Strax efter integrationen

Gamla texter, från 2009

”Så svårt. Vill hela tiden fråga dom små delarna hur dom mår. Fast dom är inte där. Dom svarar inte. Jag identifierar mig med Stora, men känner mig egentligen inte som henne heller. Måste nog bara identifiera mig med nåt alls för att känna att jag är på riktigt.”

**

”Det är svårt att allt bara byter form. Vet egentligen att allt som alla delarna var finns kvar. Att det behöver bli en ny form. Att det är bra. Men får panikkänslor och känner mig övergiven och tom. Som om 5/6 av mig bara ryckts bort. Eller kanske 6/6 eftersom jag inte känner mig som Stora heller. De är borta. Fast samtidigt inte. Svårt att lita på nåt alls. Att jag finns. Svårt att identifiera ett jag. Allt som var är borta. Fast nog kvar, men i mycket små bitar och i en enda röra. Svårt att känna igen nåt alls i mig. Och svårt att kommunicera med mig. Svårt att nå mina känslor. Svårt att förklara för mig hur allt är. Varför jag inte behöver vara rädd. Varför det kommer bli bra. Jag vet ju att det är ett bra steg. Tror inte på det bara. Känner bara kaos. Känner inte det som om jag smälter ihop. Känns inte som helhet. Känns som om alla konturer upplösts och jag är en miljard atomer som flyger omkring och krockar med varandra.”

**

”Jag vet inte vad jag ska ha för personligt pronomen. Det finns inget vi mer. Inget jag heller. Det finns ett kaos. På väg från nåt till nåt annat. Mittemellan allt.”

Dagarna innan integrationen, och strax efter

Gammal text, från 2015

”Jag minns dagarna precis innan integrationen. Det handlade inte längre om att delarna hade diffusa konturer, smälte ihop litegrann i kanterna. Jag löstes upp. Jag ville tejpa ihop mig. Ville ha varv på varv med packtejp. Som att jag inte hade kunnat gå sönder då. Som att jag ville hålla ihop mig, på något sätt. Jag ville ha spännremmar, snören, vad som helst. Ville linda in mig. Låg under bolltäcket och höll om mig med armarna. Ville hålla ihop, hålla samman. Det var en panikartad känsla att inte kunna. Utanför täcket, utan armarna om mig, utan något som höll ihop mig, var känslan av upplösning så skrämmande att jag knappt stod ut.

Jag önskar att jag inte var så utelämnad till mig själv. Det var för svårt. För svårt att alls vara i det, och för svårt att det bara var jag som fanns där. Att ingen fanns med mig.”

***

Gammal text, från 2009

”Vi fattar ingenting. Det är som om allt vi brukar va bara har suddats bort och kvar är nånslags upplöst gegga av saker som olika jag brukade va och allt är hemskt och äckligt äckligt och förövarna fick göra som de ville för det var nog rätt och vi har glömt varför det var på något annat sätt för vi kan inte riktigt tänka för vi har tappat bort allt vi brukade va eller liksom att ha ordning och reda på mig och förstå hur saker hänger ihop och vi är äckligast och hemskast och vill bara göra mig illa, men försöker att inte göra, fast vi har ingen aning om varför det spelade nån roll, bara att vi borde veta att det spelar nån roll och om jag nu tvunget ska smälta ihop och va en så vill jag smälta ihop och bli en välfungerande vuxen, jag vill inte va ett äckligt kaos med bara allt dumt jag nånsin tänkt och känt i hela mitt liv och helt utan konturer och utan någon trygghet och bara kaos.”

Teorier, förklaringar, och om diagnoser, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Diagnoser

Dissociation allmänt och olika typer av dissociation

Tid och flashbacks

Att vara flera inuti

Trötthet

Om självmord

Varför klarade jag inte mig med overkligheten?

Varför räckte det inte då? Varför klarade jag inte mig med overkligheten, med att svepa in det jobbiga i en vit dimma? Jag tänker på det ibland. Återkommer till sånt som handlar om att vara fel, inte vara som i böckerna. Sånt jag skrev om i de första inläggen här på bloggen. För att jag inte varit med om så hemska saker ändå. Inte om man jämför med andra som splittrats, utvecklat flera delar, bitar, alters, personligheter, jag, vad man nu vill kalla det.

Jag vet att en del inte tycker att man kan jämföra. Och på ett plan är det sant. Samtidigt är det också sant att trauman kan vara olika allvarliga. Man kan få olika mycket av det man behöver parallellt med det som tar sönder en. Det kan vara olika skadligt både psykiskt och fysiskt, sträcka sig över olika lång tid, innebära olika många förövare, svek, brister.

Det går att jämföra. Och min historia är mindre allvarlig än många andras, om jag jämför mig med de som finns i böckerna, eller andra som berättar vad de varit med om. Jag förstår faktiskt inte, om jag jämför, varför jag splittrade mig.

Det jag har lärt mig är att den typen av jämförelser blir ganska meningslös. Och att det finns andra man ofta bortser från, som handlar om varför det inte blev värre. Tex: Varför var mitt självskadande så kontrollerat? Varför fick jag ingen ätstörning? Varför har jag inte tvångssyndrom? Varför fick jag ingen psykos, blev aldrig manisk? Varför blev jag aldrig prostituerad, misshandlad i något förhållande? Varför blev jag aldrig missbrukare, trots att jag blev beroende av narkotikaklassade mediciner?

Egentligen hade de sakerna varit rimliga konsekvenser av sånt jag utsattes för. Lika rimliga som det som blev. Men jag tror att man har olika sårbarheter, möjligheter och personligheter. Att det formar också det som senare ser ut som skador eller dysfunktionella beteenden. Det som i någon tid var ett sätt att överleva.

Vi är inte likadana. Man kan inte mata in en sak (en viss mängd övergrepp) och förvänta sig att det blir exakt samma skada hos alla (tex ett visst dissociativt symptom). Vissa händelser ökar risken för vissa symptom, men annat spelar också in. Sånt som handlar om den jag är.

Så varför klarade jag inte mig med overkligheten? Nuförtiden tänker jag att svaret är: något i mig gjorde bedömningen att det var genom att dela mig jag bäst kunde skydda mig mot det jag utsattes för. Något i mig, som inte var viljestyrt, gjorde vad det kunde för att bevara mig.

Jag är värdelös om man ska se mig som ett typexempel. Men jag går att förstå om man ser det som att jag är jag, och att det är där svaren finns. Så jag letar efter svaren hos mig själv nu.

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (nu)

Hur smärtan och tröttheten gör vägen in i dagarna lång. Gör det svårt att ta steget från sömnen in till dagen, och också in i mig.

Handlar smärtan och tröttheten om traumatiseringen? Jag vet inte. Kanske, men kanske inte mest ändå. Ändå flätas det samman. Står i vägen. Gör det svårare att vara verklig. Som att det behövs kraft för upplevelsen av att vara jag, vara i mig, leva mitt liv. Är tröttheten för stor går det inte, då står jag lite längre utanför mig än jag brukar, kommer inte närmare även om jag kämpar. Och av kamp blir tröttheten bara större, så jag har lärt mig att det enda som finns då är att försöka hitta vila, så det kan finnas kraft igen, kraft att leva närmare mig.

Och smärtan. Om smärtnivån är för hög äter den upp all kraft jag har. Det finns sätt att dämpa, fast ofta förvärras tröttheten av de strategierna.

Det gäller att hitta en balans hela tiden. Ta hand om mig, lyssna på mig. Inte göra mig för trött, inte provocera fram mer smärta än jag kan hantera. Att ge mig rimliga chanser att leva så nära mig som möjligt.

Jag tror det är smärtan och tröttheten nu, som gör det svårt att leva i mig, som gör att jag står utanför mig. Hade känslan av mig själv varit annorlunda om smärtan och tröttheten kommit utan att jag redan tidigare varit dissociativ? Hade de gjort mig lika overklig då? Jag vet inte. Kanske.