Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Till dig som är liten och finns inuti. När det inte går att varva ner.

Hej

Hur har du det idag? Det blev inget brev förrän senare på dagen idag, hoppas det inte gör nåt. Jag har mått lite konstigt, så jag orkade inte skriva förrän nu.

Vissa dagar är det som att kroppen är helt stressad och inte alls vill varva ner. Mest blir det så när jag är jättejättetrött och vet att jag egentligen helst skulle vilja sova. Fast det går ju inte om kroppen är helt uppe i varv. Du vet, som när hjärtat slår lite för snabbt och man är helt skakig och så. Då somnar jag inte.

Det är svårt vad man ska göra då, tycker jag. För att det lätt blir som att det blir ännu mer stressigt om man försöker vila. Och som att man egentligen är för trött för att göra nåt. Så allt blir liksom fel.

Jag satte mig i alla fall i min soffa med min katt. Hon sov bara, så det var mest tryggt att ha henne nära. Och så hittade jag ett tv-program att titta på och så letade jag fram ett mjukt garn. Jag vet inte varför jag blir lugnare av garn, men jag blir det. Det blev tre små figurer idag. Jag är inte särskilt lugn fortfarande, fast lite mer glad av att det blev figurer, så det var ändå bra tycker jag.

Hoppas att du har det lugnare, och att du allra helst har det bra och känner dig trygg

Värme /Linnéa

 

Övrigt · Vardag

Gott nytt år?

Jag tycker ganska mycket om julen, även om den inte är helt okomplicerad. Nyår är jag mer anti. Det är inte bara det att jag förknippar det med att vara utpumpad efter julen och absolut inte orka nåt mer, och med alkohol och raketer i kombination, vilket är en hemsk kombination. Det är ännu mer allt det här som handlar om att sammanfatta sitt år och se fram emot nästa. Det har så ofta känts bara övermäktigt och tyngande.

Det är bättre nu än det varit, men 2017 har inte varit ett särskilt bra år för min del, mest för att jag varit sjukare i kroppen än jag brukar. I våras och somras på grund av överansträngningar och i höst på grund av en medicin som gav en helt oväntad försämring. Försämringen har känts tung, för till skillnad från när det varit överansträngningar har det inte gått att förstå det. Jag förstår inte det fortfarande. Jo, jag förstår sambandet att jag tog en medicin, reagerade på den, något i mig hamnade i någon form av obalans och därför fick jag en sjukdomsförsämring. Men inte mer än så, och framför allt inte om jag kan göra nåt för att förbättra läget, eller om det överhuvudtaget kommer gå över. Om det kommer gå över, när kommer det göra det i så fall? Det har jag ingen aning om.

Det är ändå inte så intensivt jobbigt som det kunde vara förr, men det är trots allt sådär så det känns lite som överkurs att orka minnas hela sitt år samtidigt. Räcker det inte med att leva det en liten bit i taget, handskas med det som är och ta sig vidare efterhand? Nej, inte på nyår. Då ska man med pompa och ståt sammanfatta och lyfta fram det goda och vara stolt över att man tagit sig genom motgångarna. Och nästa år ska man såklart se fram emot med ljus och hopp.

Jag tycker det är vedervärdigt. Inte varje enskild sak i sig. Det kan visst vara bra att se tillbaka, se vad som hänt, samla sina ljuspunkter och sträcka på ryggen över de kamper man klarat. Och hopp och framtidsljus är såklart bra. Det är mer det här påbudet. Det är inte som att man ska göra det om just idag råkar vara en dag när man befinner sig på en punkt när det passar. Utan man ska göra det bara för att det är ett visst datum.

Det passar mig inte alls. Nyårsafton är sällan en dag när jag mår på ett sätt så det passar att göra bokslut. Och jag är värdelös på att hitta ljus när det är plikt. Hoppet slocknar lätt när det blir som ett tvång att det ska finnas. Och jag vet faktiskt inte vad jag önskar och hoppas av nästa år. Jag hoppas kanske mest att jag ska komma ur den här medicinsvackan och så önskar jag en fungerande jämngrå vardag och att ha kraft över till nåt jag vill göra bara för att jag vill, inte för att det är nödvändigt. Jag vet inte om det är mitt hopp som är skrumpnat och dåligt omhändertaget, eller om det mer handlar om att vara trött på det överdådiga som inte är verklighetsförankrat.

Och jag antar att jag börjar få som tradition att skriva en liten anti-nyårstext på nyår istället. Och det får väl vara så. Får vara som det är. Den som vill hitta nyårstexter som är på det där normalt hoppfulla sättet kan säkert hitta dem nån annanstans utan problem.

Jag är glad att det här året är slut nu, allra mest ska det bli skönt att få slippa det. Och ett nytt år är väl hoppfullt nog i sig. Att det kommer mer tid, att jag får mer tid där saker kan hända. Oavsett vad det nu är.

Jag önskar er som läser en kväll av lagom mycket firande, vad det nu är. Att ni ska vara på platser och bland människor där ni kan känna er trygga, där raketer inte får PTSD-symptom att flippa och där året kan ta slut utan att det blir alltför slitsamt. Och jag hoppas att det kommer en ny morgon, när solen går upp och livet går att leva. Där saker kanske blir bättre, eller inte, men där tiden och livet finns.

På 1177.se · Smärta · Trötthet · Vardag

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~