Till dig som är liten och finns inuti. Om bloggen.

Hej

Hur har du det idag? Jag har det inte så bra. Det är därför jag skriver. Jag är så sjuk med trötthet och smärta så jag orkar nästan ingenting. Mest klappa katten och sova. Och kanske lyssna när någon läser en bok. Det är jättetråkigt. Man blir liksom trött på att det är så tråkigt. Fast det är så, jag är jättesjuk och måste vila nu. Och jag vill att jag ska vara här på bloggen och skriva till dig, fast jag orkar inte. Jag vet inte när jag kommer tillbaka, för jag vet inte när jag orkar nåt igen. Det blir nog ganska länge som jag blir borta. Jag är ledsen för det, jag kommer sakna att skriva till dig och jag tycker det känns jobbigt att vara borta. Men det går liksom inte om man inte orkar.

Sen när jag är piggare igen och orkar nåt ska jag skriva igen. Och så ska jag göra färdigt boken med alla breven som var på min blogg på 1177.se. Den är nästan färdig. Jag fick hem den häromdagen, det är roligt att titta i den. Måste fixa lite till bara. Men jag tänker på det, att sen när jag mår bättre ska den boken bli färdig, och så ska jag komma tillbaka hit och skriva till dig. Jag vet inte när det blir bara. För man vet inte alltid sånt, hur länge man är sjuk.

Jag hoppas du har det bra och att någon är snäll mot dig och tar hand om dig.

Värme / Linnéa

Till dig som är liten och finns inuti. En kropp och att vara ledsen.

Hej

Nu skriver jag till dig fast kanske dom stora tycker att det är deras söndag. Jag vet inte riktigt. Förra saken jag skrev här på bloggen var ju till dig som är liten och finns inuti. Fast sen har jag inte skrivit för det var inte betalt till nya inlägg. De får väl betala om de vill ha texter, de som är stora. Det låter ändå rättvist på nåt sätt. Och nu var det ju jättelängesen jag skrev till dig så nu ville jag göra det.

Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra.

Jag har inte det så bra. Jag är så trött så jag är sjuk, känns nästan som feber fast jag har inte det. Jag är bara trött. Kroppen vill ingenting, kanske bara klappa katten. Jag ligger mest i soffan under en filt och lyssnar på bok och spelar ett spel i mobilen och väntar på att tiden ska gå så att jag kan må bättre.

Hur känns det för dig när kroppen är sjuk? Kan du gömma dig och slippa vara med då? Eller blir det hemskt och som att vara tillbaka i såna sammanhang där man inte kan bestämma nåt själv?

Jag känner mig ganska ofta övergiven och ensam när jag inte mår bra. Vill helst att nån ska komma och ta hand om mig. Fast förut var det värre. Då kunde det kännas maktlöst med det sjuka, som att jag var inlåst i min kropp och inte kunde välja att slippa det som kändes hemskt. Kanske låter konstigt, men kändes som övergrepp att vara fast och inte få komma loss och inte få må bra. Och då blev det ännu värre än att bara vara sjuk, mycket värre, och så blev jag arg på min kropp för att den stängde in mig i det som gjorde ont och att inte fungera.

Ibland är jag arg på kroppen fortfarande. Fast oftare tänker jag att det inte är den jag ska vara arg på. Den har ju inte gjort nåt egentligen. Den kan inte hjälpa om den inte orkar allting eller är sjuk. Jag kan inte hjälpa det. Inte nåt av mig, inte kroppen heller. Jag kan bli mer ledsen då, när jag tänker att det inte är kroppens fel eller mitt fel. Och när jag är ledsen är det ju också jobbigt, men det är lättare att ta hand om mig då tycker jag, vara snäll mot mig. Tänka vilka saker som kan göra att det känns bättre. Som mjukaste filten eller ännu mjukare katten, att få lyssna på bok och spela spel och slippa orka nåt alls som känns jobbigt ett tag.

Jag blev så trött på att vara arg på mig och bråka med mig hela tiden. När jag var delar gjorde vi det ganska mycket, och jag har gjort det ganska mycket när jag varit en med. Men inget blir bra av det, jag försöker låta bli nu. Inte för att nån säger att jag måste eller borde låta bli, sånt är ju bara jobbigt. Men för att jag tröttnade på att bråka och för att jag kände att det är orättvist mot mig att vara arg på sånt jag inte kan hjälpa och hålla på att skälla på mig för det.

Jag tror jag tycker om mig mer nu, att det är därför jag lättare blir ledsen istället. Det är mjukare med det ledsna. Fast helst skulle jag ju vilja slippa det med, slippa att vara sjuk alls. Fast man får inte välja, det är synd. Och det är inte kroppens fel det heller. Den stänger inte in mig i nåt hemskt, det var bara som det kändes. Den kämpar hela tiden för att jag ska kunna må bättre igen. Det är ju inte alls samma sak. Den är kanske det av mig som är snällast mot mig hela tiden, som hela tiden ser till att jag kan andas och hjärtat slår och den försöker få bort förkylningar och få mig att vila när jag behöver och en massa annat. Tänk att jag så ofta fattat fel och tänkt att det är den som är dum och gör mig illa. Det är konstigt ändå. Ibland kan allt i huvudet bli så rörigt så man inte fattar nåt alls.

Man får nog trassla ut det en liten bit i taget. Och kanske lära sig av andra. Därför hoppas jag att det finns nån annan som är snäll mot dig när du är trött och sjuk, som tar hand om dig och letar upp det som känns mjukt och snällt. Jag tror det är så man kan lära sig att ge det till sig själv sen. Och även om man inte lär sig så är det ju skönt när nån ger en mjukhet och snällhet när man behöver.

Förlåt om det blev rörigt idag, jag är väldigt trött i huvudet.

Värme och allt snällt
och vi hörs igen /Linnéa

Ps. Katten måste få inspektera allting, det har hon bestämt.

Till dig som är liten och finns inuti. Nya människor.

Hej

Hur har du det idag?

Jag försöker skaka liv i mig så jag orkar med att det är en ny termin. Det går sådär. Lite bra och lite dåligt. Ofta vill jag sova jättemycket och inte behöva tänka så värst mycket alls.

Nu i slutet av veckan har jag varit iväg på en skola där jag ska läsa en ny kurs. Jag har aldrig varit där förut och aldrig träffat de människorna. Men det var fint. Både att träffa nya människor och att vara där.

Jag tänkte på det idag, när jag tänkte på vad jag skulle skriva till dig. Hur är det för dig att träffa nya människor? Det kan ju vara svårt nog om man bara är sådär vanligt nervös av det, och jag tycker det blir svårare till exempel om man är så trött i huvudet som jag är. Blir svårt att orka till exempel tänka på vad man ska säga och äta mat samtidigt, fast alla verkar tro att man kan orka båda utan problem.

Om man är fler inuti kan det ju vara jobbigt på massor av fler olika sätt. Får du träffa människor utanför kroppen för de andra delarna till exempel? Eller blir de arga om du nån gång tittar fram? Och vill du? Känns det som en bra sak att få träffa människor, eller bara hemsk? Det är inte konstigt om människor gör att man bara vill skydda sig eller fly, inte om andra gjort en illa många gånger och på många sätt.

Om du vill och får träffa andra, finns det någon du kan träffa? Någon som förstår sig på dig? Som inte tycker att du är konstig och undrar var den vuxna tog vägen? Finns det någon som ser dig och varför just du är bra och viktig, och som tycker om just dig?

Jag hoppas ändå det. Även om det är svårt och kanske känns omöjligt. Och även om andra inuti kanske skriker att du inte får vara framme och även om du är rädd. Trots allt det hoppas jag att du får träffa andra människor och känna att de tycker om dig. Jag tror att det är viktigt med bra människor. Såna som inte gör illa. Som är trygga på riktigt, inte bara låtsas.

Jag hoppas det eftersom jag tror man måste lära sig nytt liksom. Om man har lärt sig att alla människor är hemska och att man måste skydda sig så har det sina skäl. Det är inte konstigt att det är så man lärt sig. Det var nog sant dessutom, alla människor du träffade kanske var på såna sätt så du var tvungen att skydda dig. Då var det ju sant. Fast samtidigt var det inte helt sant och är kanske ännu mindre sant nu. För de människorna du träffade var ju inte alla människor som finns. Och nu kanske nån av de som är stora inuti kan hjälpa dig att hitta människor som inte verkar farliga.

Man ska inte lita på vem som helst, det kan bli dåligt då. Fast att aldrig lita ens lite på någon gör en väldigt ensam. Det är läskigt att försöka lära sig nytt, ifall det nya är sånt som att människor kan tycka om en (och kan göra det utan att samtidigt göra en illa), att de kan hjälpa, vara snälla, trygga. Och det är inte alls konstigt att det är läskigt. För om det inte är sant så kan man ju råka illa ut. Om det nya som handlar om att människor kan vara trygga inte stämmer, då riskerar man väldigt mycket. Faktiskt riskerar man mycket bara genom att chansa på att det kan vara så och försöka träffa någon, om man är liten och finns inuti.

Och jag hoppas ändå att det ska vara möjligt för dig. Inte att du ska vara framme med vem som helst eller att ni inte ska vara försiktiga. Men att du ska få känna några andra människor och att det ska vara såna som är bra för dig. Som gör att det känns som att det är lättare att leva och lättare att vara du.

Fast det kanske inte är rätt läge just nu. Är det för hemskt att våga eller om det inte finns nån man vill träffa så är det inte rätt sak att göra. Jag bara tänkte på det, eftersom jag träffat nya människor nu.

På den nya kursen jag ska gå så ska vi lära oss lite mer om fotografering. Så jag försöker lära mig de olika knapparna på min kamera och vad som händer om man ändrar inställningarna. Katten var snäll och ställde upp som modell. Det är tur för mig att jag har henne. Och jag är glad för att jag kan träffa nya människor med, även om jag är trött och inte säger smarta saker för att mitt huvud inte räcker för det.

Nu ska jag gå och äta. Och kanske klappa katten. Vi hörs igen om två veckor.

Värme och allt snällt till dig
/Linnéa

Ps. Vill du hitta alla brev som finns på bloggen kan du gå till menyn (knappen för att komma dit ser ut som några små streck) och välja kategorin Till dig som är liten och finns inuti, så kommer de fram.

Ps 2. Är du en stor som läser detta och gärna vill att jag ska posta en ny text om integration nästa söndag (om en vecka) så får du gärna ge ett bidrag. Det saknas 112 kr för att jag ska kunna publicera det. Du kan läsa mer om upplägget för bloggen och hur du kan ge bidrag här.

Till dig som är liten och finns inuti. Stjärnan.


Hej

Hur har du det idag? Jag är jättetrött. Jag är alltid trött, men nu är jag extra trött för jag var tvungen att göra ett prov och skrev och skrev i flera dagar och det blir man ju trött av. Om man redan är trött och sen gör sånt så är det ju inte konstigt om man blir jättetrött.

Jag oroar nog mig lite för dig. Hur gick det med julen och nyår? Har ni haft nån hjälp, eller har det varit semester för terapeuten eller vem som brukar hjälpa er? Jag hoppas att ni har nån som brukar hjälpa er, och jag hoppas att ni klarat helgerna och klarat om det varit paus. Den är nog slut snart nu, pausen?

Jag vet inte om du tänker på julen, alltså med Jesus och sånt. Man måste ju inte det även om man vill fira jul. Man kan tänka bara på paket och mat och annat om man vill. Fast jag brukar tänka på det. Igår var det trettondagen. Det är då de vise männen hittar fram till bebisen. De följer stjärnan och så hittar de honom.

Jag tänker på att det hade varit bra med en stjärna ibland. Alltså inte för att hitta Jesus. Men när det är mörkt och hemskt i livet och man inte vet vart man ska gå. När det känns som att det bara blir fel vilket håll man än går och som att världen rasar runt en. Då skulle det vara skönt att ha en stjärna att följa. Och att veta att om jag går åt det hållet där stjärnan är, då kommer jag fram till nåt. Man kanske inte måste veta exakt vad det är man ska komma fram till, mer än att det är nåt bra.

Fast ibland känns det liksom som att man bara snubblar runt och tar ett steg i taget och går åt lite olika håll och egentligen inte är på väg nånstans mer än just det där steget som man tar. Det kan bli hopplöst då. När man överlever bara en liten stund i taget.

Jag har det inte så nu, men jag tänker på det ibland. Tänker att det nog spelar roll när man känner att man är på väg mot något. När jag har kunnat känna det så har det spelat roll för mig.

Det kanske inte måste vara en stjärna precis. Men nåt som känns ljust. Nåt som är en riktning att gå mot, så man inte bara snubblar runt utan tänker att man är på väg nånstans, även om det tar lång tid. Kanske en dröm. Nåt man vill bli. Nåt man vill göra. Nåt i alla fall. Som känns som att det kan bli på riktigt. Om det bara är en dröm som är en fantasi vet jag inte om det hjälper. Jag kan tänka att jag skulle vilja skriva böcker som säljer typ en miljon stycken av samma och bli rik. Fast jag tror inte att det kommer hända, så den tanken hjälper inte mig så mycket. Om jag tänker nåt som är lite mindre så känns det lättare, för då kan jag klara att hoppas att det faktiskt ska bli så.

Jag kanske bara tänker konstigt, jag vet inte. Fast jag undrar det. Om du har nån stjärna. Nåt som glittrar långt framme vid horisonten så du vet vilket håll du ska gå åt. Jag tror nog att det kan vara bra att ha. Fast man behöver ju nåt som är bra nu också, precis där man är. Man klarar sig inte på bara en stjärna eller en dröm. Man kanske behöver en katt eller en vän. Eller att terapeuten ska sluta ha semester. Nåt som gör nuet varmt och bättre. Och som gör det lättare att gå åt det hållet. Dit där stjärnan är. Eller drömmen, längtan, det som är ett ljus man bara kan se på avstånd.

Vi hörs igen om två veckor. Jag ska inte glömma att skriva nu, och inte strunta i det som jag gjorde nästan hela hösten. Förlåt om det var jobbigt. Det var för att jag var sjuk, men förlåt ändå. Jag vill inte att det ska vara jobbigt för dig.

Värme och allt snällt /Linnéa

Ps. Man kan hitta alla breven om man går till menyn och sen trycker på Till dig som är liten och finns inuti. Menyn kommer man till om man trycker där det ser ut som några streck.

Till dig som är liten och finns inuti. Julafton.

Regnkroppens foto.

Hej

Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra. Det är ju julafton. Då ska alla små ha det bra, tycker jag.

Vet du? Jag önskar så mycket för dig, fast jag inte ens känner dig. Eller så gör jag det. Man vet ju inte vem det är som läser. Men kanske att jag inte känner dig, men jag önskar för dig ändå. Önskar att du ska ha fått vakna lugn den här julaftonsmorgonen, med små fjärilar i magen för att det är just julafton. Önskar att du ska vara trygg med att du får finnas och slippa bråka med andra inuti. Att de ska se dig och hur viktig du är. Att du ska känna dig självklart välkommen.

Jag önskar att ni bara ska träffa människor som ni är trygga med idag, eller inga människor alls om ni inte vill. Att ni ska få göra sånt ni längtar efter och behöver, oavsett vad det betyder. Kanske betyder det att slippa fira julen alls. Fast helst vill jag att ni ska få ha en jul som är bra för er. Som är att fira er och att ni finns och tycker om varandra. Där just du kan känna dig sedd och förstådd och uppskattad. Önskar att du ska få julklappar bara från såna som du tycker om och som du vet tycker om dig, och utan att det blir nån tacksamhetsskuld eller dåligt samvete. Utan att det känns som att julklapparna är istället för nåt annat. Som tröst eller att nån lyssnar på dig. Att de inte är en muta och inte att liksom köpa nåt av dig, inte så du blir tvungen till nåt bara för att du får paket. Att du får få, bara. Och att det ska kännas ljust och lugnt och bra. Att du ska känna att du är värd det. Du är verkligen värd fina paket och saker och att det du längtar efter ska komma till dig.

Jag önskar dig god mat och godis och kanske musik som du tycker om. En mjuk filt att vila i när du är trött, och att få lyssna på andras prat utan att vakta vad de säger eller vad som inte sägs. Önskar att du ska veta att du inte behöver vakta, för inget hemskt kommer hända. Önskar att det ska vara sant. Att ingen fara finns för dig. Att det är över och inte kommer ske igen. Att du är skyddad nu och kan slappna av. Somna om du vill. Bara för att du är trött och behöver det. Kanske mätt. Kanske bara för att känna att det går, att det inte behövs att du gör nåt. Att du inte behöver ta hand om nåt, inte göra så att ni kan fly, ingenting. Jag önskar att du ska få vara ett barn bara. Slappna av och vara omhändertagen. Så som barn ska bli omhändertagna.

Jag önskar dig ett stjärnfall så du får önska något, eller ett pepparkakshjärta som delar sig i tre delar, för då får man också önska. Och jag önskar att du inte behövde önska nåt stort. Som att förstå hur man ska kunna orka finnas, eller att ni slapp vara med om hemska saker. Jag önskar att det var självklart och att du kunde önska nåt som liksom egentligen är onödigt. Som en ny tröja kanske. Eller bara att det ska fortsätta vara som det är. Jag önskar verkligen att det lugna och trygga ska få vara självklart för dig, att rädslan ska vara borta och att allt det hemska ska vara minnen som känns som minnen, inte som nåt som känns som att det händer nu. Önskar att allt ska lägga sig till ro och att du ska finnas som den du är. Vara omtyckt och ta emot det som känns ljust och veta att det ljusa finns även för dig, inte bara för andra.

Jag önskar dig en god jul. Jag önskar verkligen dig en god jul.

Vi hörs igen
Värme /Linnéa

Regnkroppens foto.