Till dig som är liten och finns inuti. Upp och ut.

Hej

Vet du, ”upp och ut” är ett av mina favoritcitat ur böcker. Jag tänker ofta på det, fast vet aldrig om nån annan skulle fatta det, så jag säger nästan aldrig det. Det finns i en bok som heter Kalle och chokladfabriken. På slutet när pojken fått reda på att han ska få hela chokladfabriken åker de i den märkvärdiga glashissen igen. De har gjort det tidigare i boken också, den kan åka åt alla olika håll och har så många olika knappar att hela väggarna är fulla. Men där på slutet, när han fått reda på att han ska få fabriken, då trycker de på en knapp där det står ”upp och ut”. Eller, det är inte pojken som gör det, det är den konstiga och ganska roliga mannen som har fabriken. Willy Wonka. Han är nästan barnsligare än ett barn och verkar mycket förtjust i att få använda knappen. Jag tror inte att han gjort det någon gång alls innan. Och det är inte så konstigt, för när han tryckt på knappen åker hissen i full fart rakt upp, slår sönder taket och flyger ut i världen. Den har väl några propellrar eller något, det går bra, jag minns inte riktigt hur det funkar. Minns mest att pojken blir orolig. Vem skulle inte bli det om man stod i en hiss som satte full fart rakt mot taket för att sen slå sönder det? Jag skulle bli rädd i alla fall. Och jag minns ännu mer känslan av befrielse och hur det är massor med luft runt dem sen. De flyger ju i en glashiss. Och hela stan ligger under dem och.. ja.. jag förknippar det så mycket med att vara ute i världen och känna att världen är ens. Inte bara min, men min också. Och att det är något stort och lite förtrollat och helt fantastiskt. Upp och ut. Fast kanske ingen fattar det om jag bara säger ”upp och ut”, de kanske inte tänker på den där knappen utan bara tänker att jag är tråkig och tjatig och inte tycker att man ska ligga i soffan hela dagen liksom. Svårt ibland, att alla inte vet samma saker och tänker på samma. För ibland orkar man ju inte förklara, ibland vill man bara kunna säga ”upp och ut” och att den andra ska förstå att man menar den svindlande känslan som pirrar i magen som när man åker karusell fast bättre, och helt plötsligt inte bara har fått en chokladfabrik utan är ute och har hela världen framför sig.

Fast idag kanske det är lite av det tjatiga med. Lite både och. ”Upp och ut” sagt på ett trött sätt och sagt med det där pirret i magen. Jag ska åka tåg. Ska till Malmö och träffa vänner. Egentligen är det kanske inte en så stor och konstig sak, fast det är det lite ändå. För att jag saknar dem och staden så mycket, och jag är så trött och orkar så lite. Jag åker rätt sällan nånstans, och ibland blir jag så sjuk så det bara blir jobbigt att vara iväg. Idag vill jag att det ska bli mest av det ljusa, fria, att känna att jag slår igenom taket och kommer ut i världen, med massor av luft runt mig och kanske något moln, och framför allt massor av frihet och liv och nånslags lycka.

Jag vet inte än hur det blir. Ganska ofta blir det lite av varje. Det är därför det känns som både trött och svindlande ljust i de där orden idag. Jag blir nog både glad och sjuk av det. Fast det får vara ok, för det är så det är. Jag kan inte välja att ha en kropp som orkar, kan bara välja vad jag ska göra när det är som det är. Idag vet jag valet. Upp och ut.

Vi hörs nästa vecka
/Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. Att klara det.

Hej

hur har du det idag? Jag är trött och yr och lite glad och nervös. En massa i en röra alltså. Ibland är det så. Glad och nervös är jag för att jag precis blev färdig med en bok. Det nervösa är för att det känns läskigt att ladda upp filerna och klicka i rutorna om avtal och sen inte kunna ändra nåt mer. Tänk om något blev jättefel som jag inte såg? Fast jag tror inte det. Inte egentligen. Ibland kanske man måste vara lite nervös bara, när nåt spelar roll för en.

Det glada är också för boken. Den är med de breven jag skrev på 1177-bloggen. Jag tänkte att den skulle vara färdig för kanske ett år sen. Men så blev jag så trött och det gick inte och gick inte och gick inte. Ibland känns det som att inget funkar och att det aldrig kommer göra det. Och ofta tycker jag att det är svårt att det inte kan funka som för andra. Jag vill också kunna sitta och jobba med saker en hel dag och inte hålla koll på klockan och yrseln.

Fast kanske att lite av det glada handlar om det också, att ha lyckats putta undan det som handlar om att vilja kunna göra på det vanliga sättet, som andra. För boken blev färdig för att jag gjorde på mitt sätt, som funkade för mig. Jag är ändå lite glad för att det finns såna sätt. För att det går att testa och vara försiktig och liksom lirka med saker så de kan funka ändå, även om de är stora.

Och ibland är jag väldigt ledsen för det också, för att det ska behövas. Varför kan inte jag bara få funka? Varför måste jag vara så yr och trött? Det är rätt orättvist.

Hur är det för dig? Fungerar du? Orkar du göra saker på vanliga sätt? Och orkar du hitta andra sätt när det inte går? Ibland finns det ju inte ens några andra sätt att hitta. Ibland kan man bara finnas och andas en liten stund i taget och det är ändå för mycket. Det är väl det riktigt hemska, när man knappt räcker till att finnas. Jag hoppas att det inte är så för dig, för er. Hoppas att du och de andra inuti har det bättre än så, att det finns plats för att göra något ni längtar efter eller vill. Det spelar så stor roll när det är möjligt. Även om man måste hitta sina egna vägar och lirka fram saker och gå omvägar för att komma framåt.

Värme och snällt
Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. Stjärnan.


Hej

Hur har du det idag? Jag är jättetrött. Jag är alltid trött, men nu är jag extra trött för jag var tvungen att göra ett prov och skrev och skrev i flera dagar och det blir man ju trött av. Om man redan är trött och sen gör sånt så är det ju inte konstigt om man blir jättetrött.

Jag oroar nog mig lite för dig. Hur gick det med julen och nyår? Har ni haft nån hjälp, eller har det varit semester för terapeuten eller vem som brukar hjälpa er? Jag hoppas att ni har nån som brukar hjälpa er, och jag hoppas att ni klarat helgerna och klarat om det varit paus. Den är nog slut snart nu, pausen?

Jag vet inte om du tänker på julen, alltså med Jesus och sånt. Man måste ju inte det även om man vill fira jul. Man kan tänka bara på paket och mat och annat om man vill. Fast jag brukar tänka på det. Igår var det trettondagen. Det är då de vise männen hittar fram till bebisen. De följer stjärnan och så hittar de honom.

Jag tänker på att det hade varit bra med en stjärna ibland. Alltså inte för att hitta Jesus. Men när det är mörkt och hemskt i livet och man inte vet vart man ska gå. När det känns som att det bara blir fel vilket håll man än går och som att världen rasar runt en. Då skulle det vara skönt att ha en stjärna att följa. Och att veta att om jag går åt det hållet där stjärnan är, då kommer jag fram till nåt. Man kanske inte måste veta exakt vad det är man ska komma fram till, mer än att det är nåt bra.

Fast ibland känns det liksom som att man bara snubblar runt och tar ett steg i taget och går åt lite olika håll och egentligen inte är på väg nånstans mer än just det där steget som man tar. Det kan bli hopplöst då. När man överlever bara en liten stund i taget.

Jag har det inte så nu, men jag tänker på det ibland. Tänker att det nog spelar roll när man känner att man är på väg mot något. När jag har kunnat känna det så har det spelat roll för mig.

Det kanske inte måste vara en stjärna precis. Men nåt som känns ljust. Nåt som är en riktning att gå mot, så man inte bara snubblar runt utan tänker att man är på väg nånstans, även om det tar lång tid. Kanske en dröm. Nåt man vill bli. Nåt man vill göra. Nåt i alla fall. Som känns som att det kan bli på riktigt. Om det bara är en dröm som är en fantasi vet jag inte om det hjälper. Jag kan tänka att jag skulle vilja skriva böcker som säljer typ en miljon stycken av samma och bli rik. Fast jag tror inte att det kommer hända, så den tanken hjälper inte mig så mycket. Om jag tänker nåt som är lite mindre så känns det lättare, för då kan jag klara att hoppas att det faktiskt ska bli så.

Jag kanske bara tänker konstigt, jag vet inte. Fast jag undrar det. Om du har nån stjärna. Nåt som glittrar långt framme vid horisonten så du vet vilket håll du ska gå åt. Jag tror nog att det kan vara bra att ha. Fast man behöver ju nåt som är bra nu också, precis där man är. Man klarar sig inte på bara en stjärna eller en dröm. Man kanske behöver en katt eller en vän. Eller att terapeuten ska sluta ha semester. Nåt som gör nuet varmt och bättre. Och som gör det lättare att gå åt det hållet. Dit där stjärnan är. Eller drömmen, längtan, det som är ett ljus man bara kan se på avstånd.

Vi hörs igen om två veckor. Jag ska inte glömma att skriva nu, och inte strunta i det som jag gjorde nästan hela hösten. Förlåt om det var jobbigt. Det var för att jag var sjuk, men förlåt ändå. Jag vill inte att det ska vara jobbigt för dig.

Värme och allt snällt /Linnéa

Ps. Man kan hitta alla breven om man går till menyn och sen trycker på Till dig som är liten och finns inuti. Menyn kommer man till om man trycker där det ser ut som några streck.

Gott nytt år?

Jag tycker ganska mycket om julen, även om den inte är helt okomplicerad. Nyår är jag mer anti. Det är inte bara det att jag förknippar det med att vara utpumpad efter julen och absolut inte orka nåt mer, och med alkohol och raketer i kombination, vilket är en hemsk kombination. Det är ännu mer allt det här som handlar om att sammanfatta sitt år och se fram emot nästa. Det har så ofta känts bara övermäktigt och tyngande.

Det är bättre nu än det varit, men 2017 har inte varit ett särskilt bra år för min del, mest för att jag varit sjukare i kroppen än jag brukar. I våras och somras på grund av överansträngningar och i höst på grund av en medicin som gav en helt oväntad försämring. Försämringen har känts tung, för till skillnad från när det varit överansträngningar har det inte gått att förstå det. Jag förstår inte det fortfarande. Jo, jag förstår sambandet att jag tog en medicin, reagerade på den, något i mig hamnade i någon form av obalans och därför fick jag en sjukdomsförsämring. Men inte mer än så, och framför allt inte om jag kan göra nåt för att förbättra läget, eller om det överhuvudtaget kommer gå över. Om det kommer gå över, när kommer det göra det i så fall? Det har jag ingen aning om.

Det är ändå inte så intensivt jobbigt som det kunde vara förr, men det är trots allt sådär så det känns lite som överkurs att orka minnas hela sitt år samtidigt. Räcker det inte med att leva det en liten bit i taget, handskas med det som är och ta sig vidare efterhand? Nej, inte på nyår. Då ska man med pompa och ståt sammanfatta och lyfta fram det goda och vara stolt över att man tagit sig genom motgångarna. Och nästa år ska man såklart se fram emot med ljus och hopp.

Jag tycker det är vedervärdigt. Inte varje enskild sak i sig. Det kan visst vara bra att se tillbaka, se vad som hänt, samla sina ljuspunkter och sträcka på ryggen över de kamper man klarat. Och hopp och framtidsljus är såklart bra. Det är mer det här påbudet. Det är inte som att man ska göra det om just idag råkar vara en dag när man befinner sig på en punkt när det passar. Utan man ska göra det bara för att det är ett visst datum.

Det passar mig inte alls. Nyårsafton är sällan en dag när jag mår på ett sätt så det passar att göra bokslut. Och jag är värdelös på att hitta ljus när det är plikt. Hoppet slocknar lätt när det blir som ett tvång att det ska finnas. Och jag vet faktiskt inte vad jag önskar och hoppas av nästa år. Jag hoppas kanske mest att jag ska komma ur den här medicinsvackan och så önskar jag en fungerande jämngrå vardag och att ha kraft över till nåt jag vill göra bara för att jag vill, inte för att det är nödvändigt. Jag vet inte om det är mitt hopp som är skrumpnat och dåligt omhändertaget, eller om det mer handlar om att vara trött på det överdådiga som inte är verklighetsförankrat.

Och jag antar att jag börjar få som tradition att skriva en liten anti-nyårstext på nyår istället. Och det får väl vara så. Får vara som det är. Den som vill hitta nyårstexter som är på det där normalt hoppfulla sättet kan säkert hitta dem nån annanstans utan problem.

Jag är glad att det här året är slut nu, allra mest ska det bli skönt att få slippa det. Och ett nytt år är väl hoppfullt nog i sig. Att det kommer mer tid, att jag får mer tid där saker kan hända. Oavsett vad det nu är.

Jag önskar er som läser en kväll av lagom mycket firande, vad det nu är. Att ni ska vara på platser och bland människor där ni kan känna er trygga, där raketer inte får PTSD-symptom att flippa och där året kan ta slut utan att det blir alltför slitsamt. Och jag hoppas att det kommer en ny morgon, när solen går upp och livet går att leva. Där saker kanske blir bättre, eller inte, men där tiden och livet finns.

Till dig som är liten och finns inuti, från 1177.se-bloggen

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del av texterna därifrån här på bloggen, men texterna i den här kategorin finns inte på nätet just nu.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Brev från 2016

Advent och jul (och inför advent)

Brev från januari-mars 2017

Brev från april-juni 2017

Brev från juli-september 2017