Teorier, förklaringar, och om diagnoser, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Diagnoser

Dissociation allmänt och olika typer av dissociation

Tid och flashbacks

Att vara flera inuti

Trötthet

Om självmord

Det finns en annan historia som kastar mörka skuggor, sträcker sig in i detta

Det finns en historia där, även på ett annat sätt. Det fanns en tid när psykiatrin försökte medicinera bort mina problem, när mörkret var nattsvart och ångesten dödlig och jag behandlades som en ekvation, som att man skulle ta mina symptom och lyckas se vilket mönster de bildade, vilken diagnos som var den rätta. Bara så kunde man hitta rätt medicin, bara så kunde man hjälpa mig, lösa problemet. Att försöka prata var inte lönt, fick jag höra.

De lyckades aldrig. I min journal från den tiden är det mest diagnoser som slutar på NOS eller UNS. NOS som står för ”not otherwise specified” och UNS är den svenska översättningen och står för ”utan närmare specifikation”. Jag passade inte in i diagnoserna, jag hamnade bredvid, och det var katastrof eftersom budskapet jag fick var att rätt diagnos kunde leda till rätt medicinering vilket var min chans att få lindring och hjälp. I träsket av NOS- och UNS-diagnoser fick man chansa lite, försöka ändå, men det var egentligen ett ganska hopplöst företag, för jag var ju fel. Hur skulle de kunna hjälpa mig då, om jag inte ens kunde passa in i en diagnos?

Själv trodde jag att det var prata jag behövde, men jag tappade bort den tron ganska snabbt. De hade så mycket auktoritet och var så säkra på sin sak, att det inte kunde hjälpa alls.

Jag tror inte det var bara dåligt med medicinerna, och jag tror inte att de ville göra mig illa. Jag tror att de hade en modell som jag inte passade in i, och att de försökte pressa in mig i den, och att det inte gick så bra. Jag tror det finns risker med att göra så, sätta modellen framför patienten.

Och jag tror att det var både och med medicinerna. Att jag fick hjälp att överleva, och periodvis fick något att vila mitt hopp på, även om det inte höll. Det var ju värdefullt, jag kanske inte tyckte det då, för mörkret var så tungt och svart och jag ville inte ha mitt liv. Men nu vill jag, nu ser jag det som något bra. Samtidigt fick jag mycket negativa effekter av medicinerna, mådde sämre. Och man handskades inte med dem på ett varsamt sätt, det var ett väldigt ändrande hit och dit, och varje ny läkare hade sin egen idé om hur detta obegripliga problem jag var kunde lösas. (Och det var många läkare då, för många.)

Det tog tid och saker hände på vägen, och sen fick jag någon att prata med. Det var då jag kunde börja läka. Det var då jag kunde börja se mig som något annat än ett obegripligt problem, våga vända en medkännande blick mot mig själv, börja tro på mig själv, möta mig själv.

Det låter så enkelt när man skriver det så, som att det var några steg, tog några veckor. Så var det inte. Det var år av intensiv kamp. Men de ledde framåt. Till skillnad från medicineringen som i den mest positiva tolkningen höll mig vid liv.

Kanske att skador passar bättre i psykologiska modeller, och sjukdomar passar bättre i de medicinska, när det handlar om psykiatri. Jag vet inte. För mig var det så. De medicinska modellerna hjälpte mig inte att förstå varför jag fungerade som jag gjorde, och hjälpte mig inte vidare. Sjukdomsidén blev ett skuldbeläggande, jag hörde det som att det var mig det var fel på.

Först i samtal kunde jag möta det som var, skadorna, smärtan, famla mig genom mörkret och se vad som fanns där. Och lägga skulden där den hörde hemma. Problemet var inte att jag var sjuk, mina symptom handlade inte om att jag hade något fel i hjärnan. Problemet var att jag hade varit utsatt för hemska saker. Symptomen var tecken på skada. Att jag var skadad handlade inte om mig, någon egenskap hos mig, något medfött, ett fel i hjärnan, inget sånt. Att jag var skadad handlade om att andra gjort mig illa.

Att inte riktigt passa in i diagnoserna, teorierna och modellerna som handlar om trauma och dissociation är kanske triggande för mig eftersom det finns en sån historia. En där diagnoserna stod i centrum och jag var fel, och att detta att jag var fel blockerade mina chanser till hjälp och dömde mig till ett liv i evig smärta, eftersom det inte fanns någon annan väg till hjälp.

Jag vet ju nu, att det inte var sant. Och jag vet att modeller och teorier alltid är bristfälliga. Jag vet att jag får ta del av dem och plocka de bitar som hjälper mig, att de pusselbitar jag hittat på vägen är lika mycket mina som någon annans.

Jag har pusslat ihop det ganska bra nu, både förståelsen av mig och mig själv. Jag är ganska hel nu. Och ibland spökar det gamla, drar genom mig som iskalla vindar och tvivel. Jag har mina sätt att hitta värme nu, att inte låta dem ta över. Och har mina sätt att stå ut med dem när de drar förbi. De försvinner bort sen, jag vet det. De har inte någon makt i mig mer. Jag låter inte dem ha det.

Och jag fick en dissociativ diagnos till slut

Jag vet att man ofta använder ordet diagnos synonymt med de problem någon har. För mig är det främmande, förmodligen för att jag fått diagnoser som satts lite på måfå, efter en kort stund med en ny läkare. Vissa har jag haft ett tag, andra har ersatts när jag träffat ännu en läkare. Det har varit en röra. Diagnoserna har varit bristfälliga etiketter som i bästa fall fångat något av mina problem och i sämsta fall bara fångat någon annans tankar om mig.

Jag hamnade hos några som såg och mötte mig sen, som hjälpte. Jag var så trött på diagnoser då, trött på maktspel och prestigekamper som brukade tillhöra. Och jag var rädd för att sätta igång nåt jag inte skulle orka hantera om jag drog in oss i diagnosträsket. För det kändes så, som sankmark som kunde suga ner en, som en ohjälpligt kletig svart gegga.

Jag fick ju hjälp. Jag fick det jag behövde. De såg inte mig som en ekvation, så vad spelade det då för roll vad det satt för etikett på mig? Länge stod bara samma diagnos kvar, som nån annan satt, innan jag träffade dem. Det kändes lugnast så. Men jag hade ingen PTSD-diagnos när mina trauman stormade som värst i mig, fast jag kanske uppfyllde kriterierna. Och det dröjde länge innan jag fick en dissociativ diagnos

Till slut fick jag en. F44.8. Andra specificerade dissociativa syndrom.

Jag hade redan integrerats då, var inte längre flera delar. Det var ett nytt sorts kaos, jag ska skriva mer om det en annan gång. Det var nog en diagnos som var så rätt den kunde vara. Vilken som var mest rätt när jag var splittrad vet jag inte. Jag har ofta känt igen mig i sånt som beskrivit DID, dissociativ identitetsstörning, men inte helt. Förmodligen låg jag i gränslandet mellan DDNOS och DID. DDNOS står för ”Dissociative disorder not otherwise specified” och är en diagnos som kan användas för tillstånd som inte ryms i någon av de andra dissociativa diagnoserna. Tex om man har olika delar och är i närheten av diagnosen DID men inte helt uppfyller kriterierna.

Jag har ibland skrivit om min splittring som DID, egentligen föredrar jag att bara skriva att jag var splittrad. Jag är rätt trött på att försöka passa in i mallar någon annan skapat. Men jag ville säga det, om ni funderade på vad jag egentligen har och haft för diagnos.

Jag vet inte om jag skulle uppfylla någon dissociativ diagnos nu. Jag antar att det skulle bli någon UNS- eller NOS-diagnos igen då. Det är där jag brukar hamna. Liksom lite bredvid.

(NOS används i diagnossammanhang för ”not otherwise specified” och UNS är den svenska motsvarigheten och står för ”utan närmare specifikation”)

Men varför spelar teorierna så stor roll då? Varför spelar det roll att känna mig fel och obegriplig?

Detta inlägg är en fortsättning på inläggen Att vara fel och En karta som passar alla?

Varför spelar det så stor roll då, det där med teorierna, diagnoserna, att inte riktigt höra hemma i dem, passa in, vara liksom som man ska? Jag frågar mig det ibland. Och kämpar för att det inte ska spela så stor roll, kämpar för att skapa mig utrymme till mig själv i tankarna om hur saker funkar.

Jag tror att det spelat väldigt stor roll för att jag haft behandlare som inte haft jättemycket kunskap om dissociation. Även med dem som hjälpt mig mycket och kunnat ge mig mycket av det jag behövt har det varit så. Den mesta kunskapen har jag behövt hitta på andra håll, jag har sträckt mig efter böckerna, sökt orden som kan göra mig begriplig.

Och jag tror att det spelar stor roll, att få känna sig begriplig. Jag vet inte hur det är med annat, men i dissociationen är känslan av overklighet så central. Förståelse har varit ett sätt att säga emot overklighetskänslorna, att sticka hål på det drömlika. Göra mig tydlig, övertygad om att jag finns, är någon, och att mina minnen och min verklighet skildrar något riktigt. Att overklighetskänslorna är ett skydd, för att inte bli överväldigad, inte tappa bort mig helt i smärtan. Att de inte definierar mig eller mina upplevelser, gör mig till något annat än en verklig människa.

Det har varit så grundläggande, förståelsen, begripligheten, att på något sätt bli förmögen att greppa det som är och det som varit. Och till ganska stor del har relationerna funnits där och gett mig det. Terapeuterna, vännerna, dem jag vågat släppa in, låtit se lite av det dimmiga, suddiga, röriga, totalt kaosartade. Att låta någon se har varit ett sätt att bringa ordning i kaoset, att göra mig verklig, och att våga se det på allvar själv.

Men det räckte inte hela vägen. Jag behövde en mer övergripande förståelse. Det fanns ingen som kunde ge mig det, bara böckerna, och jag hittade ledtrådar där, hittade pusselbitar som hjälpte mig att skapa en bild av hur det hänger ihop. Samtidigt hittade jag lika mycket som sa mig att jag var fel, inte var som man skulle, inte reagerade som man skulle, som visade mig hur modellerna handlade om något annat, någon annan, inte om mig.

Och de där pusselbitarna var livsviktiga för mig, det var grundläggande att få dem. Samtidigt har de känts stulna, som att de inte är mina att ta, för modellerna handlade ju om någon annan. Jag är ju fel.

En karta som passar alla?

Detta inlägg är en fortsättning på inlägget Att vara fel.

Det är en konstig idé egentligen, att människor och problem ska vara förutsägbara, passa in i modeller. Om man tappar en vas i golvet så går den i bitar. Om man tappar en likadan vas i golvet så går den nog också i bitar, men det är inte så sannolikt att bitarna från de två vaserna ser likadana ut.

Skulle människor vara mer förutsägbara än vaser av glas? Trots att vi kommer från olika håll, har olika saker med oss, är starka på olika sätt, utsatta för olika katastrofer?

Till skillnad från en vas som går i bitar tror jag att en människa som splittras på ett sätt blir starkare så, att hon splittras för att det är sättet att klara det svåra, som egentligen inte gick att klara. Jag tror inte på det där att definiera dissociativa som sköra människor, så det kanske är dumt att lyfta fram en glasvas i liknelsen. Vi är inte sköra, inte gjorda av tunt glas.

Men människor kan gå sönder, skadas svårt, vi håller inte för vad som helst. Det kan vara möjligt att hitta sprickorna. Men det är en konstig idé att tänka att de skulle bilda likadana mönster, inte följa en egen logik. Att det skulle vara möjligt att rita upp en karta som ska gälla för alla, och sen hålla upp den mot en skadad människa och hävda att det är henne det är fel på, när hennes sprickor inte ser ut som dem som finns på kartan.