Teorier, förklaringar, och om diagnoser, från 1177.se

Uppdatering: 1177.se har tagit bort min blogg från sin sida. Jag har postat en del texter därifrån här på bloggen, men inte alla. I listan nedan har jag försökt göra det tydligt vilka texter som nu finns att läsa på nätet och vilka som inte gör det.

***

Det här bloggandet började på 1177.se. Det var när bloggen där avslutades som jag startade denna fortsättningsblogg. För att få en överblick över vilka inlägg som finns där har jag samlat dem i några olika inlägg, utifrån deras tema. Många kunde säkert passa lika bra under en av de andra rubrikerna, men alla finns bara på ett ställe. I varje länklista ligger länkarna kronologiskt. De olika inläggen är: Teorier, förklaringar, och om diagnoserOm mig, om dissociation och sånt som var, Om anknytning, Trötthet, smärta och vardag, Övriga inlägg och Till dig som är liten och finns inuti.

~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~  * *  ~

Diagnoser

Dissociation allmänt och olika typer av dissociation

Tid och flashbacks

Att vara flera inuti

Trötthet

Om självmord

Tröttheten (då)

Tröttheten har varit det största hindret i mitt bearbetande. Den trötthet som sitter i kroppen, och den mentala tröttheten. Den som slagit undan benen på mig, på nåt sätt bokstavligt. Som gjort det omöjligt att egentligen orka, som gjort att jag måste göra mig illa för att komma vidare, för utan kraften fanns bara alternativen att stanna i det hemska fast jag hade hjälp, eller att göra mig illa genom att använda kraft jag inte hade.

Det har varit värst de perioder jag inte kunnat ta mig iväg till psykmottagningen. När kroppen och huvudet inte funkat tillräckligt bra för det. När vi kunnat vara mitt i något av att ta hand om minnen och känslor som hörde hemma i en annan tid, hos nån av delarna, och så blev det för stor belastning, min flaska blev tömd, mitt antal skedar sjönk drastiskt, och jag blev liggande. Ensam. Som om det gick att pausa. Som att hjälpbehovet slutade finnas.

Det var så hårt att det blev så. Och att det inte var en gång utan flera. Ett mönster. När jag mådde som sämst, när mitt system reagerade som värst, då blev jag ensam. Kanske nåt telefonsamtal om relationen till terapeuten inte också kraschat av att jag inte kunde hålla mig till ramarna, komma till mottagningen med mitt hjälpbehov, funka begripligt. Inte vara sådär trött.

Det var inte bara att ingen såg det som sitt ansvar att hjälpa mig med tröttheten, hur stor den än blev. Det var att den stod i vägen, gång på gång. Gjorde att jag blev lämnad med det andra, som var deras ansvar att hjälpa mig med.

Det där villkoret, att man måste orka ta sig hemifrån för att få vård, jag fattar inte riktigt det. Och det där upplägget, att det liksom gick bra att ena veckan säga ”vi är i det här tillsammans” när vi närmade oss jobbiga dåtids-saker och nästa vecka ”vi får prata om det när du kommer till mottagningen”. Som om de två sakerna kunde finnas samtidigt. Att lita på att nån finns där och hjälper en, och att veta att man när som helst kan bli lämnad ensam om kroppen inte bär, och inte veta hur länge den ensamheten kommer vara.

Det har varit det största problemet i min läkningsprocess, att min kropp inte funkat. Att jag inte höll för belastningen med den massiva stressen i bearbetningen. All ensamhet som blev av det.

Trötthet och vården

En anledning till att jag ägnat så många inlägg nu åt begränsad ork är att det är en av de delar där jag känt att vården lämnat mig mest ensam.

PTSD är ju posttraumatiskt STRESSsyndrom, alltså en stressjukdom, och jag tänker mig att också dissociation i de flesta fall kan definieras som stresssjukdom. Ändå är det som att den aspekten lätt glöms bort, den som säger att man kan bli sönderstressad av en så massiv stress som trauma och dissociation kan innebära.

Jag tänker att det rimliga varit om man försökt hålla koll, liksom se varningssignaler för tex utbrändhet. (Så som min vård tyckte det var självklart att hålla koll på tex självmordstankar och risk för att det skulle bli farligt på det sättet.)

Istället har man valt så konstigt. Som att det enda jag fått lov att göra är att definiera om jag är trött eller inte. Om jag då försökt skilja olika typer av trötthet åt så har det ogiltigförklaras, min rätt har slutat där, att avgöra om jag är trött eller inte trött. Sen har vårdgivaren sett det som att hen har fria händer att läsa in vad som helst i tröttheten, och sjukdomsförklara om jag protesterar mot tolkningen.

Tex kan en vårdgivare ha bestämt sig för att all trötthet är biverkning av en medicin, beror på känslomässiga blockeringar, att jag är passiviserad, eller bara inte förstår att man blir trött av att leva.

Allt har rörts ihop också, när jag försökt beskriva hur jag har ett begränsat antal skedar att röra mig med (fast med andra ord), har någon ivrigt börjat leta efter kranar som läcker i en sån omfattning att jag blir nästan helt tömd varje dag (och utgått från att jag inte alls har begränsat antal skedar utan normalmånga, men inte har förmågan att se hur jag tappar bort dem). Mental trötthet har omtolkats till depression, fysisk trötthet till passivisering, och aldrig har någon på allvar försökt kartlägga och strukturera upp vad som är vad. Mer är jag då. Jag har försökt i de snart 11 år jag haft problem med trötthet.

Jag förstår det inte. Varför inte göra en snabb screening och kolla tex mental trötthet när man ändå gör självskattningstestet för depression som man är så flitig med i psykiatrin? Vissa symptom är överlappande, det kan ju hända att det blir fel pga det?

Ingen sån ambition har funnits. Det har aldrig gått ok att söka hjälp för tröttheten, i bästa fall har jag haft vårdkontakter som accepterat att jag upplever att den finns, när den hindrat mig från annan vård jag behövt.

Och när jag försökt komma med mina förklaringar och sätt att förstå hur och varför mitt liv inte går ihop, så har jag inte mötts av förståelse för att det faktiskt kan vara så, att det kan vara så att livet inte går ihop, tvärtom har jag fått hjälp utifrån idén att det kan gå ihop, att jag bara behöver strukturera upp saker annorlunda.

Det har gjort mig illa, att vården blivit något att kämpa mot i detta. Att jag fått samla på mig teori efter teori för att stärka min tro på det jag redan vet om mig själv, för att överrösta vårdens konstiga budskap om hur det egentligen ligger till. Har gjort mig illa att behöva börja från noll och söka själv, och ta den känslomässiga resan på egen hand, den som ledde fram till insikten att jag faktiskt måste försöka hitta avlastning på alla sätt som går, för att det inte är sant att det kan gå ihop när det är som det är. Den som lett mig till vetskapen att det inte är dåligt av mig att försöka handskas med den verklighet jag lever i, att det inte är ett tecken på någon form av värdelöshet, utan bara ett rationellt beteende.

Jag vill inte att du ska vara lika ensam om du också kämpar med trötthet, det är därför jag skriver om det här. Jag kan inte vara det vården borde vara, men jag kan i alla fall dela med mig av det jag hittat på vägen.

Men det går ju inte! (om begränsad ork)

Nog med bilder av flaskor nu, och nog med referat av andras tankar och förklaringar. För min del är det de jag skrivit om som hjälpt mig mest, på olika sätt.

Och samtidigt: det räckte ju inte. Jag har full förståelse för om du är irriterad på mig nu och tycker det verkar som att jag tror att om man bara anstränger sig lite så går det att få ett liv som funkar, där man räcker, där det är förutsägbart och går att planera vad orken ska gå till.

Jag vet att det inte alls är så enkelt. Vet att PTSD och dissociativa symptom av olika slag kan vara nog för att tömma en på kraft, och effektivt förhindra återhämtning. Vet att det kan betyda panik att ens försöka slappna av, att kroppsminnena kan ta över helt om man försöker känna efter hur trött man är, och att sömnen kan slås i småbitar av mardrömmar och återupplevanden.

Vi var inte så många delar, så jag tror att det kan vara mycket värre än det var för oss, men det är frustrerande när all kraft går till inbördes konflikter och när nån annan del tar över och använder den kraft som finns till nåt annat som man själv tycker är meningslöst, medan det blir omöjligt att orka det man verkligen behöver. Som att tex handla mat eller betala sina räkningar, eller orka sitta på bussen på vägen till terapin. Att aldrig veta hur många skedar man ska ha, hur tom flaskan är, aldrig kunna bestämma att man ska pejsa sig genom dagen på ett klokt sätt.

Det är inte alls lätt, det var inte det för mig heller. Men jag behövde de där tankarna som andra tänkt, för att kunna börja förstå hur jag funkade med kraften. För att få lite ordning på vad som var vad, att mental trötthet inte är depression och att en bristande återhämtningsförmåga inte är samma sak som en droppande kran. Efterhand som jag förstått mer har jag kunnat ta klokare beslut, undvika de värsta sakerna och göra mig mindre illa.

Men det tog väldigt lång tid innan det ens började bli balans, och helt ärligt var balans inte möjligt så länge jag var flera delar och hade flashbacks nästan hela tiden. Kanske hade det kunnat bli det om jag fått bättre hjälp och mer stöd i det, men som det var så var det inte möjligt. Så mycket av det som handlade om brist på kraft var ett oförutsägbart kaos.

Så nej, jag har inte menat att säga att det är lätt att förstå sig på sig själv, beräkna, planera, hamna i balans, inte göra av med mer än man har och sådär. Jag ville bara dela med mig av de saker som varit viktiga bitar för mig, för att ens ha en chans att börja komma i närheten av att hitta balansen. Och jag tror inte det är kört. Inte för dig heller. Balans kanske är ett för stort mål, men jag tror att varje litet steg som handlar om att ta hand om sig lite mer och göra sig lite mindre illa, är en stor och viktig sak.

Ännu en flaska som handlar om stress och ork.

Man kan använda en bild av en flaska också på ett annat sätt när man försöker få ordning på vad man orkar och inte. Den handlar egentligen mer om stress än att ha begränsad ork. Man kan tänka att grunden då är en tom flaska, när flaskan är tom är det inget som stressar en, och varje stressande sak man har i livet är sånt som man lägger i flaskan.

Det kan vara flashbacks, att man inte har pengar till räkningarna, någon man oroar sig för, att man inte vet hur man ska klara framtiden eller att man har för mycket att göra på jobbet. Alla typer av stress räknas, och för varje sak fylls den tänkta flaskan lite mer.

Är den helt full eller till och med svämmar över, så kommer man få olika symptom pga det. Det har blivit för mycket stress då. Kanske får man svårt att sova, svårt att koncentrera sig, kanske blir man lättare arg eller gråter hela tiden. Man kanske vill äta hela tiden eller inte alls, eller blir jättetrött i kroppen, eller så får man panikattacker eller blir deprimerad, eller så blir ens flashbacks och skiftningar mellan delar helt ohanterbara. Tror det beror på en hel mängd olika saker vilka symptom man får när flaskan är full och svämmar över, men att den svämmar över betyder att det blivit för mycket.

På den här sidan (som är ett sjukhus sida och som är på engelska) finns det en bild av hur det kan se ut med flaskan som blir överfull. De har mest exempel som handlar om stress man kan få efter en cancerdiagnos, men tanken är densamma. Och jag vill länka till just deras sida för att de också har en bild av en flaska där det finns en kran. Kranen gör att man kan tömma ut lite stress, minska nivån i flaskan och minska risken att det ska svämma över. Deras exempel är coping-strategier och mindfulnes. Min bästa grej är nog att lägga mig och sova en stund mitt på dagen. Det hindrar mig från risken att svämma över av stress varje dag, och gör att nivån i min flaska sjunker.

Jag tänker att man kan föreställa sig lite olika med den här flaskan. Kanske att man när man har PTSD eller dissociativa symptom redan som grundläge har en nästan full flaska, att den rinner över av nästan minsta lilla.

Jag tänker också att man kan föreställa sig att man har olika stora flaskor. Om man av någon anledning har begränsat med ork så kanske flaskan är rätt liten och att det inte får plats mycket stressande saker alls i den.

Man får ju tänka som man vill, på det sätt som kan hjälpa en. För min del har det spelat roll att undersöka hur stor min flaska egentligen är, och hur lätt den svämmar över. Och kanske att det spelat ännu större roll att se om det finns kranar jag kan använda för att tömma ut lite stress.