På 1177.se · Teorier

Vad är dissociation? (Det är så mycket)

Kanske att de har en viss likhet, oron och ångesten, något i kärnan av det som är som är gemensamt. Det blir ändå problem om man klumpar ihop det. Bakpulvers-oron är inte detsamma som ångest som kan få en att ligga på golvet timme efter timme utan att förmå att resa sig. Den känns inte likadant som panikångestattacker när man är säker på att man kommer dö, eller depressiva perioder när man är helt säker på att man är en börda för världen och faktiskt inte kan fortsätta leva. Vid maniska tillstånd med psykoser är man extremt långt ifrån den oro som bakpulvret skapade.

Vi kan se det ganska lätt, eller hur? Att det skulle bli lite konstigt om den etikett man för det mesta använde för alla de där tillstånden var oro. Att det lätt skulle bli fel då, när någon sa att den hade oro, och det kunde vara så att det betydde att den var manisk, depressiv, på väg in i en panikattack, eller bara hade vanlig frisk oro. Ju större begrepp, desto större risk för missförstånd.

Dissociation är ett väldigt stort begrepp, och vad som ska räknas med är man inte överens om. Ska man alls räkna med friska okomplicerade former, som tex dagdrömmande? Ska man kanske ha fokus på uppkomsten till dissociationen, som i teorin om strukturell dissociation där man utgår från trauman som orsakat den, och sen avgränsar vad som ska räknas med utifrån det? Eller är det ändå vettigare att se det som ett spektrum med olika allvarlighetsgrader, från friska former till mycket svåra former av dissociation? Om man ska dela upp det och räkna det som flera olika saker, var ska gränserna gå?

Jag har inget svar, det är inte min sak att skapa teorier, det är andras jobb. Jag vill bara förmedla att dissociation som begrepp på ett övergripande plan är en röra av olika åsikter om vad som ska rymmas i begreppet, och varför. Det är också ett begrepp där väldigt mycket ryms, oavsett vems definitioner man använder.

Att teorierna på ett övergripande plan krockar och inte är överens, betyder inte att det inte finns någon kunskap om dissociation eller olika dissociativa tillstånd. Även om det finns mycket kvar att undersöka och lära sig mer om, så har man kommit en bra bit på vägen.

Ett exempel på vilka tillstånd som brukar räknas till de dissociativa hittar man i det här psykologilexikonet. Det man där tar upp är:

  • Dissociativ identitetsstörning (DID)
  • Dissociativ (eller funktionell eller psykogen) amnesi
  • Dissociativ fugue
  • Dissociativ stupor
  • Depersonalisationssyndrom (eller depersonalisations- och derealisationssyndrom)
  • Somatisk (eller somatoform) dissociation
  • Transtillstånd
  • Dissociativ motorisk störning (eller psykogen paralys)
  • Dissociativa kramper
  • Ospecificerad dissociativ störning (eller DDNOS eller Dissociativt syndrom UNS)

Det finns olika listor på olika ställen, vilket beror på att man som sagt inte är överens om övergripande klassificeringar och vad som ska räknas till de dissociativa tillstånden. Jag ville ta med en lista bara för att ha med ett exempel på vad som kan räknas med, som en liten start och en överblick kring vad dissociation kan vara.

Vill du veta mer om något / några av tillstånden kan du följa länken och läsa vad de skrivit i psykologilexikonet, eller så kan du googla.

Jag kommer skriva mer om en del av tillstånden (kanske inte alla). Det kommer ta lite tid för mig att hitta ord, att formulera det som känns viktigt, förklara och berätta om egna upplevelser och minnen av det som varit. Men lite i taget kommer det komma här på bloggen.

På 1177.se · Teorier

Varför är det så bra att vara bara en inuti?

Detta inlägget är delvis en fortsättning på det förra inlägget.

En konstig sak med normativas icke-definierande av sig själva finns när man kommer till det här med splittring. Jag uppfattar det som att det tas för givet att varje splittrad människas mål och dröm ska vara att bli en. För många är det ett mål och en dröm, jag menar inte att säga något annat, men normativa får det att låta som att det är självklart, inte komplicerat. Som att det inte finns något annat alternativ än att tänka att det är bra att vara en, helt enkelt för att det är det som är rätt, så det ska vara. Liksom ordning och reda, en i varje kropp.

Att det är det som är rätt är ett ganska bristfälligt argument i vilket sammanhang man än använder det, om man inte täcker upp med kompletterande påståenden. Men det är som att man inte tror att det behövs. Som om normen självbelåtet och utan reflektion utbrister ”men det är klart att du vill vara som jag”, och sen inte förstår att det skulle kunna vara på ett annat sätt, eller att man kan behöva mer information än så.

Jag hade själv inte så mycket funderingar kring hur det kunde vara att vara bara en, jag hann inte riktigt med det, för allt blev så intensivt. Men jag vet att andra kan ha det. Och om man inte kan minnas att man varit bara en inuti, om man splittrats innan man hunnit utveckla en tydlig jagkänsla, och är van vid att vara flera, så är det jättesvårt att föreställa sig hur det kan vara att inte vara mer än en.

Om du inte varit splittrad verkar det jättekonstigt att föreställa dig hur det är att vara flera inuti, eller hur? Ungefär lika obegripligt kan det vara för splittrade att föreställa sig att vara bara en. Det finns ingen automatisk kunskap om hur det är, bara för att det är det vanligaste. Man förhåller sig såklart till människor som inte är splittrade i många olika sammanhang, men att förstå hur de upplever sig själva inifrån är inte något som kommer av sig själv.

Jag tror det finns många fördelar med att vara bara en, och jag tror inte att allt är så lätt att förklara eller sätta ord på, men jag tror man gör ett misstag om man tror att det är tillräckligt att tänka att alla redan vet varför det är så bra. Att förstå hur det är att vara flera är inget som kommer spontant för den som inte är det, varför skulle motsatsen ske bara för att det då handlar om det normativa?

Jag har rätt mycket funderingar kring detta, både kring normer, hur det varit för mig att vara flera och hur det är för mig nu att vara en. Jag får återkomma till det vid senare tillfälle, detta var bara en liten fortsättning på det förra inlägget. Och jag tänkte ge er som inte är splittrade en chans att hjälpa splittrade att förstå. Vad är det egentligen som är så bra med att vara en inuti? Varför är det något att sträva efter, varför är det lättare, bättre, så man borde vilja ha det, om man inte redan har det så? Varför gillar du att vara en?

Vad är dina svar, om du inte får säga saker som att det är rätt, att det är normalt, att det är så det ska vara? Varför är det så bra att vara en?

På 1177.se · Teorier

Hur känns det att vara en människa?

Jag tänkte börja skriva mer om dissociation nästa vecka. Vad det är och hur jag upplevt det. Sånt. Om jag bara har orken att hitta ord. För jag vet att det är svårt. Jag har försökt förut. Det blir ett famlande bland bilder och liknelser. Jag vet att orden viker undan, inte riktigt vill nå dit, till att göra det begripligt. Och jag vet att jag vill berätta, försöka, att det är därför jag är här på bloggen, för att försöka hitta ord trots allt.

Det låter som så enkla frågor; ”Hur känns det att dissociera?” ”Hur är det att vara flera inuti?” ”Hur var det att integreras?”. De är nog ungefär lika enkla som ”Hur känns det att vara en människa?” ”Hur är det att leva?”. Vad skulle du svara på de frågorna? För min del känns det svårt, stort, om man inte ska dra till med nån klyscha på en eller två meningar.

Ibland tänker jag på normens rätt att slippa förklara sig, slippa definiera sig, och tänker att det hade varit så skönt om en ”normal” person som inte är splittrad först satt ord på en del saker, så jag hade något att förhålla mig till, ta avstamp från. Så jag slapp allt detta famlande i luften.

Tänk om någon osplittrad satt ord på hur det känns att bara vara en inuti, och att aldrig ha haft behov av något annat. Tänk om någon som inte traumatiserats beskrivit hur det känns att ha minnena organiserade sådär normalt, hur det känns när de ligger olika långt tillbaka i tiden. Alltså inte liksom i en hög precis här där man är, så det känns som att de händer exakt nu om man närmar sig dem. Hur känns det att lita på att man är välkommen i världen, aldrig överväga om man faktiskt i grunden är defekt, att tro att människor för det mesta vill en väl?

Tänk om förklaringsansvaret var delat. Inte bara den skadades, avvikandes, onormalas. Det hade varit så skönt. Fast jag vet ju att det inte kommer hända. Normativa är normala, det krävs sällan ens någon definition av vad det betyder, det är det avvikande som kräver orden, förklaringarna. Det är väl en del av det privilegium som ligger i den normatives normativitet, att slippa förklara, bara vara.