Smärta · Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Kom ihåg. (Till dig som är liten och finns inuti.)

Hej
Hur har du det idag? Här är det ingen ordning. Min katt är mycket ordningsam. Man ska stiga upp på samma klockslag (i alla fall inte senare), vila ungefär samma tider, få godis på bestämda tider. Man ska göra saker på rätt sätt. Till exempel är det mycket irriterande om jag gömmer hennes godisar på nya ställen när vi leker godiskurragömma, för hon vet ju var de ska finnas, var hon ska leta. Jag ska gärna ligga i soffan en stund på eftermiddagen och då ska jag ha filten på mig, så hon kan ligga på min mage på filten om hon vill. Ibland vill hon inte, det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att det ska vara ordning. Allt ska liksom vara rätt.

Den här veckan har det inte varit ordning på nånting, tror jag. Det har varit bekymmersamt för henne. En dag steg jag upp vid fyra och nästa dag ville jag inte alls göra det. En annan dag sov jag jättelänge mitt på dagen och idag har jag förstört ordningen genom att ta fram dammsugaren. Att städa förstör alltid ordningen, tycker hon.

Jag blev lite sjuk. Inte så mycket, men lite. Så orkade jag inte röra mig, och då fick jag ont för att jag varit så stilla. Och då kunde jag inte sova utan vaknade mitt i natten för att jag hade ont. Sen tog liksom ordningen slut. Jag ställde in det jag hade planerat, för det gick inte att orka. Och visst har jag gjort saker, det är liksom ingen ordning på vilka och när bara. Min katt fattar inte ens hälften av allt jag sysslar med, det är nog tur, för hon hade blivit knäpp på mig då, för att det inte finns så mycket ordning alls. Allt blir huller om buller. Det blir lätt så när jag sover dåligt. Lite för att jag är trött och lite för att jag måste vila mycket mer på dagarna då.

Det är därför jag bloggar på en fredag istället för en torsdag. För jag glömde. Jag skriver upp alla viktiga saker på en lista, vad jag ska göra vilken dag. För jag är dålig på att komma ihåg dem annars också, inte bara en sån här vecka. Jag skriver upp att jag ska blogga. Det är viktigt, det känns viktigt att skriva till dig även om jag inte skriver nåt särskilt viktigt så ofta. Det är viktigt för att du är viktig och för att jag sagt att jag ska skriva på torsdagar.

Men det räcker liksom inte att jag skriver upp att jag ska göra det på en torsdag om det är för mycket oordning för att hålla reda på vilken dag det är. Jag orkade visst inte det denna veckan. Så det blev så. Jag glömde inte dig, jag var bara dålig på att komma ihåg vilken dag det var.

Ibland får det vara som det är bara. Tills något blivit lite bättre och saker kan funka annorlunda igen. Ibland är det inte så mycket mer att göra än så, att låta tiden gå och liksom vänta. Se vad som kan bli möjligt och när. Se om det går att hitta en ordning igen. Jag tror det gör det.

Nästa vecka ska jag ha semester, då glömmer jag nog att skriva. Eller så bestämmer jag redan nu att jag är ledig nästa vecka. Ja, det gör jag. Nästa vecka är jag ledig från att skriva. Så gör det inget om jag inte kommer ihåg. Jag behöver vila från alla kom ihåg-lappar. Och katten. Jag tycker mycket om henne, men ibland behöver man vila från nästan allt. Vara nån annanstans, se nåt annat. Göra nåt annat. Kanske inget särskilt. Sova i en annan säng, gå en annan väg. Bara ha paus. I alla fall tycker jag att jag behöver det, man är kanske olika. Jag är glad för min semester.

Hoppas jag kan hålla ordning på mig tillräckligt för att åka på rätt dag med rätt tåg och inte gå vilse sen. Jag tycker det är skönt med kartor i mobilen, att de kan säga var jag är. Då slipper jag komma ihåg det. Det kan vara en väldigt svår sak att komma ihåg faktiskt.

Värme /Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Till dig som är liten och finns inuti. När det inte går att varva ner.

Hej

Hur har du det idag? Det blev inget brev förrän senare på dagen idag, hoppas det inte gör nåt. Jag har mått lite konstigt, så jag orkade inte skriva förrän nu.

Vissa dagar är det som att kroppen är helt stressad och inte alls vill varva ner. Mest blir det så när jag är jättejättetrött och vet att jag egentligen helst skulle vilja sova. Fast det går ju inte om kroppen är helt uppe i varv. Du vet, som när hjärtat slår lite för snabbt och man är helt skakig och så. Då somnar jag inte.

Det är svårt vad man ska göra då, tycker jag. För att det lätt blir som att det blir ännu mer stressigt om man försöker vila. Och som att man egentligen är för trött för att göra nåt. Så allt blir liksom fel.

Jag satte mig i alla fall i min soffa med min katt. Hon sov bara, så det var mest tryggt att ha henne nära. Och så hittade jag ett tv-program att titta på och så letade jag fram ett mjukt garn. Jag vet inte varför jag blir lugnare av garn, men jag blir det. Det blev tre små figurer idag. Jag är inte särskilt lugn fortfarande, fast lite mer glad av att det blev figurer, så det var ändå bra tycker jag.

Hoppas att du har det lugnare, och att du allra helst har det bra och känner dig trygg

Värme /Linnéa

 

Övrigt · Vardag

Gott nytt år?

Jag tycker ganska mycket om julen, även om den inte är helt okomplicerad. Nyår är jag mer anti. Det är inte bara det att jag förknippar det med att vara utpumpad efter julen och absolut inte orka nåt mer, och med alkohol och raketer i kombination, vilket är en hemsk kombination. Det är ännu mer allt det här som handlar om att sammanfatta sitt år och se fram emot nästa. Det har så ofta känts bara övermäktigt och tyngande.

Det är bättre nu än det varit, men 2017 har inte varit ett särskilt bra år för min del, mest för att jag varit sjukare i kroppen än jag brukar. I våras och somras på grund av överansträngningar och i höst på grund av en medicin som gav en helt oväntad försämring. Försämringen har känts tung, för till skillnad från när det varit överansträngningar har det inte gått att förstå det. Jag förstår inte det fortfarande. Jo, jag förstår sambandet att jag tog en medicin, reagerade på den, något i mig hamnade i någon form av obalans och därför fick jag en sjukdomsförsämring. Men inte mer än så, och framför allt inte om jag kan göra nåt för att förbättra läget, eller om det överhuvudtaget kommer gå över. Om det kommer gå över, när kommer det göra det i så fall? Det har jag ingen aning om.

Det är ändå inte så intensivt jobbigt som det kunde vara förr, men det är trots allt sådär så det känns lite som överkurs att orka minnas hela sitt år samtidigt. Räcker det inte med att leva det en liten bit i taget, handskas med det som är och ta sig vidare efterhand? Nej, inte på nyår. Då ska man med pompa och ståt sammanfatta och lyfta fram det goda och vara stolt över att man tagit sig genom motgångarna. Och nästa år ska man såklart se fram emot med ljus och hopp.

Jag tycker det är vedervärdigt. Inte varje enskild sak i sig. Det kan visst vara bra att se tillbaka, se vad som hänt, samla sina ljuspunkter och sträcka på ryggen över de kamper man klarat. Och hopp och framtidsljus är såklart bra. Det är mer det här påbudet. Det är inte som att man ska göra det om just idag råkar vara en dag när man befinner sig på en punkt när det passar. Utan man ska göra det bara för att det är ett visst datum.

Det passar mig inte alls. Nyårsafton är sällan en dag när jag mår på ett sätt så det passar att göra bokslut. Och jag är värdelös på att hitta ljus när det är plikt. Hoppet slocknar lätt när det blir som ett tvång att det ska finnas. Och jag vet faktiskt inte vad jag önskar och hoppas av nästa år. Jag hoppas kanske mest att jag ska komma ur den här medicinsvackan och så önskar jag en fungerande jämngrå vardag och att ha kraft över till nåt jag vill göra bara för att jag vill, inte för att det är nödvändigt. Jag vet inte om det är mitt hopp som är skrumpnat och dåligt omhändertaget, eller om det mer handlar om att vara trött på det överdådiga som inte är verklighetsförankrat.

Och jag antar att jag börjar få som tradition att skriva en liten anti-nyårstext på nyår istället. Och det får väl vara så. Får vara som det är. Den som vill hitta nyårstexter som är på det där normalt hoppfulla sättet kan säkert hitta dem nån annanstans utan problem.

Jag är glad att det här året är slut nu, allra mest ska det bli skönt att få slippa det. Och ett nytt år är väl hoppfullt nog i sig. Att det kommer mer tid, att jag får mer tid där saker kan hända. Oavsett vad det nu är.

Jag önskar er som läser en kväll av lagom mycket firande, vad det nu är. Att ni ska vara på platser och bland människor där ni kan känna er trygga, där raketer inte får PTSD-symptom att flippa och där året kan ta slut utan att det blir alltför slitsamt. Och jag hoppas att det kommer en ny morgon, när solen går upp och livet går att leva. Där saker kanske blir bättre, eller inte, men där tiden och livet finns.