Det värsta med att vara integrerad

Gammal text, från 2015

”En av de värsta sakerna med att vara integrerad är att jag inte är splittrad. När jag är i minnen så finns det ingen annan här som kan ta min hand och försöka leda mig bort från övergreppen. Jag är helt utelämnad till det hemska. Det finns inget annat, ingen annan, och jag behöver någon annan för att komma därifrån.

När jag var splittrad kändes det som att det fanns lösningar, på ett sätt var det kanske illusioner, men på ett sätt var det sant. Och återupplevanden är inte nutid, även om allt rasar för fullt i min kropp och det känns som att det händer nu, så är det ju inte så.

Det som inte är en illusion är ensamheten. Att vara utelämnad till det hemska. Att ingen fanns där, att ingen finns här, dåtiden och nuet flätas samman och det gör så ont. Det går knappt att stå ut, och jag vet inte hur man gör. Hur står man ut med övergrepp om man är så liten och utelämnad som jag var, om man inte har någon som kommer och stoppar det, som tar en därifrån och skyddar en sen?

Jag känner nu hur ensam jag var, det är på ett annat sätt än förut. Förut har det varit en vetskap med en viss distans. Även när gränserna mellan delarna blev helt transparenta, även när vi kunde känna varandras känslor, även när vi kunde se varandras minnen, även när vi alla visste hur det var och allt gjorde så ont att vi höll på att bli knäppa. Även då fanns det en viss distans. Jag förstod det inte då. Jag trodde att jag kände smärtan fullt ut, hur kunde det vara på något annat vis? Det gjorde ju så ont att jag knappt klarade det. Jag visste inte då. Hur det kunde vara. Vi var inte helt ensamma, för vi hade varandra då.

Jag vet inte om det är värre nu egentligen. Jag är helare, starkare, jag har mer resurser. Jag har ju alla de resurser jag förut hade uppdelade. Det gör mer ont, jag känner utsattheten starkare. Ensamheten är så ödslig att jag knappt kan andas. Men är detta värre än det som var förut? Nej.

Nej, jag tror det är bättre nu, trots allt. Men jag vet inte. Det är steg på samma väg, jag hade inte kunnat ta detta steget tidigare, befinna mig på denna punkten förrän jag kom fram till den. Jag tänker så mycket på vården, när jag försöker hitta ord för att beskriva något. Och de vill alltid klassificera saker, man ska värdera symptom, förvandla allt till siffror som man kan jämföra. Jag har färre flashbacks nu. Jag är inte längre splittrad. Jag har bättre förståelse, mer sällan ångest, jag vill inte längre dö. Självmordsrisken är i stort sett noll. Om det är så man ser på det, så är det solklart att det är bättre nu. Jag är friskare, om man räknar utifrån sjukdomsdefinitionerna.

Men kanske att det aldrig var sjukdom. Jag gick sönder. De hade sönder mig. Kanske är det inte samma sak som att vara sjuk. Jag vet inte säkert. Men det är något med läkandet. Det går framåt, och jag är fortfarande osäker på om det blir bättre. Jag kan se alla kriterierna och se hur det är korrekt att klassa mig som friskare. Jag kan sätta siffror på allt och se det. Det är inte så svårt.

Men är det sant? Hur gör man för att sätta siffror på känslan av och minnet av att vara helt och totalt utelämnad till det onda? Eller övergivenheten i att det inte fanns någon där? Hur jämför man upplevelsen av att uppleva det så starkt det var möjligt som splittrad, och så som jag upplever det nu som integrerad?

Hur ont kan det göra, och fortfarande vara friskt? Om det onda skär genom hela ens varelse, då är det ju egentligen det som minnet bär på som är sjukt, händelsen i sig. Inte jag som utsattes för den. Men kan man ha hur ont som helst och klassas som frisk? Var går gränsen, och handlar gränsen om ifall det är en frisk reaktion på det outhärdliga som hände, eller finns det rent objektivt en smärtnivå som är så hög att den kan klassas som sjukdom oavsett anledning?

I sjukdomskriterierna finns aldrig sånt som upplevelse av ondskas med. Jag känner den starkare nu. Är det ett tecken på att jag är friskare?

Och den här känslan av att jag inte uthärdar att veta hur många som trasas sönder och hur mycket i världen som handlar om att blunda för det, är den frisk? De som klassas som friska brukar klara av att handskas med världens ondska. Jag vet inte om jag kan. Jag vet verkligen inte det. Ju starkare och mer hudlöst jag känner det onda jag utsattes för, desto svagare och sårbarare blir jag inför vetskapen om min maktlöshet i förhållande till att andra utsätts. Är det friskt? Är det bättre nu?”

Teorier, förklaringar, och om diagnoser, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Diagnoser

Dissociation allmänt och olika typer av dissociation

Tid och flashbacks

Att vara flera inuti

Trötthet

Om självmord

Flashbacks och triggers

Man brukar få flashbacks genom att något påminner om ett trauma man varit med om. Det kan vara i stort sett vad som helst; att någon rör vid en, dofter, smaker, färger, en viss film, att något känslomässigt påminner om det som hände, att platsen påminner om det som hände. Det kan vara mycket små saker som sätter igång minnena, ibland märker man själv inte ens vad det är. De sakerna som triggar igång flashbacks brukar kalla triggers. (Och jag vet, det är en väldig massa svengelska nu, men jag vet inga bra ord på svenska, jag tror faktiskt det är de svengelska som är de som oftast används.)

Det är som sagt inte alltid man hinner märka vad det är som triggar en, och flashbacks kan komma helt utan triggers också. Att befinna sig i en flashback är som jag skrev i förra inlägget att återuppleva delar av ett trauma man varit med om. Man kastas alltså tillbaka till det som är outhärdigt för en. Det är inte svårt att förstå att det är skrämmande, och att världen blir skrämmande när man vet att det finns massor av små saker som kan putta en in i det. Att triggers kan finnas nästan överallt, och att man kan råka ut för dem utan att vara beredd eller ens hinna märka vad som händer.

Det kan leda till att man undviker platser, händelser eller saker där man tror att det är stor risk att bli triggad, och i värsta fall kan man isolera sig helt. Flashbacks kan påverka ens liv och möjligheten att få en vardag att fungera i mycket hög utsträckning, och är en del av PTSD. Även om man inte fullt ut uppfyller kriterierna för PTSD så är flashbacks ett vanligt tecken på traumatisering.

(Man kan få flashbacks också av andra orsaker, tex av epilepsi eller av droger. Också då är det återupplevanden av något som tidigare hänt.)

Vad är skillnaden mellan flashbacks och hallucinationer?

Det är lite rörigt att kunna skilja på flashbacks och hallucinationer. Man skulle kunna säga att flashbacks är återupplevanden av sånt man varit med om, medan hallucinationer är overkligt. Fast jag tror inte det är en helt sann uppdelning, för man kan ha hallucinationer som har innehåll format av trauman man varit med om. Kanske kommer det då i mer symbolisk form? Eller handlar det om helheten? Att avgöra vilket som är vad utifrån om personens symptombild som helhet mest verkar vara likt psykos eller PTSD?

Jag känner att jag inte har tillräckligt med kunskap för att förklara det. Försökte söka lite på nätet, men gick sådär, helt enkelt för att det finns så många trådar på forumet Flashback som handlar om hallucinationer pga droger. Mina sökord leder mig hela tiden dit. Och jag orkar inte riktigt ge mig in i de akademiska texterna just nu.

En sak jag hittade var ett utdrag ur boken War trauma in veterans and their familys av Jamshid A. Marvasti (red). Där står det att man pga den stress som finns i strid (det handlar alltså om soldaters krigstrauman) kan leda till ett psykotiskt sammanbrott. Han menar att när det rör sig om psykotiska hallucinationer eller flashbacks så finns det (till skillnad från PTSD-flashbacks) element som är bisarra eller som inte har med traumat att göra. Och att personen kan uppvisa känslor som inte är adekvata. Som exempel på ett bisarrt element beskriver de att en person kan höra röster, explosioner och rop på hjälp (det låter som rimliga saker hämtade från krigsupplevelser), men att hen tex förklarar rösterna med att de är skickade från aliens på månen.

När det är PTSD-flashbacks skulle det bisarra inte finnas med, och känslomässigt skulle personen uppvisa adekvata reaktioner, även om hen kan vara avtrubbad/avstängd (numb), vilket kan likna ett psykotiskt tillstånd.

Man nämner att en del ser PTSD-flashbacks som en form av hallucinationer. Och jag har i ett tidigare inlägg nämnt att det inte råder en enighet kring om man ska räkna flashbacks som dissociativt eller inte.

Jag tänker att det kanske delvis finns teoretiska konflikter om hur man ska dela upp saker, och delvis kanske det inte alltid är så lätt att skilja det åt. Var går gränsen för vad som är adekvat? Och om man ska avgöra vad som är ett bisarrt innehåll kanske det dessutom alltid finns en risk att man råkar misstro en helt sann berättelse. Tex om de saker någon utsatts för är så hemska att det i någon annans öron låter orimligt att det skulle vara verkligt att det hänt.

Blev kanske mer funderingar än svar i detta inlägget, och bara ett exempel på hur man kan dela upp det. Min kunskap sträcker sig inte längre än så just nu. Kanske återkommer om det. (Har du nåt bra lästips kring detta får du gärna lämna en kommentar och dela med dig.)

Dissociation, hur kan det vara? Flashbacks och derealisation (då)

När det var som mest intensivt med flashbacks så slutade verkligheten kännas verklig. Den kändes som en kuliss av papp, ett bräckligt skal som stod där. Stod i vägen så jag inte kunde se det verkliga, det som kändes verkligt, det som fanns i minnena.

Nuet bleknade så mycket, fast med ögonen var det allt jag såg. Jag blev arg på det, tyckte att kulissen lika gärna kunde falla, att jag lika gärna kunde se var jag var. För jag var ju mitt i det hemska. Inte i någon lugn vuxenvardag. Det var en illusion, inte verkligt. Hela min kropp och hela mitt psyke skrek det, varför skulle jag inte lyssna?

Kanske att derealisationen blev värre för att jag var delad. De delar som hade minnena var barn, inte vuxna. De visste hur deras kropp skulle kännas, hur deras hem såg ut, hur deras verklighet var. Inget av det jag kunde se med mina ögon stämde. Det var fel att ha en vuxenkropp, fel rum, fel tid, allt var fel. De delar av mig som återupplevde det hemska hörde inte hemma i nuet. Den vuxna jag som hörde hemma där hade inte varit med om katastroferna.

Kanske blev glappet värre av det. En klyfta i tiden, i verkligheten. Ett helvetesgap som var för djupt och för brett för att kunna hoppa över, åtminstone för den i mig som var ett litet barn med små ben och lite kraft, som var helt fast i det hemska och visste att jag skulle dö, för att inget annat fanns att tro.

Att överbrygga gapet och samlas i nutiden, att få alla delar av mig att flytta dit och känna sig hemma där var en viktig uppgift. När minnena stormade och återupplevandena ockuperade mig kändes det helt hopplöst att lyckas. Och det var väl också det just då. Jag behövde lite trygg mark att stå på. Behövde att någon del av mig som faktiskt hade det inte bara kunde märka vad som hände, utan vara den som var framme på riktigt och hade makten att ta över.

När jag hade flashbacks var det barndelar som var framme, den vuxna som hade fötterna i ett någorlunda stabilt nu fanns bara i utkanten, kunde se och försöka förklara, säga nåt, men hade för lite kraft, för lite makt. Hade inte chansen att ta någon av dem i handen och leda dem därifrån. Inte då. Inte när allt stormade och det kändes som att jag var mitt i det. När verkligheten bara kändes som en kuliss att bli arg på, inte som en plats man kunde landa på. Nuet var inte nånstans där man äntligen kunde få vara trygg. Det var inte verkligt alls.