Den andra sidan av objektkonstansen

Jag har skrivit lite tidigare om objektkonstans, att klara att hålla kvar terapeuten inuti. Inte tro att hon var nån annan eller skulle förhålla sig till mig på ett annat sätt bara för att en vecka gått och vi inte träffats på den tiden.

Efter flera år av att jobba med anknytning i terapi (med de två olika terapeuterna) var det som att den andra halvan blev viktig. Som att jag började ta in att anknytning är något ömsesidigt, att det är känslomässiga band som inte handlar om att en (alltså jag) knyter fast sig i någon annan mot dens vilja, utan som att det är band där båda sträcker ut sina och så knyts de ihop. Inte att det som sträcks ut eller är med i anknytningen är samma saker om den ena är terapeut och den andra är patient, men jag insåg liksom att det måste finnas något från båda sidor om det ska kunna ske anknytning. I alla fall om det ska bli en trygg och läkande anknytning, som det faktiskt var i terapin. Som barn eller i förhållande till kallsinnad vårdpersonal kan man ju försöka anknyta på alla sätt som är möjliga att försöka, men jag tror inte att det nånsin kan bli något läkande eller stabilt för en, om den andra inte också är del av det.

Jag grubblade på det och frågade terapeuten vem jag var för henne och lyckades med tiden att på riktigt ta in att jag faktiskt var någon för henne. Att hon inte skulle glömma mig även om vi inte hördes på flera veckor, och att hennes inre bild av mig formats av alla de samtal vi haft och inte så lätt byttes eller försvann. Och att den inre bilden av mig varken handlade om att hon bestämt sig för att hon visste bättre än jag vem jag var, eller hade någon förvrängd bild där jag var ett objekt man kunde utsätta för saker. Precis som andra människor fyllde hon väl i mellanrummen mellan det som sagts, men om det visade sig att något i hennes bild av mig var fel så blev det inte en kamp om vem som hade rätt att veta något om vem jag var, utan då var det klart att det var jag som visste det och att hennes bild skulle justeras.

Det låter kanske korkat att inte ha kunnat ta in det där förrän efter många års terapi, men det var så mycket annat jag behövde förstå och klara att smälta först. Och det var helt omvälvande när jag insåg att jag fanns för henne. Inte bara i samtalen, utan i anknytning. Jag hade insett att hon brydde sig och ville mig väl och sådär, men det var något med att inse att det fanns en sån inre representation av mig. Att jag var ett anknytningsperson för henne, inte bara någon att bry sig om i samtalen. Och då inte anknytningsperson så som att jag skulle vara den stora och trygga, det var hon som var i rollen av terapeut och jag som var behövande, men en person hon anknöt till just i det förhållandet. (Det kanske heter något annat än anknytningsperson när det är från det hållet, men kommer inte på vad det ska kallas annars nu när jag skriver.)

Det förändrade i alla fall mycket för mig. Som att jag hela mitt liv känt det som att jag var ensam om att upprätthålla min existens, och så insåg jag att jag kunde finnas hos andra, och att  det kan vara som en buffert. Om jag tappar bort mig ett tag så försvinner jag ändå inte, om jag är helt förvirrad och inte har någon aning om vem jag är, så finns det andra som bär mig med sig. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns en sån oändlig lättnad i det, att det inte bara hänger på mig. Det att jag finns. För jag finns i andra med, inte bara i mig själv. Och det behöver inte bara vara något som medför risker för maktmissbruk och övergrepp, eller risk att jag måste ställas till svars för att jag är fel när jag inte passar ihop med någons bild av mig. Utan att det kan vara något tryggt, något som bär.

Att anknyta till varandra inuti

Att vara flera inuti gjorde att vi också hade relationer mellan oss. Och att vi behövde skapa någon form av anknytning mellan oss också. Det var inte på samma sätt som med nån annan, jag tror inte att sån anknytning som sker mellan två olika människor kan ske mellan två olika delar, för om det hade kunnat vara så, så skulle det varit sant att man kan bli självförsörjande bara man är splittrad. Ge sig det man behöver. Och jag tror inte man kan bli det. Tror inte att inre relationer kan ge allt som relationer till andra människor kan ge, och att anknytningen är en central del i det.

Men med det sagt skedde någon form av anknytning mellan oss också, inuti. Trygghetsskapande, tillitsskapande, och att mer och mer kunna vila i att vi fanns för de andra. Att de andra delarna räknade oss som verkliga, på riktigt, trodde på oss, våra minnen, brydde sig om oss, vad vi behövde, vem vi var, och mycket av det som var del av och centralt i anknytningsprocesserna jag hade med terapeuterna.

Och jag tänker att det är sammanflätat. Att anknytningen till en av terapeuterna och tryggheten som fanns där var något som gjorde anknytning och trygghet inuti möjlig. Och ju tryggare vi blev med varandra inuti, desto mer vågade vi lita på och anknyta till någon som fanns utanför.

Att ta allt flera gånger om (dissociation och anknytning)

En av grejerna med att vara flera inuti är att man är flera inuti, och att det liksom är på riktigt. Så det funkar inte att en del bygger upp tillit till en terapeut, hittar trygghet, skapar anknytning. Det är något som måste ske med var och en av dem, i alla fall var det så för mig. Kanske det blir annorlunda om man har system som är strukturerade på ett annat sätt. Men de delar jag hade som hade jagkänsla behövde ha de där processerna var och en för sig. Alla gjorde sin resa.

Och såklart påverkade de varandra, resorna. Speciellt eftersom vi var så sammedvetna. Vi kunde ofta kika på vad andra delar gjorde, och kunde nå den mesta information som andra delar bar på. Den kändes då inte som vår egen, alltså den delen som kollade på nån annans information upplevde inte det som att det var hon som varit med om det, utan nån annan, men hon kunde ta del av det och relatera till det.

Så när en ny del vågade visa sig och ta plats i terapin var det inte som att komma första gången till en terapeut. Hon hade vetskap om vad andra i mig varit med om där, vad man kunde räkna med från terapeuten, varför det var en hyfsat bra idé att prata med henne osv.

Och när en del blev trygg så skapade det större förutsättningar för de andra att bli det, för att man kunde märka vad hon varit med om. Men det gick inte automatiskt, en dels trygghet var inte allas trygghet, den var bara hennes. Vi var ju uppdelade.

Kanske det är svårt att förstå. Men med anknytning och relationen i terapin var det viktigt, att alla fick ha sin relation, och fick vara viktiga på det sättet. Och att terapeuten orkade ha tålamod med att vara i liknande processer gång på gång. Att det inte räckte med en gång, för att jag inte var bara en.

Objektkonstans och avslut, del 3

Det här är en del av en gammal text.

**

Hon är inte som de som gjorde illa. Hon kunde se mig. Det som var jobbigt med. Jag fanns hos henne.

Hon är inte som de som gjorde illa för att jag fick finnas, och för att hon inte använde mig till nåt som egentligen handlade om henne.

Det blev som att hon var som de som gjorde illa för att anknytningen blev så otrygg och kontakten så oförutsägbar och att det som blev när jag sökte det trygga var antingen att jag fick ingenting eller fick saker som jag gick sönder av. Det påminde om hur det var med de som gjorde illa. Det var kanske fel att prata med mig så länge i telefon eftersom det blev så dåligt och för att hon inte är så bra på det. Men hon valde det för att jag behövde henne. För att jag kunde få lite av det jag behövde, trots allt. Kanske var det fel val, men det var i alla fall annorlunda än med de som gjorde illa. Hon ville inte överge mig, och därför blev det knas. De övergav mig för så längesen, om de nu alls funnits för mig.

Hon hjälpte mig mycket och brydde sig om hur saker blev för mig. Det var inte som med de som gjorde illa, för hon såg inte bara sig själv och hon struntade inte i hur det blev för mig. Jag var viktig på riktigt. Det var inte som jag bara lyckades inbilla mig, det var så.

Objektkonstans och avslut, del 2

Det här är en del av en gammal text.

**

Vi var bra tillsammans, för hon var bra på att lyssna och följa mig. Och jag var bra som vågade chansa på att ge henne tillit fast jag var så rädd.

Det var bra att våga släppa in henne så mycket, och berätta allt och låta henne träffa delarna och sånt. Det har ändrat mycket för mig att våga ha henne så nära, och att hon var försiktig med mig och försökte finnas där och hjälpa mig.

Jag var inte dum som trodde att jag skulle få komma tillbaka igen och att det skulle få bli tryggt igen. Vi trodde det båda två. För att det kunde bli tryggt när saker varit hemska innan. För att vi kunnat hitta förbi det. För att vi var bra tillsammans. Och för att ingen av oss fattade hur länge jag skulle vara för trött för allting.

Det handlade aldrig om mig att hon bytte jobb. Det blev bara hemskt för mig. Kanske just för att det inte handlade om mig. Kanske bara för att det inte blev bra avslut för mig. För att det bekräftade dåliga saker från gamla mönster istället för sånt som att jag betyder något.
Saker som visar att det var bra av mig att lita på [terapeuten] så mycket: Jag är inte rädd hela tiden. Jag vågar närhet i relationer. Fysisk närhet också. Jag tror att jag får finnas. Jag tror inte att man får vara dum mot mig eller göra mig illa. Jag tror att jag är någon och är värd nåt. Alla delarna blev så trygga med henne och fick så mycket de behövde så jag kunde integreras. Jag känner mig själv nu och bryr mig om mig. Jag vågar behöva. Jag vågar försöka få det jag behöver. Jag tycker om min kropp. Jag skadar inte mig, och har inte en massa mediciner. Jag har tillgång till min historia. Jag känner mig helare än jag gjort nånsin.

Andra saker som visar att det var bra av mig att lita på henne så mycket: Hon var rädd om mig och varsam med mig. Hon värjde sig inte för det svåraste och blev inte rädd för mina symptom. Hon förenklade inte mina problem till att vara bara symptomen. Hon lät arbetet med mig själv utgå från mig och vad jag trodde var bra, och jag fick använda de styrkor och förmågor jag hade. Hon trodde mig och orkade lyssna på mina minnen, mina känslor, allt som stormade. Hon lät mig vara liten när jag behövde, och klarade att inte omyndigförklara mig hur liten eller trasig jag än var. Hon hjälpte mig med praktiska saker som gjorde att livet funkade bättre, som att få ett bolltäcke eller bråka med soc till mig när de inte gav mig pengar. Hon brydde sig och ville mig väl. Hon ville att jag skulle ha det bra. Jag fick vara arg och tycka att hon var dum när jag behövde det.

Hon litade på mig och jag fick lita på henne. Det var på riktigt.