats putta undan det som handlar om att vilja kunna göra på det vanliga sättet, som andra. För boken blev färdig för att jag gjorde på mitt sätt, som funkade för mig. Jag är ändå lite glad för att det finns såna sätt. För att det går att testa och vara försiktig och liksom lirka med saker så de kan funka ändå, även om de är stora.

Och ibland är jag väldigt ledsen för det också, för att det ska behövas. Varför kan inte jag bara få funka? Varför måste jag vara så yr och trött? Det är rätt orättvist.

Hur är det för dig? Fungerar du? Orkar du göra saker på vanliga sätt? Och orkar du hitta andra sätt när det inte går? Ibland finns det ju inte ens några andra sätt att hitta. Ibland kan man bara finnas och andas en liten stund i taget och det är ändå för mycket. Det är väl det riktigt hemska, när man knappt räcker till att finnas. Jag hoppas att det inte är så för dig, för er. Hoppas att du och de andra inuti har det bättre än så, att det finns plats för att göra något ni längtar efter eller vill. Det spelar så stor roll när det är möjligt. Även om man måste hitta sina egna vägar och lirka fram saker och gå omvägar för att komma framåt.

Värme och snällt
Linnéa