Var allt en illusion?

Ok, åter till mitt integrationstema. Gammal text, från 2015.

”Det är jobbigt att tänka på det som varit. Att minnas, känna. Försöka skriva. Det är jobbigt att handskas med detta att vara en enda, och det i mig som inte riktigt klarar av det just nu. Jag känner mig så liten och utelämnad till ingenting.

Ibland tänker jag att de bara var fantasier, delarna. Något jag skapade för att klara att förstå mig på mig själv. Men det är så mycket som inte finns med i den tanken. Hur jobbigt det var att vara flera. Hur hemskt det kan kännas att inte längre vara det. Tanken om att det bara var en illusion återkommer, att det vi kunde ge varandra, det som hände i interaktionen mellan oss, hur vi hatade varandra, den resan vi gjorde ihop för att bli vänner, att det inte var något verkligt.

Fast jag tänker att ganska mycket kan ses som illusioner om man tar ett steg ut ur det och betraktar det på avstånd. Som ångest, om man ligger och skakar i skräck och tror att man ska dö och inte kan andas. Det är ju inte på riktigt att man ska dö, inte om det bara är en panikattack. Det kanske kan räknas so en illusion då. Men gör det upplevelsen mindre verklig? Och det den står för? Det den är en reaktion på, en följd av?

Det här går så mycket djupare än en panikattack. Känslan av vem man är. Jagstrukturen. Upplevelse av den. Det ligger som grund för alla ens verklighetsuppfattningar. Det är den grund allting vilar på. Är det en illusion? Ja. Nej. Det är abstrakt, men jag är nog inte tillräckligt filosofiskt lagd för att tänka att inget av det är verkligt. Och i såna fall skulle det inte handla om splittringen och hur den formade min verklighetsuppfattning och mitt liv, utan om att alla människors alla uppfattningar om världen och sig själva var illusioner. Då skulle jag ha glidit en bra bit ifrån det jag egentligen tänkte på. Det som handlar om att vara splittrad, vad det var, hur det var. Vad det gav mig och gjorde möjligt för mig. Och vad som inte kunde finnas där.

Det var verkligt och ett sätt att skydda mig. Det är inte det som är problemet, att det skulle ha varit overkligt eller inte på riktigt. Jag vet det egentligen. Mitt inre liv nu är väl inte mer på riktigt bara för att jag inte delar det med någon annan del? Nej, jag tror inte det.”

Att skriva om integration

Jag har tänkt att jag vill skriva om integration. Sen har jag tänkt att det vill jag inte alls, för det är för svårt. För konstigt. Min integration var inte normativ på nåt sätt alls, och det är bara den jag kan skriva om. Andra får berätta sina historier, det är inte min sak att göra. Fast de andra jag känner som integrerats verkar ha haft det lugnare. Inte så kaos- och krisartat. Det blir kanske bara dåligt om jag berättar om min. Det kanske blir som att det är en fara. Det var det, på sitt sätt. Ska jag berätta om mitt kan jag inte försköna det. Det var hemskt. Och jag är glad att det hände. Jag tycker att det var en bra sak, även om det var en kris på ett så genomgripande sätt att jag nog aldrig varit med om nåt liknande, och aldrig kommer vara det igen.

Förutom att det är svårt att välja att skriva om just min integration, så är det svårt att alls skriva om integration. Det är svårt att hitta ord. Svårt att veta när det börjar och tar slut. Vad det är.

Jag tror egentligen att integrationen börjar när man slutar försöka springa ifrån sig själv. När delar börjar mötas och minnen börjar bli sedda, tagna på allvar. Att det sker i olika steg men börjar i nåt sånt.

Samtidigt upplevde jag det som att själva fusionen, sammansmältningen mellan delarna, var väldigt speciell. Att vara flera och sen bara vara en. Det var ett särskilt steg. Det är det jag för det mesta tänker på när jag tänker på integration. Fast allt är egentligen del av samma, men det andra tänker jag mer på som läkande. Kanske för att det liknar nåt man kan gå igenom även om man inte är flera delar inuti. Att försöka fly från sina minnen och sina sår istället för att läka dem är rätt vanligt ändå.

Och är man flera inuti så är det en process som liknar den andra kan har, fast samtidigt inte helt, för det är skillnad just för att man är flera.

Ja, ni ser. Redan nu känns allt rörigt.

Att vara flera inuti är speciellt, oavsett hur mycket man känner till och minns av sånt de andra gör i ens vardag. Oavsett var man befinner sig i sitt läkande och hur mycket man orkar ta in av det som varit ens liv.

Och att sluta vara flera när man varit det är också speciellt. För att integreras i meningen att man genomgår en sammansmältning tror jag att man behöver ha läkt en del, att det material som delar burit på kommit upp till ytan. Helt enkelt för att det nog skulle bli överväldigande att smälta samman annars. Och att det är därför man varit flera, för att det behövt vara uppdelat. Ju mer som bearbetats desto mindre behov finns för uppdelningen.

Så integrationen börjar där, i arbetet som handlar om att läka. Att komma närmare varandra. Bli vänner, samarbeta, lära känna varandra, fungera bättre ihop. Och också se och känna varandras smärta, sorg, ensamhet, utsatthet. Sen kanske man integreras. I betydelsen smälta samman. Vissa gör det och andra inte. Jag gjorde det. Och jag tror jag vill berätta om det ändå, även om det kanske blir en röra ibland.