Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti

Hej
Hur har du det? Jag försvann visst. Blev det jobbigt? Jag är ledsen för att jag gjorde det i alla fall, utan att ens säga hejdå. Det var torsdag och jag var så yr och tänkte att jag kunde skriva dagen efter. Sen bara rann tiden bort och så var det nästan torsdag igen och jag tänkte att då kunde jag ju skriva en vecka för sent i alla fall. Fast sen var jag så trött och det blev inte. Inte förrän idag blev det. Jag är ledsen för det.

Och jag måste nog sluta skriva här. För jag orkar inte riktigt. Och det har liksom varit meningen att det ska vara lite tryggt att det kommer ett brev varje torsdag och jag orkar inte hålla reda på det nu eller skriva varje vecka, eller kanske ens skriva nån gång alls.

Men jag ville säga hejdå först. Inte bara försvinna. Jag tycker inte om när människor bara försvinner utan att säga nåt, då kan man ju själv tänka en massa saker. Som att man inte betyder nåt eller spelar nån roll eller som att det hänt personen nåt kanske.

Jag tycker att du spelar roll och det har känts viktigt för mig att skriva till dig. Och det har inte hänt nåt särskilt med mig. Jag är trött, men det är jag ju alltid. Det är för mycket annat i mitt huvud bara. Och jag har sällan så mycket att säga, känns det som. Jag orkar liksom inte hitta det som betyder nåt på riktigt i huvudet och då är det inte lika roligt att skriva. Och då känns annat roligare att göra.

Jag hoppas att du kan hitta andra saker som känns bra för dig, nu när jag inte ska skriva mer. Att du ska hitta sånt som känns tryggt eller lite snällt för just dig. Det är viktigt. Du är viktig. Jag har tyckt om att skriva till dig. Kanske skriver jag nån gång igen, om det är nåt särskilt jag tänker på. Men kanske inte. Och inte varje vecka längre, inte ens ofta.

Jag hoppas att du är rädd om dig.
Hejdå
Värme /Linnéa

Okategoriserade · Till dig som är liten och finns inuti

När det är som det som var. (Till dig som är liten och finns inuti.)

Bilden kan innehålla: katt

Hej
Hur har du det idag? Jag är jätteförkyld och hostig och snörvlig och katten har kräkts en hårboll och är ynklig. Så vi har legat mycket på soffan och varit skruttiga. Hoppas du har det lite bättre. Det känns i alla fall lite bättre att vara två, som att det blir lättare att vara lite miserabla ihop. Fast det är ju dumt när katten vill ligga på magen och bli trygg och jag hostar och nyser så hon hoppar till av det. Men mest bra är det.

Jag tänkte försöka skriva om nåt lite komplicerat idag. Fast vet inte om jag är för rörig i huvudet, men jag vill försöka.

Förut när jag hade delar inuti och nästan alltid var rädd, så kan man tänka det som att jag eller i alla fall delar av mig var kvar i traumatid. Alltså den tiden när det hemska hände. Som att jag reagerade som om det fortfarande var så, som när det hemska hände. Sen fick jag gå i terapi och fick hjälp att bli trygg och jag slutade nästan helt att vara rädd. Jag vågar till och med läsa läskiga böcker nu! Fast inte se läskig film i och för sig. Jag lärde mig liksom att världen ändå är rätt trygg. Att det går att lita på människor. Inte alla och inte alltid, men de flesta, för det mesta. Lärde mig att montera ner mina försvar, som passat i en annan tid, men inte längre funkade så bra. Lärde mig att finnas på ett annat sätt.

Fast sen rätt vad det är så är det nåt när det känns som att jag behövt mina gamla försvar. Som om det gamla var rätt, som att det inte alls är sant att man kan lita på människor. Mest handlar det om vården och myndigheterna. Det är mest hos dem jag är utelämnad till deras makt över mig. Nu när jag är vuxen kan jag ju annars bestämma mycket själv. Men om jag till exempel behöver vara sjukskriven så kan jag inte bestämma när jag orkar träffa en läkare. Eller en ny person. Och jag kan inte så ofta bestämma vem. Och ännu mindre hur de ska vara.

Ibland känns det som att jag kämpat nästan alltid för att bli fri. Och då mest fri från människor som har makt över mig men inte bryr sig om ifall de gör mig illa. De kanske inte menar att göra illa alltid, men de kan göra det ändå. Och eftersom de har makt så kan jag inte bestämma att de kan sluta. Och kanske kan jag inte gå min väg. När jag var ett barn kunde jag inte gå för att vuxna hade makt över mig och jag behövde dem för att jag var beroende av dem, för det är så det är att vara ett barn. Och med sjukskrivning så kan jag inte gå, för jag kan inte bestämma att jag ska vara frisk om jag inte är det. De gör inte illa på samma sätt, med samma saker. Men det är för likt. Att de bryr sig om nåt annat än hur det blir för mig, medan de har makt över mig.

Jag tycker det svåraste efter att jag gått i terapi och blivit helare är just det. Att jag kan hamna i situationer som är för lika. Såna med maktlöshet och att bli skadad och att inte kunna slippa. Tycker det är svårt när det känns som då. Speciellt när det är lång tid, inte bara att jag blir rädd för nåt som händer och sen går över. Utan hur situationen för mitt liv är. Jag får inte flashbacks eller känner det som att det är traumatid längre, jag blir mer ledsen bara. Och kanske är det bra att jag inte har mina gamla försvar. Det var sant att de inte funkade så bra längre. Men ibland känner jag mig så sårbar. Som om jag är naken. Det kan kännas hemskt att vara maktlös och så sårbar.

Jag försöker hitta andra sätt att skydda mig lite nu. Som att ställa mig bakom en vän. Kanske inte helt konkret, men att låta någon hjälpa mig, låta någon ringa jobbiga telefonsamtal till mig, låta någon följa med på ett möte. Då är jag kanske fortfarande maktlös och måste kanske fortfarande låta dem göra mig illa, men det finns i alla fall någon trygg också. Någon som kan hålla med mig om att de är dumma i huvudet och säga att det är helt korkat att det ska få vara såhär, som det är. Jag blir ju inte skyddad ändå, inte helt, fast lite på nåt sätt. Lite i känslorna. För att det blir annorlunda än det som var då. Jag kan bestämma lite, inte tillräckigt för att det ska kännas bra eller gå bra. Men jag kan bestämma nåt och visa mig att jag i alla fall bryr mig om ifall jag blir skadad. Kan bestämma att jag ska slippa vara ensam och se att nån annan också bryr sig när de bestämmer dumt över mig. Inte de som bestämmer, men nån i alla fall.

Det spelar ändå roll, att försöka vara snäll mot mig och göra det som går. Men jag tycker det är svårt, det svåraste. Att behöva vara beroende av såna som inte bryr sig om ifall de gör mig illa. Det är för likt. Jag mår inte bra av det. Jag har ju lärt mig nu att världen är annorlunda, trygg, att jag inte måste vara rädd hela tiden. Jag orkar inte bli rädd igen. Orkar inte bygga murar, orkar inte kämpa så mycket. Jag vill att det ska få vara sant, det trygga. Och det är ju sant. Mest. Men när det är nåt annat som har mest makt i mitt liv är det svårt.

Jag hoppas du slipper det. Hoppas att din nutid är trygg och att människor är snälla mot dig. Att du är skyddad nu och kan lita på det, eller i alla fall kan börja lita på det ibland. Det får ju ta tid. Det är en svår sak att klara.

Nu måste jag gå till soffan igen med min snuviga näsa och trötthet.
Vi hörs. Hej
/Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti

Bok och förvirring. (Till dig som är liten och finns inuti)

Hej
Hur har du det idag? Jag kände mig ganska pigg. Kanske för att jag och katten vilade nästan hela dagen igår. Och för att jag sov som en stock på natten. Sen var jag och hämtade antologin. Jag har hållit på med en bok med en massa olika personers texter om dissociation. Den är nästan färdig. Så nu fick jag den som nästan färdig och så ska jag leta upp allt som blivit fel och sen blir den färdig när jag fixat.

I vilket fall tänkte jag ungefär tusen tankar och skickade ungefär tusen mail och sen kom jag på att jag nog ätit för lite lunch fast jag inte märkte det förrän jag blev helt förvirrad. Fast kanske halva det förvirrade var för alla tankar och alla mail, men det blev liksom för mycket att vara hungrig också.

Så nu är jag trött ändå. Fast det var en ganska pigg dag. Och jag har ätit nu, men jag blir nog inte pigg ändå. Det är nog för sent för det idag. Jag är glad för boken i alla fall. Den kommer bli fin. Och jag är glad för att så många ville vara med i den. Fast jag orkar inte riktigt tänka på nåt mer idag, så jag har inget annat att skriva. Jag ville komma ihåg att skriva på rätt dag i alla fall. Det är ju torsdag. Jag vill ju skriva till dig då.

Här är några bilder på mig och katten (mest katten) när vi var trötta igår. Jag hade henne som kudde en stund. Det var mysigt. Sen tyckte hon att jag skulle ha en riktig kudde, så då fick jag ta det, för det är ju hon som bestämmer. Hon är ju katt.

Värme och hopp
Linnéa