Strax efter integrationen

Gamla texter, från 2009

”Så svårt. Vill hela tiden fråga dom små delarna hur dom mår. Fast dom är inte där. Dom svarar inte. Jag identifierar mig med Stora, men känner mig egentligen inte som henne heller. Måste nog bara identifiera mig med nåt alls för att känna att jag är på riktigt.”

**

”Det är svårt att allt bara byter form. Vet egentligen att allt som alla delarna var finns kvar. Att det behöver bli en ny form. Att det är bra. Men får panikkänslor och känner mig övergiven och tom. Som om 5/6 av mig bara ryckts bort. Eller kanske 6/6 eftersom jag inte känner mig som Stora heller. De är borta. Fast samtidigt inte. Svårt att lita på nåt alls. Att jag finns. Svårt att identifiera ett jag. Allt som var är borta. Fast nog kvar, men i mycket små bitar och i en enda röra. Svårt att känna igen nåt alls i mig. Och svårt att kommunicera med mig. Svårt att nå mina känslor. Svårt att förklara för mig hur allt är. Varför jag inte behöver vara rädd. Varför det kommer bli bra. Jag vet ju att det är ett bra steg. Tror inte på det bara. Känner bara kaos. Känner inte det som om jag smälter ihop. Känns inte som helhet. Känns som om alla konturer upplösts och jag är en miljard atomer som flyger omkring och krockar med varandra.”

**

”Jag vet inte vad jag ska ha för personligt pronomen. Det finns inget vi mer. Inget jag heller. Det finns ett kaos. På väg från nåt till nåt annat. Mittemellan allt.”

Dagarna innan integrationen, och strax efter

Gammal text, från 2015

”Jag minns dagarna precis innan integrationen. Det handlade inte längre om att delarna hade diffusa konturer, smälte ihop litegrann i kanterna. Jag löstes upp. Jag ville tejpa ihop mig. Ville ha varv på varv med packtejp. Som att jag inte hade kunnat gå sönder då. Som att jag ville hålla ihop mig, på något sätt. Jag ville ha spännremmar, snören, vad som helst. Ville linda in mig. Låg under bolltäcket och höll om mig med armarna. Ville hålla ihop, hålla samman. Det var en panikartad känsla att inte kunna. Utanför täcket, utan armarna om mig, utan något som höll ihop mig, var känslan av upplösning så skrämmande att jag knappt stod ut.

Jag önskar att jag inte var så utelämnad till mig själv. Det var för svårt. För svårt att alls vara i det, och för svårt att det bara var jag som fanns där. Att ingen fanns med mig.”

***

Gammal text, från 2009

”Vi fattar ingenting. Det är som om allt vi brukar va bara har suddats bort och kvar är nånslags upplöst gegga av saker som olika jag brukade va och allt är hemskt och äckligt äckligt och förövarna fick göra som de ville för det var nog rätt och vi har glömt varför det var på något annat sätt för vi kan inte riktigt tänka för vi har tappat bort allt vi brukade va eller liksom att ha ordning och reda på mig och förstå hur saker hänger ihop och vi är äckligast och hemskast och vill bara göra mig illa, men försöker att inte göra, fast vi har ingen aning om varför det spelade nån roll, bara att vi borde veta att det spelar nån roll och om jag nu tvunget ska smälta ihop och va en så vill jag smälta ihop och bli en välfungerande vuxen, jag vill inte va ett äckligt kaos med bara allt dumt jag nånsin tänkt och känt i hela mitt liv och helt utan konturer och utan någon trygghet och bara kaos.”

Allt gick så snabbt

Det fanns inget som hände i lagom tempo i mitt läkande. Det gick alldeles för snabbt, blev alldeles för intensivt. Det gränsade hela tiden till att läkandet riskerade att bli för överväldigande, för mycket, för stort, att det skulle ta sönder mig istället för att läka mig. Det är en av de saker jag tänkt på mest i efterhand. Visst, man är olika som personer, och jag tror helt säkert att mitt inre system såg det som att gasen i botten och att snabbt komma igenom det var enda sättet att överleva att minnas och bearbeta. Jag vet inte om mitt medvetna jag och mitt förnuft är överens med resten av mig om det. Åtminstone inte nu i efterhand.

Skulle det ha funnits tekniker som kunnat bromsa, göra så det blev mindre riskabelt? Om jag hade haft nån som kunnat dem? Nån som såg vad som hände innan jag måste förklara allt tre gånger och sen kanske bli förstådd?

Det spelar ju ingen roll nu. Jag hade ingen som kunde det. Den hjälp jag hade var bra på sitt sätt, den handlade om anknytning, relation, trygghet. Att bli hörd och trodd. Sånt där grundläggande. Det hjälpte mig mycket, och i mycket blev jag ensam.

Integrationen var inte heller i lagom tempo. Inget lugnt infasande när vi kom allt närmare varandra. Det var snarare en explosion. Inte helt oväntat att det hände kanske. I några månader hade gränserna mellan delarna luckrats upp allt mer och vi började för första gången på allvar tänka på integration. Det var som att när den sista delen (min stora del som var mycket rädd, sliten, på gränsen till totalt sammanbrott på alla sätt, och utan hjälp för att allt med terapeuten var konflikt och övergivenhet det året), när hon till slut tänkte tanken att det skulle vara acceptabelt med integration, då tog det inte många dagar innan den skedde med full intensitet.

Hon hade inte sagt ja till att det skulle hända då, det var precis när terapeuten gått på semester. Även om allt var strul med henne var hon vårt enda hopp om hjälp, och det Stora tänkt var att kanske om vi hann hitta förtroendet för terapeuten igen och hann bli lite stabilare och hann förbereda oss och.. allt möjligt. Då. Sen, nån gång längre fram. Då kunde det vara ok med integration. Vi förstod att den närmade sig, det kändes liksom i oss, men vi tänkte inte att den skulle komma som ett tåg med full fart rakt emot oss.

Det verkar inte så vanligt att det sker. Men för mig blev det så. Alla delarna upplöstes, slutade finnas, jag blev en miljard osammanhängande fragment. Jag hade ingen jagkänsla, var i kris, mina vanliga sätt att hantera jobbiga saker funkade inte eftersom ingen av mina jag fanns kvar. Alla andra dissociativa symptom flippade, utom det som handlade om att vara flera. Det gick väl långsamt på andra hållet, sen efter. Att integrera alla fragmenten från delarna till ett nytt jag. Det fanns olika faser i det. Först helt grundläggande saker, som att få ihop tillräckligt för att känna mig som ett jag överhuvudtaget. Sen olika bearbetningsfaser som behövde göras, och som jag behövde vara en enda för att göra. Den sista handlade om att olika anknytningsmönster kunde närma sig varandra och på nåt sätt bli ett enda, om än lite förvirrat.

Då hade jag nästan slutat tro att de där faserna av intensiv bearbetning skulle ta slut. Hade en så förtvivlad känsla av att det inte gick att lita på livet, att jag när som helst kunde rasa rakt ner i nåt outhärdligt och knappt kunna överleva. Det svåraste var att det i för stor utsträckning liknade övergreppen. Att vara utelämnad till det, ha för lite hjälp, få klara mig så gott jag kunde, fast det egentligen inte gick att vara ensam i. Det kanske hade varit bättre om jag fått ha en stabil terapirelation genom alltihop. Nej, inte kanske. Det skulle ha varit bättre. Men det var inte så det var.

Och sen tog det slut. Som att jag var färdig, fem-sex år efter det jag tänker som integrationen. Explosionsfusionen. Sen har det varit rätt lugnt, även om mitt liv på olika sätt inte funkar så bra nu heller, mest för att jag är sjuk i kroppen.

Ja. Det här var väldigt kortfattat. Jag ville skriva det bara, som en sammanfattning, en överblick i förväg. Så blir det jag skriver sen mer begripligt, tänker jag mig.

Det värsta med att vara integrerad

Gammal text, från 2015

”En av de värsta sakerna med att vara integrerad är att jag inte är splittrad. När jag är i minnen så finns det ingen annan här som kan ta min hand och försöka leda mig bort från övergreppen. Jag är helt utelämnad till det hemska. Det finns inget annat, ingen annan, och jag behöver någon annan för att komma därifrån.

När jag var splittrad kändes det som att det fanns lösningar, på ett sätt var det kanske illusioner, men på ett sätt var det sant. Och återupplevanden är inte nutid, även om allt rasar för fullt i min kropp och det känns som att det händer nu, så är det ju inte så.

Det som inte är en illusion är ensamheten. Att vara utelämnad till det hemska. Att ingen fanns där, att ingen finns här, dåtiden och nuet flätas samman och det gör så ont. Det går knappt att stå ut, och jag vet inte hur man gör. Hur står man ut med övergrepp om man är så liten och utelämnad som jag var, om man inte har någon som kommer och stoppar det, som tar en därifrån och skyddar en sen?

Jag känner nu hur ensam jag var, det är på ett annat sätt än förut. Förut har det varit en vetskap med en viss distans. Även när gränserna mellan delarna blev helt transparenta, även när vi kunde känna varandras känslor, även när vi kunde se varandras minnen, även när vi alla visste hur det var och allt gjorde så ont att vi höll på att bli knäppa. Även då fanns det en viss distans. Jag förstod det inte då. Jag trodde att jag kände smärtan fullt ut, hur kunde det vara på något annat vis? Det gjorde ju så ont att jag knappt klarade det. Jag visste inte då. Hur det kunde vara. Vi var inte helt ensamma, för vi hade varandra då.

Jag vet inte om det är värre nu egentligen. Jag är helare, starkare, jag har mer resurser. Jag har ju alla de resurser jag förut hade uppdelade. Det gör mer ont, jag känner utsattheten starkare. Ensamheten är så ödslig att jag knappt kan andas. Men är detta värre än det som var förut? Nej.

Nej, jag tror det är bättre nu, trots allt. Men jag vet inte. Det är steg på samma väg, jag hade inte kunnat ta detta steget tidigare, befinna mig på denna punkten förrän jag kom fram till den. Jag tänker så mycket på vården, när jag försöker hitta ord för att beskriva något. Och de vill alltid klassificera saker, man ska värdera symptom, förvandla allt till siffror som man kan jämföra. Jag har färre flashbacks nu. Jag är inte längre splittrad. Jag har bättre förståelse, mer sällan ångest, jag vill inte längre dö. Självmordsrisken är i stort sett noll. Om det är så man ser på det, så är det solklart att det är bättre nu. Jag är friskare, om man räknar utifrån sjukdomsdefinitionerna.

Men kanske att det aldrig var sjukdom. Jag gick sönder. De hade sönder mig. Kanske är det inte samma sak som att vara sjuk. Jag vet inte säkert. Men det är något med läkandet. Det går framåt, och jag är fortfarande osäker på om det blir bättre. Jag kan se alla kriterierna och se hur det är korrekt att klassa mig som friskare. Jag kan sätta siffror på allt och se det. Det är inte så svårt.

Men är det sant? Hur gör man för att sätta siffror på känslan av och minnet av att vara helt och totalt utelämnad till det onda? Eller övergivenheten i att det inte fanns någon där? Hur jämför man upplevelsen av att uppleva det så starkt det var möjligt som splittrad, och så som jag upplever det nu som integrerad?

Hur ont kan det göra, och fortfarande vara friskt? Om det onda skär genom hela ens varelse, då är det ju egentligen det som minnet bär på som är sjukt, händelsen i sig. Inte jag som utsattes för den. Men kan man ha hur ont som helst och klassas som frisk? Var går gränsen, och handlar gränsen om ifall det är en frisk reaktion på det outhärdliga som hände, eller finns det rent objektivt en smärtnivå som är så hög att den kan klassas som sjukdom oavsett anledning?

I sjukdomskriterierna finns aldrig sånt som upplevelse av ondskas med. Jag känner den starkare nu. Är det ett tecken på att jag är friskare?

Och den här känslan av att jag inte uthärdar att veta hur många som trasas sönder och hur mycket i världen som handlar om att blunda för det, är den frisk? De som klassas som friska brukar klara av att handskas med världens ondska. Jag vet inte om jag kan. Jag vet verkligen inte det. Ju starkare och mer hudlöst jag känner det onda jag utsattes för, desto svagare och sårbarare blir jag inför vetskapen om min maktlöshet i förhållande till att andra utsätts. Är det friskt? Är det bättre nu?”

Var allt en illusion?

Ok, åter till mitt integrationstema. Gammal text, från 2015.

”Det är jobbigt att tänka på det som varit. Att minnas, känna. Försöka skriva. Det är jobbigt att handskas med detta att vara en enda, och det i mig som inte riktigt klarar av det just nu. Jag känner mig så liten och utelämnad till ingenting.

Ibland tänker jag att de bara var fantasier, delarna. Något jag skapade för att klara att förstå mig på mig själv. Men det är så mycket som inte finns med i den tanken. Hur jobbigt det var att vara flera. Hur hemskt det kan kännas att inte längre vara det. Tanken om att det bara var en illusion återkommer, att det vi kunde ge varandra, det som hände i interaktionen mellan oss, hur vi hatade varandra, den resan vi gjorde ihop för att bli vänner, att det inte var något verkligt.

Fast jag tänker att ganska mycket kan ses som illusioner om man tar ett steg ut ur det och betraktar det på avstånd. Som ångest, om man ligger och skakar i skräck och tror att man ska dö och inte kan andas. Det är ju inte på riktigt att man ska dö, inte om det bara är en panikattack. Det kanske kan räknas so en illusion då. Men gör det upplevelsen mindre verklig? Och det den står för? Det den är en reaktion på, en följd av?

Det här går så mycket djupare än en panikattack. Känslan av vem man är. Jagstrukturen. Upplevelse av den. Det ligger som grund för alla ens verklighetsuppfattningar. Det är den grund allting vilar på. Är det en illusion? Ja. Nej. Det är abstrakt, men jag är nog inte tillräckligt filosofiskt lagd för att tänka att inget av det är verkligt. Och i såna fall skulle det inte handla om splittringen och hur den formade min verklighetsuppfattning och mitt liv, utan om att alla människors alla uppfattningar om världen och sig själva var illusioner. Då skulle jag ha glidit en bra bit ifrån det jag egentligen tänkte på. Det som handlar om att vara splittrad, vad det var, hur det var. Vad det gav mig och gjorde möjligt för mig. Och vad som inte kunde finnas där.

Det var verkligt och ett sätt att skydda mig. Det är inte det som är problemet, att det skulle ha varit overkligt eller inte på riktigt. Jag vet det egentligen. Mitt inre liv nu är väl inte mer på riktigt bara för att jag inte delar det med någon annan del? Nej, jag tror inte det.”