Smärta · Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Kom ihåg. (Till dig som är liten och finns inuti.)

Hej
Hur har du det idag? Här är det ingen ordning. Min katt är mycket ordningsam. Man ska stiga upp på samma klockslag (i alla fall inte senare), vila ungefär samma tider, få godis på bestämda tider. Man ska göra saker på rätt sätt. Till exempel är det mycket irriterande om jag gömmer hennes godisar på nya ställen när vi leker godiskurragömma, för hon vet ju var de ska finnas, var hon ska leta. Jag ska gärna ligga i soffan en stund på eftermiddagen och då ska jag ha filten på mig, så hon kan ligga på min mage på filten om hon vill. Ibland vill hon inte, det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att det ska vara ordning. Allt ska liksom vara rätt.

Den här veckan har det inte varit ordning på nånting, tror jag. Det har varit bekymmersamt för henne. En dag steg jag upp vid fyra och nästa dag ville jag inte alls göra det. En annan dag sov jag jättelänge mitt på dagen och idag har jag förstört ordningen genom att ta fram dammsugaren. Att städa förstör alltid ordningen, tycker hon.

Jag blev lite sjuk. Inte så mycket, men lite. Så orkade jag inte röra mig, och då fick jag ont för att jag varit så stilla. Och då kunde jag inte sova utan vaknade mitt i natten för att jag hade ont. Sen tog liksom ordningen slut. Jag ställde in det jag hade planerat, för det gick inte att orka. Och visst har jag gjort saker, det är liksom ingen ordning på vilka och när bara. Min katt fattar inte ens hälften av allt jag sysslar med, det är nog tur, för hon hade blivit knäpp på mig då, för att det inte finns så mycket ordning alls. Allt blir huller om buller. Det blir lätt så när jag sover dåligt. Lite för att jag är trött och lite för att jag måste vila mycket mer på dagarna då.

Det är därför jag bloggar på en fredag istället för en torsdag. För jag glömde. Jag skriver upp alla viktiga saker på en lista, vad jag ska göra vilken dag. För jag är dålig på att komma ihåg dem annars också, inte bara en sån här vecka. Jag skriver upp att jag ska blogga. Det är viktigt, det känns viktigt att skriva till dig även om jag inte skriver nåt särskilt viktigt så ofta. Det är viktigt för att du är viktig och för att jag sagt att jag ska skriva på torsdagar.

Men det räcker liksom inte att jag skriver upp att jag ska göra det på en torsdag om det är för mycket oordning för att hålla reda på vilken dag det är. Jag orkade visst inte det denna veckan. Så det blev så. Jag glömde inte dig, jag var bara dålig på att komma ihåg vilken dag det var.

Ibland får det vara som det är bara. Tills något blivit lite bättre och saker kan funka annorlunda igen. Ibland är det inte så mycket mer att göra än så, att låta tiden gå och liksom vänta. Se vad som kan bli möjligt och när. Se om det går att hitta en ordning igen. Jag tror det gör det.

Nästa vecka ska jag ha semester, då glömmer jag nog att skriva. Eller så bestämmer jag redan nu att jag är ledig nästa vecka. Ja, det gör jag. Nästa vecka är jag ledig från att skriva. Så gör det inget om jag inte kommer ihåg. Jag behöver vila från alla kom ihåg-lappar. Och katten. Jag tycker mycket om henne, men ibland behöver man vila från nästan allt. Vara nån annanstans, se nåt annat. Göra nåt annat. Kanske inget särskilt. Sova i en annan säng, gå en annan väg. Bara ha paus. I alla fall tycker jag att jag behöver det, man är kanske olika. Jag är glad för min semester.

Hoppas jag kan hålla ordning på mig tillräckligt för att åka på rätt dag med rätt tåg och inte gå vilse sen. Jag tycker det är skönt med kartor i mobilen, att de kan säga var jag är. Då slipper jag komma ihåg det. Det kan vara en väldigt svår sak att komma ihåg faktiskt.

Värme /Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Till dig som är liten och finns inuti. När det inte går att varva ner.

Hej

Hur har du det idag? Det blev inget brev förrän senare på dagen idag, hoppas det inte gör nåt. Jag har mått lite konstigt, så jag orkade inte skriva förrän nu.

Vissa dagar är det som att kroppen är helt stressad och inte alls vill varva ner. Mest blir det så när jag är jättejättetrött och vet att jag egentligen helst skulle vilja sova. Fast det går ju inte om kroppen är helt uppe i varv. Du vet, som när hjärtat slår lite för snabbt och man är helt skakig och så. Då somnar jag inte.

Det är svårt vad man ska göra då, tycker jag. För att det lätt blir som att det blir ännu mer stressigt om man försöker vila. Och som att man egentligen är för trött för att göra nåt. Så allt blir liksom fel.

Jag satte mig i alla fall i min soffa med min katt. Hon sov bara, så det var mest tryggt att ha henne nära. Och så hittade jag ett tv-program att titta på och så letade jag fram ett mjukt garn. Jag vet inte varför jag blir lugnare av garn, men jag blir det. Det blev tre små figurer idag. Jag är inte särskilt lugn fortfarande, fast lite mer glad av att det blev figurer, så det var ändå bra tycker jag.

Hoppas att du har det lugnare, och att du allra helst har det bra och känner dig trygg

Värme /Linnéa

 

Trötthet

Trauma och trötthet: Vem blir sjuk? Och vems sjukdomar är viktiga?

Innan jag går vidare och skriver lite om vad jag faktiskt hittat om trauma/PTSD och utmattning vill jag stanna upp och skriva lite om det jag tycker finns någonstans mellan raderna. De frågor som rör sig i mig. För kanske finns det en anledning till att man när det kommer till utmattning mest skriver om arbetsrelaterad stress.

Såklart är det viktigt att uppmärksamma när stress i arbetslivet gör människor sjuka, det är faktiskt helt orimligt att vi har skapat sammanhang där så många jobbar sig sjuka. Och då inte bara för att de är prestationsprinsessor eller drivs av en vilja att vara perfekta (som man kan tro om man läser en eller annan bok om utmattning), utan för att många är instängda i arbetsmässiga sammanhang där man har lite makt, mycket ansvar, för lite chans till återhämtning, kanske knappt tid att gå på toa, ta hand om sig, utan hela tiden kör över sig själva, för att det inte finns något val. Det är verkligen viktigt att titta på de faktorer som gör människor sjuka och försöka förändra så att vi kan ha liv som går att leva, även arbetsliv.

Det är inte det, att jag tycker att det är fel att fokusera på stressfaktorer i arbetslivet. Det är mer att det är fel när man bara fokuserar på det. Men jag tror inte det är en slump. Som jag upplever sjukvård och sjukförsäkringssystem, och det jag hör människor berätta om det, så blir det mer och mer fokus på arbete. Sjukvården verkar alltmer ha fokus på att rehabilitera en så man kan återgå till arbete, snarare än att ha fokus på att man ska bli frisk. Och visst, det är viktigt, arbete är centralt på många sätt i människors liv, och jag önskar verkligen att jag kunde arbeta och försörja mig själv, det har jag önskat länge. Men det är ju ändå inte allt. Hur man mår spelar roll även om man inte kan jobba. Ändå verkar behandlingarna få större fokus på att rikta sig till de som ligger hyfsat nära att kunna återgå till arbete. Det är där man lägger kraften, där det verkar spela roll. För det som har störst betydelse är att människor ska kunna arbeta.

Tänker man så är det inte så konstigt om det i texter om utmattning handlar om arbete, för det är ju det som är det viktiga. Vad är det som gör att människor inte klarar att arbeta? Faktorer i arbetslivet? Då får man titta på det. Och de som har haft ett arbete de blivit sjuka av har större chans att återgå till arbete än de som kanske aldrig jobbat, eller varit sjukskrivna långa perioder. Som är fallet för många av oss med psykiska traumaskador. Vi blir inte riktigt lika viktiga eftersom det inte är säkert att vi kan ta oss så långt som till arbete, och är inte vård rätt bortkastad att ge oss då? Ok, så tror jag inte att så många tänker, inte så tydligt, men vi kan lätt hamna längre ner på prioriteringslistan. Kroniker och vad som ses som potentiellt hopplösa fall vill de flesta helst slippa ha på sitt bord. Med det tänkande och de ersättningssystem som finns är det mer kostnadseffektivt att behandla de som har mindre problem och är närmare arbetsmarknaden. Ibland låter det som att vi andra knappt finns, när man lyssnar på debatter och sådär.

Och en annan faktor som jag tror spelar roll i det här sammanhanget är att vården liksom utgår från att den som är sjuk är en frisk och normfungerande människa. I forskningen är det i stort sett alltid såna människor som undersöks, eftersom det bara är då man vet vad som beror på just den sjukdomen eller det tillståndet man undersöker. När någon har flera tillstånd parallellt blir det mer komplicerat att bena upp. Och det räcker med att ha kontakt med vården för att inse det, att den utgår från det. Att det är friska människor som drabbas av sjukdom. Inte finns det stort utrymme för att inte orka eller klara saker, om man ska ha kontakt med vården. Ibland får man knappt ha nedsatt funktion som beror på de problem man söker för, och att ha andra problem parallellt verkar inte riktigt finnas som något reellt.

När man kommer till trauma, PTSD och dissociation är vården underdimensionerad. Jag tror att förståelsen ökar, och att det inte är okända fenomen på lika många håll fortfarande. Ändå är det ok för landsting att inte tillhandahålla någon specialiserad vård för PTSD, eller inte ha någon med rimligt långa köer. Och när det gäller dissociation så är tyvärr många kvar på nivån att det är något man kan välja att tro på att det finns, eller att inte tro på.

Om vi fortfarande har en bit kvar till att det ska finnas förståelse och behandlingar för de grundtillstånd man kan få som en följd av trauma, så är det kanske lite väl mycket begärt av mig att man ska bry sig om följdtillstånd, ha kunskap om dem, skriva om dem, behandla dem. Och i kombination med idén att det är friska människor som blir sjuka så faller ju lätt följdsjukdomar bort. Att man kan vara sjuk och bli sjuk, till och med bli sjuk på ett nytt sätt av de problem man hade. Och lägger man då till faktorn att det mest är nästanfriska människor nära arbetslivet som har sjukdomar som spelar roll på det sättet att man är ivrig att behandla, hitta lösningar, sätt att lindra, öka funktion osv, så är det kanske inte så konstigt ändå. Det där att traumatiserade liksom försvinner när det gäller utmattning.

Och lite konstigt är det ändå? Eftersom det är så många som rapporterar extrem trötthet, så många som har låg funktion, så många som är i stort behov av hjälp, även pga utmattning. Jag tycker det, kan inte låta bli att tycka det, hur jag än resonerar i mina tankar. Det är begripligt om man drar fram vissa perspektiv, men samtidigt är perspektiven i grunden obegripliga. Hur kan mindre problem vara mer prioriterade i vården? Hur kan så stort fokus ligga på arbetsförmåga? Och hur kan vi fortfarande vara så dåliga på att erbjuda vård till traumatiserade och så ofta hålla på att tjafsa om ifall trauman alls har nån betydelse för en persons mående?

Allt i det här inlägget är bara egna reflektioner. Jag kanske har fel i allt. Jag hoppas nästan det, för jag gillar inte det jag ser. Och jag vet också att det inte är hela sanningen. Att det alltid finns mer. Det finns många behandlare som förstår att man kan bli utmattad av trauman, många som bryr sig om och försöker hjälpa på de sätt som finns, oavsett hur långt ifrån arbetsmarknaden man står. Det finns många som är bra, också. Det är mer strukturerna som verkar ha halkat snett. Och jag tror kanske att det där att utmattning och trauman inte verkar ha något samband om man letar i litteraturen kan bero på det. Strukturer som halkat snett.