Till dig som är liten och finns inuti. Upp och ut.

Hej

Vet du, ”upp och ut” är ett av mina favoritcitat ur böcker. Jag tänker ofta på det, fast vet aldrig om nån annan skulle fatta det, så jag säger nästan aldrig det. Det finns i en bok som heter Kalle och chokladfabriken. På slutet när pojken fått reda på att han ska få hela chokladfabriken åker de i den märkvärdiga glashissen igen. De har gjort det tidigare i boken också, den kan åka åt alla olika håll och har så många olika knappar att hela väggarna är fulla. Men där på slutet, när han fått reda på att han ska få fabriken, då trycker de på en knapp där det står ”upp och ut”. Eller, det är inte pojken som gör det, det är den konstiga och ganska roliga mannen som har fabriken. Willy Wonka. Han är nästan barnsligare än ett barn och verkar mycket förtjust i att få använda knappen. Jag tror inte att han gjort det någon gång alls innan. Och det är inte så konstigt, för när han tryckt på knappen åker hissen i full fart rakt upp, slår sönder taket och flyger ut i världen. Den har väl några propellrar eller något, det går bra, jag minns inte riktigt hur det funkar. Minns mest att pojken blir orolig. Vem skulle inte bli det om man stod i en hiss som satte full fart rakt mot taket för att sen slå sönder det? Jag skulle bli rädd i alla fall. Och jag minns ännu mer känslan av befrielse och hur det är massor med luft runt dem sen. De flyger ju i en glashiss. Och hela stan ligger under dem och.. ja.. jag förknippar det så mycket med att vara ute i världen och känna att världen är ens. Inte bara min, men min också. Och att det är något stort och lite förtrollat och helt fantastiskt. Upp och ut. Fast kanske ingen fattar det om jag bara säger ”upp och ut”, de kanske inte tänker på den där knappen utan bara tänker att jag är tråkig och tjatig och inte tycker att man ska ligga i soffan hela dagen liksom. Svårt ibland, att alla inte vet samma saker och tänker på samma. För ibland orkar man ju inte förklara, ibland vill man bara kunna säga ”upp och ut” och att den andra ska förstå att man menar den svindlande känslan som pirrar i magen som när man åker karusell fast bättre, och helt plötsligt inte bara har fått en chokladfabrik utan är ute och har hela världen framför sig.

Fast idag kanske det är lite av det tjatiga med. Lite både och. ”Upp och ut” sagt på ett trött sätt och sagt med det där pirret i magen. Jag ska åka tåg. Ska till Malmö och träffa vänner. Egentligen är det kanske inte en så stor och konstig sak, fast det är det lite ändå. För att jag saknar dem och staden så mycket, och jag är så trött och orkar så lite. Jag åker rätt sällan nånstans, och ibland blir jag så sjuk så det bara blir jobbigt att vara iväg. Idag vill jag att det ska bli mest av det ljusa, fria, att känna att jag slår igenom taket och kommer ut i världen, med massor av luft runt mig och kanske något moln, och framför allt massor av frihet och liv och nånslags lycka.

Jag vet inte än hur det blir. Ganska ofta blir det lite av varje. Det är därför det känns som både trött och svindlande ljust i de där orden idag. Jag blir nog både glad och sjuk av det. Fast det får vara ok, för det är så det är. Jag kan inte välja att ha en kropp som orkar, kan bara välja vad jag ska göra när det är som det är. Idag vet jag valet. Upp och ut.

Vi hörs nästa vecka
/Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. Träd.

Hej

Idag orkar jag inte skriva så mycket, för det är så bara. Men jag ville posta nåt och säga att jag tänker på dig.

Det här är ett träd som jag såg i somras. Jag tycker mycket om träd, och löv. Och kastanjer med. Och när de blommar. Och nästan alltid. Det är lite tråkigt när de inte har löv, fast de kommer ju tillbaka sen.

Jag ville skicka den bilden bara, för att träd är så fint för mig, ville skicka det fina.

Jag skriver mer nästa vecka.

Hejdå
från Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. Element och broderi.

Hej

Hur har du det idag? Jag fryser lite om tårna för det är ganska kallt ute och bara en liten bit av mitt element är varmt. Resten är jättekallt istället. Så det blir inte så varmt till tårna då. Jag vet att jag kan säga till vaktmästaren och att han kommer och fixar det till mig då, men jag orkar inte just nu. Jag är så trött och har inte städat och ibland tycker jag att man får slippa orka. Det känns mindre jobbigt att frysa om tårna än att orka det. Jag kan ju ha tjocka strumpor liksom.

Förutom att frysa om tårna så broderar jag ganska mycket och lyssnar på någon bok. Jag tycker om att brodera, fast jag får ont av det så jag låter för det mesta bli. Fast nu känns det värt det. Som att världen blir lite tryggare och ljusare och lättare att finnas i av garnerna och färgerna och att räkna och få ordning och att det blir en bild och fint. Som att det är värt att få mer ont av det som känns snällt med det.

Jag tycker det är svårt ibland, att veta vad något är värt. Det är så lätt att bara strunta i sig på olika sätt. Kanske strunta i kroppen. Den kanske fryser eller har ont och andra bitar av mig tycker att det inte spelar så stor roll. Men kroppen kanske hellre ville att jag skulle säga till vaktmästaren och inte brodera.

Ibland försöker jag prata med kroppen som om den var en annan del inuti. Jag tycker det kan hjälpa. Att liksom säga hej är det ok om vi gör såhär? Och kanske säga att om jag får sy lite och bli glad av det så kan jag bli lugnare och det kanske kroppen också gillar, och jag kan ligga med en värmekudde på axeln sen, det tycker den väl om? Som att jag kommer överens med mig och med det i mig som inte mår så bra av nåt jag gör. Inte bara struntar i det, det i mig som gör ont eller mår dåligt av något.

Fast var kanske konstigt förklarat. Jag är rätt trött i huvudet. Jag hoppas att du har det bra idag i alla fall. Och att du slipper frysa om tårna eller har varma strumpor. Och kanske att du har något som känns som lek och ljus att få göra.

Värme och snällt
Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. Att klara det.

Hej

hur har du det idag? Jag är trött och yr och lite glad och nervös. En massa i en röra alltså. Ibland är det så. Glad och nervös är jag för att jag precis blev färdig med en bok. Det nervösa är för att det känns läskigt att ladda upp filerna och klicka i rutorna om avtal och sen inte kunna ändra nåt mer. Tänk om något blev jättefel som jag inte såg? Fast jag tror inte det. Inte egentligen. Ibland kanske man måste vara lite nervös bara, när nåt spelar roll för en.

Det glada är också för boken. Den är med de breven jag skrev på 1177-bloggen. Jag tänkte att den skulle vara färdig för kanske ett år sen. Men så blev jag så trött och det gick inte och gick inte och gick inte. Ibland känns det som att inget funkar och att det aldrig kommer göra det. Och ofta tycker jag att det är svårt att det inte kan funka som för andra. Jag vill också kunna sitta och jobba med saker en hel dag och inte hålla koll på klockan och yrseln.

Fast kanske att lite av det glada handlar om det också, att ha lyckats putta undan det som handlar om att vilja kunna göra på det vanliga sättet, som andra. För boken blev färdig för att jag gjorde på mitt sätt, som funkade för mig. Jag är ändå lite glad för att det finns såna sätt. För att det går att testa och vara försiktig och liksom lirka med saker så de kan funka ändå, även om de är stora.

Och ibland är jag väldigt ledsen för det också, för att det ska behövas. Varför kan inte jag bara få funka? Varför måste jag vara så yr och trött? Det är rätt orättvist.

Hur är det för dig? Fungerar du? Orkar du göra saker på vanliga sätt? Och orkar du hitta andra sätt när det inte går? Ibland finns det ju inte ens några andra sätt att hitta. Ibland kan man bara finnas och andas en liten stund i taget och det är ändå för mycket. Det är väl det riktigt hemska, när man knappt räcker till att finnas. Jag hoppas att det inte är så för dig, för er. Hoppas att du och de andra inuti har det bättre än så, att det finns plats för att göra något ni längtar efter eller vill. Det spelar så stor roll när det är möjligt. Även om man måste hitta sina egna vägar och lirka fram saker och gå omvägar för att komma framåt.

Värme och snällt
Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. Mörkret.

Hej

Hur har du det idag?

Jag har det ganska bra. Jag tycker att det är så skönt att det blir mörkt på kvällarna nu. Jag fattar om man blir rädd av mörker, kanske blir du det? Fast jag tycker mest att det är skönt. Jag blir så trött i huvudet av ljus, så mörker känns lugnt för mig. Och när det är ljust på nätterna kan jag inte sova så bra. Dessutom tycker jag det är mysigt att tända ljus eller bara små lampor. Och när man ser gult ljus från andras fönster är det nåt av det tryggaste jag vet. Jag vet inte riktigt varför, jag tycker om det bara.

Jag hoppas att det finns sånt som du tycker om i mörkret med. Och att du slipper vara rädd, även om du tycker det är hemskt med mörker. Att du kanske har ett mjukisdjur eller en lampa som gör att det känns bättre, och någon stor som tar hand om dig.

Värme och hopp
Linnéa