Gott nytt år?

Jag tycker ganska mycket om julen, även om den inte är helt okomplicerad. Nyår är jag mer anti. Det är inte bara det att jag förknippar det med att vara utpumpad efter julen och absolut inte orka nåt mer, och med alkohol och raketer i kombination, vilket är en hemsk kombination. Det är ännu mer allt det här som handlar om att sammanfatta sitt år och se fram emot nästa. Det har så ofta känts bara övermäktigt och tyngande.

Det är bättre nu än det varit, men 2017 har inte varit ett särskilt bra år för min del, mest för att jag varit sjukare i kroppen än jag brukar. I våras och somras på grund av överansträngningar och i höst på grund av en medicin som gav en helt oväntad försämring. Försämringen har känts tung, för till skillnad från när det varit överansträngningar har det inte gått att förstå det. Jag förstår inte det fortfarande. Jo, jag förstår sambandet att jag tog en medicin, reagerade på den, något i mig hamnade i någon form av obalans och därför fick jag en sjukdomsförsämring. Men inte mer än så, och framför allt inte om jag kan göra nåt för att förbättra läget, eller om det överhuvudtaget kommer gå över. Om det kommer gå över, när kommer det göra det i så fall? Det har jag ingen aning om.

Det är ändå inte så intensivt jobbigt som det kunde vara förr, men det är trots allt sådär så det känns lite som överkurs att orka minnas hela sitt år samtidigt. Räcker det inte med att leva det en liten bit i taget, handskas med det som är och ta sig vidare efterhand? Nej, inte på nyår. Då ska man med pompa och ståt sammanfatta och lyfta fram det goda och vara stolt över att man tagit sig genom motgångarna. Och nästa år ska man såklart se fram emot med ljus och hopp.

Jag tycker det är vedervärdigt. Inte varje enskild sak i sig. Det kan visst vara bra att se tillbaka, se vad som hänt, samla sina ljuspunkter och sträcka på ryggen över de kamper man klarat. Och hopp och framtidsljus är såklart bra. Det är mer det här påbudet. Det är inte som att man ska göra det om just idag råkar vara en dag när man befinner sig på en punkt när det passar. Utan man ska göra det bara för att det är ett visst datum.

Det passar mig inte alls. Nyårsafton är sällan en dag när jag mår på ett sätt så det passar att göra bokslut. Och jag är värdelös på att hitta ljus när det är plikt. Hoppet slocknar lätt när det blir som ett tvång att det ska finnas. Och jag vet faktiskt inte vad jag önskar och hoppas av nästa år. Jag hoppas kanske mest att jag ska komma ur den här medicinsvackan och så önskar jag en fungerande jämngrå vardag och att ha kraft över till nåt jag vill göra bara för att jag vill, inte för att det är nödvändigt. Jag vet inte om det är mitt hopp som är skrumpnat och dåligt omhändertaget, eller om det mer handlar om att vara trött på det överdådiga som inte är verklighetsförankrat.

Och jag antar att jag börjar få som tradition att skriva en liten anti-nyårstext på nyår istället. Och det får väl vara så. Får vara som det är. Den som vill hitta nyårstexter som är på det där normalt hoppfulla sättet kan säkert hitta dem nån annanstans utan problem.

Jag är glad att det här året är slut nu, allra mest ska det bli skönt att få slippa det. Och ett nytt år är väl hoppfullt nog i sig. Att det kommer mer tid, att jag får mer tid där saker kan hända. Oavsett vad det nu är.

Jag önskar er som läser en kväll av lagom mycket firande, vad det nu är. Att ni ska vara på platser och bland människor där ni kan känna er trygga, där raketer inte får PTSD-symptom att flippa och där året kan ta slut utan att det blir alltför slitsamt. Och jag hoppas att det kommer en ny morgon, när solen går upp och livet går att leva. Där saker kanske blir bättre, eller inte, men där tiden och livet finns.

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Det som är. (Försoning.)

Försöker försonas med mitt liv. Att det är som det är. Att det inte är en massa saker som jag önskar av det. Ibland går det av sig själv, det där försonande. Ibland ligger det som en broms i varje steg, något att kämpa mot, orka med fast man inte orkar. Bara för att man vill framåt ändå, fast det kilat in sig och är i vägen.

Jag hatade mig själv så mycket förr. Det var vissa saker som spelade mindre roll då, eller som bekräftade min tro att det var rätt att hata mig. Sånt som spelar roll nu, och som blir värre för att jag inte hatar mig. För jag gör inte det mer. Nån stund ibland, men inte så innerligt och inte så ofta ändå. Aldrig som det var förr.

Och det blir skillnad då. Som att livet är värre därför, när det inte är som jag vill. När jag är dimmigt trött och inte kan sova av smärtan i kroppen och faktiskt inte vet om jag nånsin kommer kunna försörja mig. För att inte tala om annat, som jag önskat så länge jag kan minnas, och som det känns som att chanserna till det håller på att rinna mellan fingrarna utan att jag kan göra nåt för att hålla dem kvar.

När jag hatade mig kändes det som att det var klart att jag inte skulle få sånt jag önskade. Som att det skulle bryta mot en rimlig ordning. Jag var ju inte värd nåt. Nu känns det tvärtom. Som att jag är värd att ha det bra, och då gör det så ont att det inte är så värst bra.

Inte för att det är dåligt hela tiden eller jättesvårt eller så. Det är mer det där jag önskar av mitt liv, och det som är. Det är så mycket som inte är likt om man ställer de två bredvid varandra. Så mycket som känns som en ihålig tomhet i det som är mitt liv nu. Så mycket som är ingenting istället för det som kunde varit, om saker varit annorlunda. Om kroppen fungerat tex. Om det inte gått så många år för att kämpa för att tro på att jag får finnas och att det kan vara något bra. Om det inte hade slitit så på mig, gjort att jag landade här.

Ibland hatar jag mitt liv, som ett resultat av att jag önskar mig nåt annat, bättre, nåt som funkar. Fast oftast inte. Mest är det försoningen som finns där. Som en kamp eller som ett lugn. Som en storm att gå i motvind i, eller som en solglänta att stanna upp i. Eller vad som helst mitt emellan.

Det finns så mycket sorg, så mycket längtan. Det är så mycket som inte är. Och jag tycker om livet ändå. Mitt liv också, inte bara drömmarna om vad det hade kunnat vara. Fast just nu är det en period när det är något som behöver återerövras varje dag, något jag behöver förankra mig i hela tiden. Det är en tid av försoningskamp. Och jag vet att det kommer nåt annat sen. En försonad vila.

Allt har sin tid, och sådär. Jag vet. Och just nu tar det emot. Livet. Det tomma i det. Ihåligheten. Det står i vägen för mig. Jag måste gå runt det eller genom det, hela tiden.

Jag blir så trött av det. Jag är så trött på det.

Jag kan inte orka det jag inte orkar. Det låter så enkelt. Det är så svårt att leva med.

Nästa vecka ska jag iväg på kursen jag går som har tredagarsträffar. Tror inte jag skrivit om den sen före den allra första gången, men jag har varit där.

Jag ser fram emot träffen. På många sätt är det en kurs som är bättre än jag hoppades på, ger mig mer av det jag behöver. Och jag oroar mig också. För att jag haft en dålig månad, ett jullov där det sjuka i kroppen överröstat i stort sett allt, och för att jag faktiskt inte orkar.

Det har gått bättre än jag trott på träffarna. Jag har ett rum på skolan dit jag kan gå och vila, och om jag går dit på nån av de längre rasterna brukar det räcka för att det mest akuta i kroppen ska lugna sig. Efter skoldagarna blir det mest vila, men det hade jag räknat med. Jag får ont, jag blir trött, ibland blir jag helt suddig och kan inte tänka sammanhängande. Jag är inte mitt smartaste jag. Men det går. Innan jag var där första gången visste jag inte om det skulle vara möjligt att ta mig genom dagarna där. Men det gör det.

Samtidigt har jag tänkt mycket på skillnaden mellan att hitta de strategier som behövs för att klara något, och att verkligen orka. Jag kan ta småpauser, gå ut och få lite syre, vila när det är möjligt. Jag kan byta stol när jag får för ont av att sitta på samma en hel dag, kan rulla ihop en halsduk i korsryggen, kan vila huvudet i handen. Jag kan rita krumelurer i ett block när jag inte orkar hålla koncentrationen om jag inte samtidigt gör nåt annat. Kan ha med mig en värmekudde, sova så mycket som är möjligt. Ta värktabletter, gnälla på facebook när jag är för trött, har för ont.

Jag tror jag skulle kunna rabbla fler saker. Och jag tror att de spelar roll. Det känns tryggt nu, att veta att dagarna inte är omöjliga att ta mig igenom. Veta att jag kan åka dit och få det jag behöver, både för min skull och för att csn ska bli nöjda.

Fast det gör inte att jag orkar. Jag kommer åka hem och krascha. Jag kommer få högre smärtnivå, svårare att koncentrera mig, kommer bli tröttare. Förmodligen kommer jag ha några dagar av akut överansträngningsreaktion och sen ”bara” vara försämrad över tid. Jag har blivit sämre det senaste halvåret. Det var väl väntat. För jag orkar ju inte. Jag vet det, jag har vetat det hela tiden, och jag valde att gå kursen ändå.

Det är bara så konstigt, att det så ofta blandas ihop. Som att man kan hitta strategier för att orka det man inte orkar, fast det inte alls är samma sak som att hitta strategier för att göra det man inte orkar.

Vet att jag är sjuk i kroppen på ett sätt som kanske inte ens till största delen handlar om trauman. Men PTSD är en stressjukdom, och många lever med smärta och begränsad ork som en följd av det. Så ville skriva det också därför. Det är så lätt att dras med, att tro att det är sant att man kan hitta strategier för att orka det man inte orkar, för det finns så mycket man vill och behöver.

Är det nåt jag lärt mig på min resa är det att det inte är möjligt. Och jag lär mig det igen, gång på gång. Jag kan inte orka det jag inte orkar. Det låter så enkelt. Det är så svårt att leva med.

Ett nytt år? Ett helt? Puh.

Jag gillar inte nyår. Jag vet att jag skrev det i förra inlägget också. Men jag gillar inte det här med att få ett nytt år heller. Det är liksom för stort, för mycket. Jag blir helt trött bara av att försöka förhålla mig till ett helt år, och reagerar mest med att vilja ge upp.

Det verkar skönt att vara en sån som kan kvittra om allt det ljusa och alla möjligheter man förväntar sig av det nya året. Jag är inte en sån. Jag kanske mår för dåligt för det, eller så är jag inte en sån oavsett.

Det är inte att jag förväntar mig att året bara ska bli svårt, tungt och smärtsamt. Jag förväntar mig ljus och glädje med. Utveckling och lust. Varma solstrålar mot huden på våren, ljumma regn på sommaren, sprakande färger på hösten. Människor och liv.

Det är bara att det blir för mycket. Kanske för det jag räknar med kommer vara för mycket, det som kommer göra för ont, och de perioder jag kommer vara för trött för att egentligen orka nåt alls, men ändå behöver fortsätta. Jag klarar inte att rymma ett helt år samtidigt.

Så jag försöker strunta i det. Försöker börja här och nu, ta den närmaste tiden, se på vad jag behöver för att den ska kunna funka. Jag ändrar om lite i mitt hem, letar efter kurslitteratur, testar en ny medicin för att magen ska lugna sig lite. (Ser till att en läkare och inte bara jag definierar det som ”förmodligen ibs” innan dess.)

Jag tänker på vilka övningar jag behöver göra med den begränsade kraft jag har, för att stärka kroppen så den bäst orkar det jag behöver. Nu när jag har tid och ork att tänka på det, och kanske omvärdera vad som är viktigt.

Jag hittar nya appar, som hjälper lite. En som räknar hur mycket jag dricker (det blev viktigt med den nya medicinen), en där jag kan kryssa av de övningar jag gör. Jag lägger in saker i kalenderappen som jag har sen förut och är nöjd med, där jag kan använda färger och lätt kan byta mellan dag, vecka och månad, och få bra överblick.

Jag har gått tillräckligt mycket i kbt för att det ska gå nästan av bara farten att sätta några mål för den närmaste månaden, bryta ner det jag behöver nå i lagom små delar som kan utvärderas sen.

Jag är väldigt effektiv med sånt nu, och det är det tryggaste jag kan göra här, nu, i det nya året. Det är en förberedelse för den nya terminen som inte kommit än, men som jag redan vet kommer vara för mycket. Att försöka hitta struktur och val nu, så jag inte behöver börja sen, bara fortsätta. Det tar mycket mer kraft att börja, att kunna se vad som är viktigt och vad som är rimligt. Jag gör mig den tjänsten, att få slippa det sen. Ett tag.

Jag gör det för ett tag nu, och det räcker så. Jag behöver inte veta nåt om hela året än. Tiden kommer lite i taget, så det är ok om jag tar det lite i taget också.