Integration

Strax efter integrationen

Gamla texter, från 2009

”Så svårt. Vill hela tiden fråga dom små delarna hur dom mår. Fast dom är inte där. Dom svarar inte. Jag identifierar mig med Stora, men känner mig egentligen inte som henne heller. Måste nog bara identifiera mig med nåt alls för att känna att jag är på riktigt.”

**

”Det är svårt att allt bara byter form. Vet egentligen att allt som alla delarna var finns kvar. Att det behöver bli en ny form. Att det är bra. Men får panikkänslor och känner mig övergiven och tom. Som om 5/6 av mig bara ryckts bort. Eller kanske 6/6 eftersom jag inte känner mig som Stora heller. De är borta. Fast samtidigt inte. Svårt att lita på nåt alls. Att jag finns. Svårt att identifiera ett jag. Allt som var är borta. Fast nog kvar, men i mycket små bitar och i en enda röra. Svårt att känna igen nåt alls i mig. Och svårt att kommunicera med mig. Svårt att nå mina känslor. Svårt att förklara för mig hur allt är. Varför jag inte behöver vara rädd. Varför det kommer bli bra. Jag vet ju att det är ett bra steg. Tror inte på det bara. Känner bara kaos. Känner inte det som om jag smälter ihop. Känns inte som helhet. Känns som om alla konturer upplösts och jag är en miljard atomer som flyger omkring och krockar med varandra.”

**

”Jag vet inte vad jag ska ha för personligt pronomen. Det finns inget vi mer. Inget jag heller. Det finns ett kaos. På väg från nåt till nåt annat. Mittemellan allt.”

Integration

Dagarna innan integrationen, och strax efter

Gammal text, från 2015

”Jag minns dagarna precis innan integrationen. Det handlade inte längre om att delarna hade diffusa konturer, smälte ihop litegrann i kanterna. Jag löstes upp. Jag ville tejpa ihop mig. Ville ha varv på varv med packtejp. Som att jag inte hade kunnat gå sönder då. Som att jag ville hålla ihop mig, på något sätt. Jag ville ha spännremmar, snören, vad som helst. Ville linda in mig. Låg under bolltäcket och höll om mig med armarna. Ville hålla ihop, hålla samman. Det var en panikartad känsla att inte kunna. Utanför täcket, utan armarna om mig, utan något som höll ihop mig, var känslan av upplösning så skrämmande att jag knappt stod ut.

Jag önskar att jag inte var så utelämnad till mig själv. Det var för svårt. För svårt att alls vara i det, och för svårt att det bara var jag som fanns där. Att ingen fanns med mig.”

***

Gammal text, från 2009

”Vi fattar ingenting. Det är som om allt vi brukar va bara har suddats bort och kvar är nånslags upplöst gegga av saker som olika jag brukade va och allt är hemskt och äckligt äckligt och förövarna fick göra som de ville för det var nog rätt och vi har glömt varför det var på något annat sätt för vi kan inte riktigt tänka för vi har tappat bort allt vi brukade va eller liksom att ha ordning och reda på mig och förstå hur saker hänger ihop och vi är äckligast och hemskast och vill bara göra mig illa, men försöker att inte göra, fast vi har ingen aning om varför det spelade nån roll, bara att vi borde veta att det spelar nån roll och om jag nu tvunget ska smälta ihop och va en så vill jag smälta ihop och bli en välfungerande vuxen, jag vill inte va ett äckligt kaos med bara allt dumt jag nånsin tänkt och känt i hela mitt liv och helt utan konturer och utan någon trygghet och bara kaos.”

Integration

Allt gick så snabbt

Det fanns inget som hände i lagom tempo i mitt läkande. Det gick alldeles för snabbt, blev alldeles för intensivt. Det gränsade hela tiden till att läkandet riskerade att bli för överväldigande, för mycket, för stort, att det skulle ta sönder mig istället för att läka mig. Det är en av de saker jag tänkt på mest i efterhand. Visst, man är olika som personer, och jag tror helt säkert att mitt inre system såg det som att gasen i botten och att snabbt komma igenom det var enda sättet att överleva att minnas och bearbeta. Jag vet inte om mitt medvetna jag och mitt förnuft är överens med resten av mig om det. Åtminstone inte nu i efterhand.

Skulle det ha funnits tekniker som kunnat bromsa, göra så det blev mindre riskabelt? Om jag hade haft nån som kunnat dem? Nån som såg vad som hände innan jag måste förklara allt tre gånger och sen kanske bli förstådd?

Det spelar ju ingen roll nu. Jag hade ingen som kunde det. Den hjälp jag hade var bra på sitt sätt, den handlade om anknytning, relation, trygghet. Att bli hörd och trodd. Sånt där grundläggande. Det hjälpte mig mycket, och i mycket blev jag ensam.

Integrationen var inte heller i lagom tempo. Inget lugnt infasande när vi kom allt närmare varandra. Det var snarare en explosion. Inte helt oväntat att det hände kanske. I några månader hade gränserna mellan delarna luckrats upp allt mer och vi började för första gången på allvar tänka på integration. Det var som att när den sista delen (min stora del som var mycket rädd, sliten, på gränsen till totalt sammanbrott på alla sätt, och utan hjälp för att allt med terapeuten var konflikt och övergivenhet det året), när hon till slut tänkte tanken att det skulle vara acceptabelt med integration, då tog det inte många dagar innan den skedde med full intensitet.

Hon hade inte sagt ja till att det skulle hända då, det var precis när terapeuten gått på semester. Även om allt var strul med henne var hon vårt enda hopp om hjälp, och det Stora tänkt var att kanske om vi hann hitta förtroendet för terapeuten igen och hann bli lite stabilare och hann förbereda oss och.. allt möjligt. Då. Sen, nån gång längre fram. Då kunde det vara ok med integration. Vi förstod att den närmade sig, det kändes liksom i oss, men vi tänkte inte att den skulle komma som ett tåg med full fart rakt emot oss.

Det verkar inte så vanligt att det sker. Men för mig blev det så. Alla delarna upplöstes, slutade finnas, jag blev en miljard osammanhängande fragment. Jag hade ingen jagkänsla, var i kris, mina vanliga sätt att hantera jobbiga saker funkade inte eftersom ingen av mina jag fanns kvar. Alla andra dissociativa symptom flippade, utom det som handlade om att vara flera. Det gick väl långsamt på andra hållet, sen efter. Att integrera alla fragmenten från delarna till ett nytt jag. Det fanns olika faser i det. Först helt grundläggande saker, som att få ihop tillräckligt för att känna mig som ett jag överhuvudtaget. Sen olika bearbetningsfaser som behövde göras, och som jag behövde vara en enda för att göra. Den sista handlade om att olika anknytningsmönster kunde närma sig varandra och på nåt sätt bli ett enda, om än lite förvirrat.

Då hade jag nästan slutat tro att de där faserna av intensiv bearbetning skulle ta slut. Hade en så förtvivlad känsla av att det inte gick att lita på livet, att jag när som helst kunde rasa rakt ner i nåt outhärdligt och knappt kunna överleva. Det svåraste var att det i för stor utsträckning liknade övergreppen. Att vara utelämnad till det, ha för lite hjälp, få klara mig så gott jag kunde, fast det egentligen inte gick att vara ensam i. Det kanske hade varit bättre om jag fått ha en stabil terapirelation genom alltihop. Nej, inte kanske. Det skulle ha varit bättre. Men det var inte så det var.

Och sen tog det slut. Som att jag var färdig, fem-sex år efter det jag tänker som integrationen. Explosionsfusionen. Sen har det varit rätt lugnt, även om mitt liv på olika sätt inte funkar så bra nu heller, mest för att jag är sjuk i kroppen.

Ja. Det här var väldigt kortfattat. Jag ville skriva det bara, som en sammanfattning, en överblick i förväg. Så blir det jag skriver sen mer begripligt, tänker jag mig.