Okategoriserade · Till dig som är liten och finns inuti

När det är som det som var. (Till dig som är liten och finns inuti.)

Bilden kan innehålla: katt

Hej
Hur har du det idag? Jag är jätteförkyld och hostig och snörvlig och katten har kräkts en hårboll och är ynklig. Så vi har legat mycket på soffan och varit skruttiga. Hoppas du har det lite bättre. Det känns i alla fall lite bättre att vara två, som att det blir lättare att vara lite miserabla ihop. Fast det är ju dumt när katten vill ligga på magen och bli trygg och jag hostar och nyser så hon hoppar till av det. Men mest bra är det.

Jag tänkte försöka skriva om nåt lite komplicerat idag. Fast vet inte om jag är för rörig i huvudet, men jag vill försöka.

Förut när jag hade delar inuti och nästan alltid var rädd, så kan man tänka det som att jag eller i alla fall delar av mig var kvar i traumatid. Alltså den tiden när det hemska hände. Som att jag reagerade som om det fortfarande var så, som när det hemska hände. Sen fick jag gå i terapi och fick hjälp att bli trygg och jag slutade nästan helt att vara rädd. Jag vågar till och med läsa läskiga böcker nu! Fast inte se läskig film i och för sig. Jag lärde mig liksom att världen ändå är rätt trygg. Att det går att lita på människor. Inte alla och inte alltid, men de flesta, för det mesta. Lärde mig att montera ner mina försvar, som passat i en annan tid, men inte längre funkade så bra. Lärde mig att finnas på ett annat sätt.

Fast sen rätt vad det är så är det nåt när det känns som att jag behövt mina gamla försvar. Som om det gamla var rätt, som att det inte alls är sant att man kan lita på människor. Mest handlar det om vården och myndigheterna. Det är mest hos dem jag är utelämnad till deras makt över mig. Nu när jag är vuxen kan jag ju annars bestämma mycket själv. Men om jag till exempel behöver vara sjukskriven så kan jag inte bestämma när jag orkar träffa en läkare. Eller en ny person. Och jag kan inte så ofta bestämma vem. Och ännu mindre hur de ska vara.

Ibland känns det som att jag kämpat nästan alltid för att bli fri. Och då mest fri från människor som har makt över mig men inte bryr sig om ifall de gör mig illa. De kanske inte menar att göra illa alltid, men de kan göra det ändå. Och eftersom de har makt så kan jag inte bestämma att de kan sluta. Och kanske kan jag inte gå min väg. När jag var ett barn kunde jag inte gå för att vuxna hade makt över mig och jag behövde dem för att jag var beroende av dem, för det är så det är att vara ett barn. Och med sjukskrivning så kan jag inte gå, för jag kan inte bestämma att jag ska vara frisk om jag inte är det. De gör inte illa på samma sätt, med samma saker. Men det är för likt. Att de bryr sig om nåt annat än hur det blir för mig, medan de har makt över mig.

Jag tycker det svåraste efter att jag gått i terapi och blivit helare är just det. Att jag kan hamna i situationer som är för lika. Såna med maktlöshet och att bli skadad och att inte kunna slippa. Tycker det är svårt när det känns som då. Speciellt när det är lång tid, inte bara att jag blir rädd för nåt som händer och sen går över. Utan hur situationen för mitt liv är. Jag får inte flashbacks eller känner det som att det är traumatid längre, jag blir mer ledsen bara. Och kanske är det bra att jag inte har mina gamla försvar. Det var sant att de inte funkade så bra längre. Men ibland känner jag mig så sårbar. Som om jag är naken. Det kan kännas hemskt att vara maktlös och så sårbar.

Jag försöker hitta andra sätt att skydda mig lite nu. Som att ställa mig bakom en vän. Kanske inte helt konkret, men att låta någon hjälpa mig, låta någon ringa jobbiga telefonsamtal till mig, låta någon följa med på ett möte. Då är jag kanske fortfarande maktlös och måste kanske fortfarande låta dem göra mig illa, men det finns i alla fall någon trygg också. Någon som kan hålla med mig om att de är dumma i huvudet och säga att det är helt korkat att det ska få vara såhär, som det är. Jag blir ju inte skyddad ändå, inte helt, fast lite på nåt sätt. Lite i känslorna. För att det blir annorlunda än det som var då. Jag kan bestämma lite, inte tillräckigt för att det ska kännas bra eller gå bra. Men jag kan bestämma nåt och visa mig att jag i alla fall bryr mig om ifall jag blir skadad. Kan bestämma att jag ska slippa vara ensam och se att nån annan också bryr sig när de bestämmer dumt över mig. Inte de som bestämmer, men nån i alla fall.

Det spelar ändå roll, att försöka vara snäll mot mig och göra det som går. Men jag tycker det är svårt, det svåraste. Att behöva vara beroende av såna som inte bryr sig om ifall de gör mig illa. Det är för likt. Jag mår inte bra av det. Jag har ju lärt mig nu att världen är annorlunda, trygg, att jag inte måste vara rädd hela tiden. Jag orkar inte bli rädd igen. Orkar inte bygga murar, orkar inte kämpa så mycket. Jag vill att det ska få vara sant, det trygga. Och det är ju sant. Mest. Men när det är nåt annat som har mest makt i mitt liv är det svårt.

Jag hoppas du slipper det. Hoppas att din nutid är trygg och att människor är snälla mot dig. Att du är skyddad nu och kan lita på det, eller i alla fall kan börja lita på det ibland. Det får ju ta tid. Det är en svår sak att klara.

Nu måste jag gå till soffan igen med min snuviga näsa och trötthet.
Vi hörs. Hej
/Linnéa

Okategoriserade

Blir det en glad påsk? (Till dig som är liten och finns inuti)

Hej
Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra. Hoppas att du ska få vara ledig från jobb eller skola eller vad du har för vardagsplikter i ditt liv och att det ska kännas skönt. Att solen värmer lite och att det ska kännas bra. Hoppas att det ska finnas människor du kan vara med om du vill och att du kan vara ensam om du hellre vill det.

Det är inte så lätt, med de här högtiderna. Inte lätt att tänka att man får göra vad man vill och strunta i resten. Inte lätt att strunta i allt som finns i ens huvud som säger att man måste göra på ett visst sätt, eller om det finns andra människor som säger det. Det blir lätt så med högtider. Att en massa gammalt eller en massa andra ska hålla på att bestämma.

Och så kan det ju vara svårt med ledigheten. Den kan bli till massor av plats för kaos och ensamhet och kamp. Inte något bra. Och högtidsdagar kan bära med sig minnen av andra högtidsdagar, andra påskar, när du kanske upplevde något hemskt. Nej, det är inte så lätt.

Så jag tänker lite extra på dig, nu i våren, när påsken kommer. Och hoppas lite extra att just dessa dagarna ska bli snälla mot dig, kännas bra, ska gå att fylla med något som passar just dig just nu. För jag tänker att varje gång man lyckas välja bort något som känns som måsten och plikt som brukar göra en illa och lyckas göra något annat istället, så lär man sig lite mer att man får lov att ha det bra. Och varje gång en särskilt laddad dag inte blir fylld av minnen och kaos utan något som känns ljust och mjukt, så blir man lite helare och kanske mindre rädd.

Man kan inte alltid bestämma, kanske inte ens ofta. Kommer minnen så går det inte att vägra, i alla fall inte för det mesta. Och ibland är det omöjligt att säga till andra människor att man inte vill fira påsken med dem och inte på deras sätt. Det är ok det med, saker tar tid och vissa saker fortsätter vara omöjliga. Det är så livet kan vara. Men det är ju inte det jag önskar. Det jag önskar dig är ljus och värme och sånt som känns mjukt mot huden, i hjärtat, i känslorna. Jag önskar dig de där stunderna av lugn och känslan av att det är en bra sak att finnas till. Önskar dig allt som känns bra för just dig. Och att du ska våga ta emot det och känna att det är ditt. Att det som är bra i livet också kan vara ditt, att livet också kan vara så.

Det önskar jag. Är det en glad påsk jag önskar dig då? Kanske. Eller en lugn. Eller bara att du ska få känna att du tycker om livet.

Värme /Linnéa

Okategoriserade · Till dig som är liten och finns inuti

Snigelliv. (Till dig som är liten och finns inuti.)

Hej
Har ni vinter där du är? Vi har kanske lite, det beror på hur man räknar. Vissa dagar är det rimfrost så allt glittrar och i vattnet är det is. Och ibland är det kallt.

Känns det ok för dig, med vinter eller att det inte är så mycket vinter? Och hur har du det mitt i allt? För min del är det rätt lagom mycket vinter nu. Jag saknar inte snö och slipper gärna halka, och rimfrosten är jättefin. Isen också, fast den är i bitar.

Jag hoppas att du har det fint. Jag gör alltid det. Jag har sagt det så många gånger nu så om du brukar läsa här har du säkert blivit trött på mig. Men jag vill liksom det alltid, att du ska ha det bra. Att du ska få ha sånt som känns bra. Kanske snö om du tycker om det, eller slippa snö om det känns bättre. Och mest vill jag att du ska ha plats att finnas och att nån ska ta hand om dig när du behöver.

Jag tar hand om mig själv idag. Det har blivit lite för mycket den senaste veckan, så jag är ännu tröttare än vanligt. Idag är jag som en snigel, jättelångsam. Ibland känns det jobbigt tycker jag, för att allt tar så lång tid. Fast idag känns det bra. Liksom tryggt att det inte är bråttom med nåt och att jag inte måste nåt. Jag måste bara ta det så långsamt som jag behöver. Om det tar mig två timmar från att jag vaknar tills att jag orkar gå upp är det ok, och om jag sen mest orkar ligga och lyssna på bok är det också ok. Idag har det mest varit sånt. Slumra, vila, ligga med katten på magen, ligga i badet med jättemycket badskum. Kanske jag orkar gå på ett möte ikväll, mest för att det är skönt att träffa människor. Det är inte så långt eller jobbigt. Och bara på andra sidan vägen. Så kanske. Jag har inte bestämt mig än. Det är ok så. Jag får vara en trött snigel som tar hela dagen på mig för att bestämma mig och det får vara lika ok om jag går som om jag inte går. Idag känns det lugnt, livet som snigelmänniska. Det är skönt. Fast jag önskar såklart att jag var pigg, men om jag nu inte är det så känns det bättre att det är lugnt i det långsamma.

Ljus och hopp /Linnéa