Till dig som är liten och finns inuti. En kropp och att vara ledsen.

Hej

Nu skriver jag till dig fast kanske dom stora tycker att det är deras söndag. Jag vet inte riktigt. Förra saken jag skrev här på bloggen var ju till dig som är liten och finns inuti. Fast sen har jag inte skrivit för det var inte betalt till nya inlägg. De får väl betala om de vill ha texter, de som är stora. Det låter ändå rättvist på nåt sätt. Och nu var det ju jättelängesen jag skrev till dig så nu ville jag göra det.

Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra.

Jag har inte det så bra. Jag är så trött så jag är sjuk, känns nästan som feber fast jag har inte det. Jag är bara trött. Kroppen vill ingenting, kanske bara klappa katten. Jag ligger mest i soffan under en filt och lyssnar på bok och spelar ett spel i mobilen och väntar på att tiden ska gå så att jag kan må bättre.

Hur känns det för dig när kroppen är sjuk? Kan du gömma dig och slippa vara med då? Eller blir det hemskt och som att vara tillbaka i såna sammanhang där man inte kan bestämma nåt själv?

Jag känner mig ganska ofta övergiven och ensam när jag inte mår bra. Vill helst att nån ska komma och ta hand om mig. Fast förut var det värre. Då kunde det kännas maktlöst med det sjuka, som att jag var inlåst i min kropp och inte kunde välja att slippa det som kändes hemskt. Kanske låter konstigt, men kändes som övergrepp att vara fast och inte få komma loss och inte få må bra. Och då blev det ännu värre än att bara vara sjuk, mycket värre, och så blev jag arg på min kropp för att den stängde in mig i det som gjorde ont och att inte fungera.

Ibland är jag arg på kroppen fortfarande. Fast oftare tänker jag att det inte är den jag ska vara arg på. Den har ju inte gjort nåt egentligen. Den kan inte hjälpa om den inte orkar allting eller är sjuk. Jag kan inte hjälpa det. Inte nåt av mig, inte kroppen heller. Jag kan bli mer ledsen då, när jag tänker att det inte är kroppens fel eller mitt fel. Och när jag är ledsen är det ju också jobbigt, men det är lättare att ta hand om mig då tycker jag, vara snäll mot mig. Tänka vilka saker som kan göra att det känns bättre. Som mjukaste filten eller ännu mjukare katten, att få lyssna på bok och spela spel och slippa orka nåt alls som känns jobbigt ett tag.

Jag blev så trött på att vara arg på mig och bråka med mig hela tiden. När jag var delar gjorde vi det ganska mycket, och jag har gjort det ganska mycket när jag varit en med. Men inget blir bra av det, jag försöker låta bli nu. Inte för att nån säger att jag måste eller borde låta bli, sånt är ju bara jobbigt. Men för att jag tröttnade på att bråka och för att jag kände att det är orättvist mot mig att vara arg på sånt jag inte kan hjälpa och hålla på att skälla på mig för det.

Jag tror jag tycker om mig mer nu, att det är därför jag lättare blir ledsen istället. Det är mjukare med det ledsna. Fast helst skulle jag ju vilja slippa det med, slippa att vara sjuk alls. Fast man får inte välja, det är synd. Och det är inte kroppens fel det heller. Den stänger inte in mig i nåt hemskt, det var bara som det kändes. Den kämpar hela tiden för att jag ska kunna må bättre igen. Det är ju inte alls samma sak. Den är kanske det av mig som är snällast mot mig hela tiden, som hela tiden ser till att jag kan andas och hjärtat slår och den försöker få bort förkylningar och få mig att vila när jag behöver och en massa annat. Tänk att jag så ofta fattat fel och tänkt att det är den som är dum och gör mig illa. Det är konstigt ändå. Ibland kan allt i huvudet bli så rörigt så man inte fattar nåt alls.

Man får nog trassla ut det en liten bit i taget. Och kanske lära sig av andra. Därför hoppas jag att det finns nån annan som är snäll mot dig när du är trött och sjuk, som tar hand om dig och letar upp det som känns mjukt och snällt. Jag tror det är så man kan lära sig att ge det till sig själv sen. Och även om man inte lär sig så är det ju skönt när nån ger en mjukhet och snällhet när man behöver.

Förlåt om det blev rörigt idag, jag är väldigt trött i huvudet.

Värme och allt snällt
och vi hörs igen /Linnéa

Ps. Katten måste få inspektera allting, det har hon bestämt.

Adventskalender

Jag håller på att göra en adventskalender till mig själv. Den är nästan färdig nu. Jag tror jag behöver göra den för att jag inte mår så bra nu. Som att jag samlar den kraft jag har och gör nåt snällt till mig. Och så har jag det där sen och kan se det, veta att det är snällt från mig till mig. Det spelar roll, jag känner det, fast jag kan inte förklara så bra med ord just nu, för jag är så himla trött i huvudet.

Egentligen skulle jag mest göra reklam för en annan adventskalender, en man kan köpa av mig. Eller egentligen är det två olika, antingen en med 4 paket eller en med 24. De är tänkta att passa dem som behöver lite värme och trygghet och lite saker att pyssla med när det är advent. Kanske om man tycker om advent och vill få ha det lite extra bra då, eller om man tycker det är en jobbig tid och behöver nåt som känns lite tryggt då. Jag hoppas att de kan vara bra för dem som får dem. Det går att läsa lite mer och beställa i min estsy-affär: etsy.com/shop/regnlund

Ja, det var mest det jag ville. Vi hörs en annan dag när mitt huvud är lite piggare än såhär.

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Tröttheten (då)

Tröttheten har varit det största hindret i mitt bearbetande. Den trötthet som sitter i kroppen, och den mentala tröttheten. Den som slagit undan benen på mig, på nåt sätt bokstavligt. Som gjort det omöjligt att egentligen orka, som gjort att jag måste göra mig illa för att komma vidare, för utan kraften fanns bara alternativen att stanna i det hemska fast jag hade hjälp, eller att göra mig illa genom att använda kraft jag inte hade.

Det har varit värst de perioder jag inte kunnat ta mig iväg till psykmottagningen. När kroppen och huvudet inte funkat tillräckligt bra för det. När vi kunnat vara mitt i något av att ta hand om minnen och känslor som hörde hemma i en annan tid, hos nån av delarna, och så blev det för stor belastning, min flaska blev tömd, mitt antal skedar sjönk drastiskt, och jag blev liggande. Ensam. Som om det gick att pausa. Som att hjälpbehovet slutade finnas.

Det var så hårt att det blev så. Och att det inte var en gång utan flera. Ett mönster. När jag mådde som sämst, när mitt system reagerade som värst, då blev jag ensam. Kanske nåt telefonsamtal om relationen till terapeuten inte också kraschat av att jag inte kunde hålla mig till ramarna, komma till mottagningen med mitt hjälpbehov, funka begripligt. Inte vara sådär trött.

Det var inte bara att ingen såg det som sitt ansvar att hjälpa mig med tröttheten, hur stor den än blev. Det var att den stod i vägen, gång på gång. Gjorde att jag blev lämnad med det andra, som var deras ansvar att hjälpa mig med.

Det där villkoret, att man måste orka ta sig hemifrån för att få vård, jag fattar inte riktigt det. Och det där upplägget, att det liksom gick bra att ena veckan säga ”vi är i det här tillsammans” när vi närmade oss jobbiga dåtids-saker och nästa vecka ”vi får prata om det när du kommer till mottagningen”. Som om de två sakerna kunde finnas samtidigt. Att lita på att nån finns där och hjälper en, och att veta att man när som helst kan bli lämnad ensam om kroppen inte bär, och inte veta hur länge den ensamheten kommer vara.

Det har varit det största problemet i min läkningsprocess, att min kropp inte funkat. Att jag inte höll för belastningen med den massiva stressen i bearbetningen. All ensamhet som blev av det.

Trötthet och vården

En anledning till att jag ägnat så många inlägg nu åt begränsad ork är att det är en av de delar där jag känt att vården lämnat mig mest ensam.

PTSD är ju posttraumatiskt STRESSsyndrom, alltså en stressjukdom, och jag tänker mig att också dissociation i de flesta fall kan definieras som stresssjukdom. Ändå är det som att den aspekten lätt glöms bort, den som säger att man kan bli sönderstressad av en så massiv stress som trauma och dissociation kan innebära.

Jag tänker att det rimliga varit om man försökt hålla koll, liksom se varningssignaler för tex utbrändhet. (Så som min vård tyckte det var självklart att hålla koll på tex självmordstankar och risk för att det skulle bli farligt på det sättet.)

Istället har man valt så konstigt. Som att det enda jag fått lov att göra är att definiera om jag är trött eller inte. Om jag då försökt skilja olika typer av trötthet åt så har det ogiltigförklaras, min rätt har slutat där, att avgöra om jag är trött eller inte trött. Sen har vårdgivaren sett det som att hen har fria händer att läsa in vad som helst i tröttheten, och sjukdomsförklara om jag protesterar mot tolkningen.

Tex kan en vårdgivare ha bestämt sig för att all trötthet är biverkning av en medicin, beror på känslomässiga blockeringar, att jag är passiviserad, eller bara inte förstår att man blir trött av att leva.

Allt har rörts ihop också, när jag försökt beskriva hur jag har ett begränsat antal skedar att röra mig med (fast med andra ord), har någon ivrigt börjat leta efter kranar som läcker i en sån omfattning att jag blir nästan helt tömd varje dag (och utgått från att jag inte alls har begränsat antal skedar utan normalmånga, men inte har förmågan att se hur jag tappar bort dem). Mental trötthet har omtolkats till depression, fysisk trötthet till passivisering, och aldrig har någon på allvar försökt kartlägga och strukturera upp vad som är vad. Mer är jag då. Jag har försökt i de snart 11 år jag haft problem med trötthet.

Jag förstår det inte. Varför inte göra en snabb screening och kolla tex mental trötthet när man ändå gör självskattningstestet för depression som man är så flitig med i psykiatrin? Vissa symptom är överlappande, det kan ju hända att det blir fel pga det?

Ingen sån ambition har funnits. Det har aldrig gått ok att söka hjälp för tröttheten, i bästa fall har jag haft vårdkontakter som accepterat att jag upplever att den finns, när den hindrat mig från annan vård jag behövt.

Och när jag försökt komma med mina förklaringar och sätt att förstå hur och varför mitt liv inte går ihop, så har jag inte mötts av förståelse för att det faktiskt kan vara så, att det kan vara så att livet inte går ihop, tvärtom har jag fått hjälp utifrån idén att det kan gå ihop, att jag bara behöver strukturera upp saker annorlunda.

Det har gjort mig illa, att vården blivit något att kämpa mot i detta. Att jag fått samla på mig teori efter teori för att stärka min tro på det jag redan vet om mig själv, för att överrösta vårdens konstiga budskap om hur det egentligen ligger till. Har gjort mig illa att behöva börja från noll och söka själv, och ta den känslomässiga resan på egen hand, den som ledde fram till insikten att jag faktiskt måste försöka hitta avlastning på alla sätt som går, för att det inte är sant att det kan gå ihop när det är som det är. Den som lett mig till vetskapen att det inte är dåligt av mig att försöka handskas med den verklighet jag lever i, att det inte är ett tecken på någon form av värdelöshet, utan bara ett rationellt beteende.

Jag vill inte att du ska vara lika ensam om du också kämpar med trötthet, det är därför jag skriver om det här. Jag kan inte vara det vården borde vara, men jag kan i alla fall dela med mig av det jag hittat på vägen.