Integration

Det värsta med att vara integrerad

Gammal text, från 2015

”En av de värsta sakerna med att vara integrerad är att jag inte är splittrad. När jag är i minnen så finns det ingen annan här som kan ta min hand och försöka leda mig bort från övergreppen. Jag är helt utelämnad till det hemska. Det finns inget annat, ingen annan, och jag behöver någon annan för att komma därifrån.

När jag var splittrad kändes det som att det fanns lösningar, på ett sätt var det kanske illusioner, men på ett sätt var det sant. Och återupplevanden är inte nutid, även om allt rasar för fullt i min kropp och det känns som att det händer nu, så är det ju inte så.

Det som inte är en illusion är ensamheten. Att vara utelämnad till det hemska. Att ingen fanns där, att ingen finns här, dåtiden och nuet flätas samman och det gör så ont. Det går knappt att stå ut, och jag vet inte hur man gör. Hur står man ut med övergrepp om man är så liten och utelämnad som jag var, om man inte har någon som kommer och stoppar det, som tar en därifrån och skyddar en sen?

Jag känner nu hur ensam jag var, det är på ett annat sätt än förut. Förut har det varit en vetskap med en viss distans. Även när gränserna mellan delarna blev helt transparenta, även när vi kunde känna varandras känslor, även när vi kunde se varandras minnen, även när vi alla visste hur det var och allt gjorde så ont att vi höll på att bli knäppa. Även då fanns det en viss distans. Jag förstod det inte då. Jag trodde att jag kände smärtan fullt ut, hur kunde det vara på något annat vis? Det gjorde ju så ont att jag knappt klarade det. Jag visste inte då. Hur det kunde vara. Vi var inte helt ensamma, för vi hade varandra då.

Jag vet inte om det är värre nu egentligen. Jag är helare, starkare, jag har mer resurser. Jag har ju alla de resurser jag förut hade uppdelade. Det gör mer ont, jag känner utsattheten starkare. Ensamheten är så ödslig att jag knappt kan andas. Men är detta värre än det som var förut? Nej.

Nej, jag tror det är bättre nu, trots allt. Men jag vet inte. Det är steg på samma väg, jag hade inte kunnat ta detta steget tidigare, befinna mig på denna punkten förrän jag kom fram till den. Jag tänker så mycket på vården, när jag försöker hitta ord för att beskriva något. Och de vill alltid klassificera saker, man ska värdera symptom, förvandla allt till siffror som man kan jämföra. Jag har färre flashbacks nu. Jag är inte längre splittrad. Jag har bättre förståelse, mer sällan ångest, jag vill inte längre dö. Självmordsrisken är i stort sett noll. Om det är så man ser på det, så är det solklart att det är bättre nu. Jag är friskare, om man räknar utifrån sjukdomsdefinitionerna.

Men kanske att det aldrig var sjukdom. Jag gick sönder. De hade sönder mig. Kanske är det inte samma sak som att vara sjuk. Jag vet inte säkert. Men det är något med läkandet. Det går framåt, och jag är fortfarande osäker på om det blir bättre. Jag kan se alla kriterierna och se hur det är korrekt att klassa mig som friskare. Jag kan sätta siffror på allt och se det. Det är inte så svårt.

Men är det sant? Hur gör man för att sätta siffror på känslan av och minnet av att vara helt och totalt utelämnad till det onda? Eller övergivenheten i att det inte fanns någon där? Hur jämför man upplevelsen av att uppleva det så starkt det var möjligt som splittrad, och så som jag upplever det nu som integrerad?

Hur ont kan det göra, och fortfarande vara friskt? Om det onda skär genom hela ens varelse, då är det ju egentligen det som minnet bär på som är sjukt, händelsen i sig. Inte jag som utsattes för den. Men kan man ha hur ont som helst och klassas som frisk? Var går gränsen, och handlar gränsen om ifall det är en frisk reaktion på det outhärdliga som hände, eller finns det rent objektivt en smärtnivå som är så hög att den kan klassas som sjukdom oavsett anledning?

I sjukdomskriterierna finns aldrig sånt som upplevelse av ondskas med. Jag känner den starkare nu. Är det ett tecken på att jag är friskare?

Och den här känslan av att jag inte uthärdar att veta hur många som trasas sönder och hur mycket i världen som handlar om att blunda för det, är den frisk? De som klassas som friska brukar klara av att handskas med världens ondska. Jag vet inte om jag kan. Jag vet verkligen inte det. Ju starkare och mer hudlöst jag känner det onda jag utsattes för, desto svagare och sårbarare blir jag inför vetskapen om min maktlöshet i förhållande till att andra utsätts. Är det friskt? Är det bättre nu?”

Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

Teorier, förklaringar, och om diagnoser, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Diagnoser

Dissociation allmänt och olika typer av dissociation

Tid och flashbacks

Att vara flera inuti

Trötthet

Om självmord

Förklaringsförsök · På 1177.se

Flashbacks och triggers

Man brukar få flashbacks genom att något påminner om ett trauma man varit med om. Det kan vara i stort sett vad som helst; att någon rör vid en, dofter, smaker, färger, en viss film, att något känslomässigt påminner om det som hände, att platsen påminner om det som hände. Det kan vara mycket små saker som sätter igång minnena, ibland märker man själv inte ens vad det är. De sakerna som triggar igång flashbacks brukar kalla triggers. (Och jag vet, det är en väldig massa svengelska nu, men jag vet inga bra ord på svenska, jag tror faktiskt det är de svengelska som är de som oftast används.)

Det är som sagt inte alltid man hinner märka vad det är som triggar en, och flashbacks kan komma helt utan triggers också. Att befinna sig i en flashback är som jag skrev i förra inlägget att återuppleva delar av ett trauma man varit med om. Man kastas alltså tillbaka till det som är outhärdigt för en. Det är inte svårt att förstå att det är skrämmande, och att världen blir skrämmande när man vet att det finns massor av små saker som kan putta en in i det. Att triggers kan finnas nästan överallt, och att man kan råka ut för dem utan att vara beredd eller ens hinna märka vad som händer.

Det kan leda till att man undviker platser, händelser eller saker där man tror att det är stor risk att bli triggad, och i värsta fall kan man isolera sig helt. Flashbacks kan påverka ens liv och möjligheten att få en vardag att fungera i mycket hög utsträckning, och är en del av PTSD. Även om man inte fullt ut uppfyller kriterierna för PTSD så är flashbacks ett vanligt tecken på traumatisering.

(Man kan få flashbacks också av andra orsaker, tex av epilepsi eller av droger. Också då är det återupplevanden av något som tidigare hänt.)