Trauma och smärta

Har kollat lite på två olika texter som handlar om trauma och smärta. Det ena är en artikel som handlar om samband mellan PTSD och kronisk smärta, där man tittat på forskning andra gjort och sammanställt resultaten från dem och analyserat samsjukligheten. Den finns här och jag kan ärligt säga att jag inte läst så mycket mer än sammanfattningen. Den andra texten jag kollat på är ett blogginlägg som handlar om komplex PTSD och att vara konstant spänd i musklerna, och hur det är som en rustning eller ”armoring” som de kallar det på engelska. Blogginlägget finns här.

Jag tycker att det är intressant med de där sambanden, det var därför jag klickade mig vidare till texterna. Och jag tycker överlag att fysiska konsekvenser av traumatisering undersökts för lite och tas för lite på allvar.

Samtidigt.. jag befinner mig nog nån annanstans med mig själv. För jag håller på att försöka ta in och handskas med hur min överrörlighet och min smärta hänger ihop. Och överrörlighet gör också att man kan bli konstant spänd i musklerna. Inte som ett traumaskydd då, utan helt enkelt för att lederna är för ostabila, så det är ett sätt för kroppen att försöka hålla en upprätt trots allt. Det tar massor av kraft och man kan få ont av det, som man alltid kan få ont av spända muskler (förutom att man kan få ont i själva lederna också).

Och på vissa sätt hänger det väl ihop, att jag tycker att det är viktigt att det skrivs om trauma och smärta, och att jag blir lite trött och uppgiven av att läsa det. För jag tror det är viktigt att förstå de fysiska konsekvenserna av trauma. Ju mer komplex traumatisering det är, desto större risk för olika typer av problem med kroppen tror jag man har. Och det är viktigt. Att bli sedd, trodd och hjälpt i de problemen. Det är kunskap som kan leda dit.

Och det är kunskap som kan leda till en mer nyanserad och vettig bild av läget. Jag tror det är där uppgivenheten ligger, för att det känns så långt borta. För att vården är så väldigt mycket antingen eller. Om jag är traumatiserad och har ont, då är det liksom självklart att det är så att jag har ont pga trauman. Kanske för att jag spänner mig som ett sätt att skydda mig, eller bara att ökad stress leder till ökad muskelspänning (för att stress i grunden förbereder en för att fly eller slåss). Sen är det punkt och om jag försöker bli hörd i nåt mer så är jag nån form av vårdmässig rättshaverist och inbillningssjuk och jag borde bara gå hem och sluta störa vården och ta tid som nån med riktiga problem kunde ha.

Fast det kan ju vara både och. Jag kan ha (haft) konstanta spänningar pga trauman och jag kan ha konstanta spänningar pga överrörlighet. De två orsakerna kan ha samverkat och förvärrat läget. Det låter rimligt i mina öron. Och jag hade behövt få hjälp utifrån det då. Hjälp att förstå och vägledning i egenbehandling och kanske lite anpassad sjukgymnastik. Men det är bara en sak i taget, alltid. Och det blir kasst, för även om saker kan samverka och förstärka varandra, så kan det vara olika åtgärder som hjälper. Avslappning kan vara bra mot traumaspänningar, men mot överrörlighetsspänningar hjälper det inte så värst, för inte blir mina leder mer stabila för att jag djupandas och släpper stressen.

Vet inte vad jag ville komma fram till egentligen. Mer än att jag är trött. Och att jag önskar att någon kunde orka se helheten och hjälpa en utifrån den, jag är så trött på att det bara ligger hos mig, och att jag är den som ska förstå när insatser som riktas mot ett problem jag har kan förvärra ett annat problem. Men ja.. det är sant att många med smärta är traumatiserade, och kanske att det kan vara en väg framåt. Åtminstone för dem som söker vård för sin smärta och inte sina trauman, att de kan bli ledda till att få hjälp för båda. Det kanske är för komplicerat att ha flera olika saker som leder till liknande symptom.

Trötthet, smärta och vardag, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Det som är. (Försoning.)

Försöker försonas med mitt liv. Att det är som det är. Att det inte är en massa saker som jag önskar av det. Ibland går det av sig själv, det där försonande. Ibland ligger det som en broms i varje steg, något att kämpa mot, orka med fast man inte orkar. Bara för att man vill framåt ändå, fast det kilat in sig och är i vägen.

Jag hatade mig själv så mycket förr. Det var vissa saker som spelade mindre roll då, eller som bekräftade min tro att det var rätt att hata mig. Sånt som spelar roll nu, och som blir värre för att jag inte hatar mig. För jag gör inte det mer. Nån stund ibland, men inte så innerligt och inte så ofta ändå. Aldrig som det var förr.

Och det blir skillnad då. Som att livet är värre därför, när det inte är som jag vill. När jag är dimmigt trött och inte kan sova av smärtan i kroppen och faktiskt inte vet om jag nånsin kommer kunna försörja mig. För att inte tala om annat, som jag önskat så länge jag kan minnas, och som det känns som att chanserna till det håller på att rinna mellan fingrarna utan att jag kan göra nåt för att hålla dem kvar.

När jag hatade mig kändes det som att det var klart att jag inte skulle få sånt jag önskade. Som att det skulle bryta mot en rimlig ordning. Jag var ju inte värd nåt. Nu känns det tvärtom. Som att jag är värd att ha det bra, och då gör det så ont att det inte är så värst bra.

Inte för att det är dåligt hela tiden eller jättesvårt eller så. Det är mer det där jag önskar av mitt liv, och det som är. Det är så mycket som inte är likt om man ställer de två bredvid varandra. Så mycket som känns som en ihålig tomhet i det som är mitt liv nu. Så mycket som är ingenting istället för det som kunde varit, om saker varit annorlunda. Om kroppen fungerat tex. Om det inte gått så många år för att kämpa för att tro på att jag får finnas och att det kan vara något bra. Om det inte hade slitit så på mig, gjort att jag landade här.

Ibland hatar jag mitt liv, som ett resultat av att jag önskar mig nåt annat, bättre, nåt som funkar. Fast oftast inte. Mest är det försoningen som finns där. Som en kamp eller som ett lugn. Som en storm att gå i motvind i, eller som en solglänta att stanna upp i. Eller vad som helst mitt emellan.

Det finns så mycket sorg, så mycket längtan. Det är så mycket som inte är. Och jag tycker om livet ändå. Mitt liv också, inte bara drömmarna om vad det hade kunnat vara. Fast just nu är det en period när det är något som behöver återerövras varje dag, något jag behöver förankra mig i hela tiden. Det är en tid av försoningskamp. Och jag vet att det kommer nåt annat sen. En försonad vila.

Allt har sin tid, och sådär. Jag vet. Och just nu tar det emot. Livet. Det tomma i det. Ihåligheten. Det står i vägen för mig. Jag måste gå runt det eller genom det, hela tiden.

Jag blir så trött av det. Jag är så trött på det.

Heja kroppen

Jag tycker det är så svårt att uppskatta min kropp när den inte funkar. Alltså jag uppskattar det med den som funkar, och egentligen är det väl inte att jag tycker att jag borde uppskatta sjukdomssymptom som tex smärta. Kanske mer att jag tänker att jag inte borde vara så skuldbeläggande mot mig, mot kroppen. Inte så ofta tänka att den är dålig för att den gör ont, har andra symptom eller inte funkar.

Tänker på det ganska ofta, för att det tar så mycket kraft att tycka illa om mig, och för att det gäller också kroppen, och jag vill sluta med det. Vill inte vara taskig mot mig, skuldbelägga för sånt jag tycker det är orimligt att ge mig skulden för. Vill tycka om mig och uppskatta mig, och att det sjuka ska kunna rymmas inom det, att det inte ska finnas en massa villkor, en massa som först måste räknas bort innan jag kan tycka om mig.

Eftersom jag är kroniskt sjuk i kroppen och alltid har symptom blir det väl extra viktigt därför. Liksom ett val för livet, inte bara i stunden. Jag kan inte tänka att jag ska tycka om mig sen när det gått över, när det är bra igen. Det är samma som att säga att jag inte kommer tycka om mig.

Fast just nu tränar jag lite extra på att försöka tycka om mig och inkludera det sjuka i det pga en förkylning. Den kommer ju gå över, det vet jag. Och det kanske inte spelar så stor roll då, egentligen. Fast jag vill ändå träna. Träna på att inte tänka ”dumma kropp som inte låter mig sova” eller vara arg på att den får mig att hosta och snörvla och inte orka nåt pga feber.

För egentligen så är den bra, kroppen. Det blir så tydligt i detta lilla. Hur den kämpar för att skydda mig, läka mig, ta hand om mig. Hur den försöker snora och hosta bort det sjuka. Ok att slemhinnorna gör ont och att sömnen inte funkar så bra, men jag tror den prioriterar. Först få ut det sjuka ur systemet, sen ta hand om det som blev obalans av den kampen.

Det är ju ändå rätt bra. Det är inte en dum kropp, den är rätt smart. Tänk om mitt medvetna jag fått bestämma, då hade jag kanske struntat i att hosta och få feber eftersom det är så jobbigt, och då hade jag kanske inte blivit frisk.

Med det kroniska är det mer komplicerat, för att det inte är nån enkel sjuka som kroppen kan attackera och driva ut. Men lite är det ändå samma. Det att försöka se vad kroppen gör, att den inte är skurken som förstör mitt liv, utan kanske trots allt den del av mig som kämpar hårdast för att jag ska funka. Det är jag tacksam för. Och jag vill träna på att inte glömma bort det.

Så idag har jag feber och tränar lite extra på det, och hoppas att det ska bli lite lättare framöver, att uppskatta kroppens kamp och sätt att försöka ta hand om mig. Den är ju en hjälte. Det känns inte alltid så, fast jag tror ändå det är så.

Den är värd min kärlek, jag är värd min kärlek. Med mina skador, sjukdomar, trauman och oförmågor. Jag tror verkligen det. Jag vill verkligen klara att älska mig med alltihop.

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (nu)

Hur smärtan och tröttheten gör vägen in i dagarna lång. Gör det svårt att ta steget från sömnen in till dagen, och också in i mig.

Handlar smärtan och tröttheten om traumatiseringen? Jag vet inte. Kanske, men kanske inte mest ändå. Ändå flätas det samman. Står i vägen. Gör det svårare att vara verklig. Som att det behövs kraft för upplevelsen av att vara jag, vara i mig, leva mitt liv. Är tröttheten för stor går det inte, då står jag lite längre utanför mig än jag brukar, kommer inte närmare även om jag kämpar. Och av kamp blir tröttheten bara större, så jag har lärt mig att det enda som finns då är att försöka hitta vila, så det kan finnas kraft igen, kraft att leva närmare mig.

Och smärtan. Om smärtnivån är för hög äter den upp all kraft jag har. Det finns sätt att dämpa, fast ofta förvärras tröttheten av de strategierna.

Det gäller att hitta en balans hela tiden. Ta hand om mig, lyssna på mig. Inte göra mig för trött, inte provocera fram mer smärta än jag kan hantera. Att ge mig rimliga chanser att leva så nära mig som möjligt.

Jag tror det är smärtan och tröttheten nu, som gör det svårt att leva i mig, som gör att jag står utanför mig. Hade känslan av mig själv varit annorlunda om smärtan och tröttheten kommit utan att jag redan tidigare varit dissociativ? Hade de gjort mig lika overklig då? Jag vet inte. Kanske.