Till dig som är liten och finns inuti

Historia som är historia. (Till dig som är liten och finns inuti)

Hej
Hur har du det idag? Jag har det ganska bra. Det blev inte av att skriva igår för jag träffade läkaren på morgonen och sen hade jag huvudvärk och ville ingenting och orkade inte tänka på nåt särskilt.

Jag tänkte på en sak ändå. För nåt jag pratat med läkaren om. Vi ska göra ansökan om att jag ska räknas som att jag inte kommer bli frisk. Det skulle vara skönt tycker jag, om det blir så. För jag blir så stressad när det är som nu. Som att nån hela tiden jagar och säger att jag måste bli frisk nu, nu, nu! Fast egentligen gör de inte det. Men de kan ju ringa exakt när som helst och så ska jag förklara varför jag inte är friskare och vad jag egentligen gör och varför jag inte kan jobba mer. Och jag ska veta hur jag ska bli friskare och när jag egentligen ska bli det, tycker de. Och jag vet ju inte det. Jag tror kanske att jag inte blir det. Så det känns ändå så, som att nån jagar. Och lite gör de det, fast kanske inte så mycket som det känns. Det skulle vara skönt att slippa det. Att få vara sjuk och ifred för att jag är sjuk, bara.

I vilket fall måste man förklara en massa saker då, när man gör sån ansökan. Läkaren ska hjälpa mig att förklara, det blir nog bra. Men jag tänkte på det sen, när jag var hemma och låg i soffan med min huvudvärk. Att det är så mycket med sånt som varit jobbigt i mitt liv och med det som varit dumt med vården som gjort så ont förut. Som att jag velat kräkas bara av att ens nudda vid det med tankarna. Eller som att jag hamnat i minnen och känt det som att det är precis nu det händer. Det är inte så mer. Det är som nåt som har hänt förut och som är lugnt i mig. Det kan kännas lite sorgligt att det varit så, men det gör inte så ont att tänka på. Det känns skönt. Som sår som det varit plåster på och sen inte gör ont mer. Det kanske syns ett litet rött streck bara, men som att det nästan är helt igen.

Förut trodde jag knappt att det skulle gå. Eller jag förstod nog inte, liksom att man kunde minnas och ändå inte känna det som att det hände typ nu. Som att det var helt konstigt att tänka på. Det som var så hemskt skulle göra att man kände tusen saker jättestarkt och ville kräkas och slåss och fly?

Det var sant, fast det är sant att man kan gå vidare sen. Om man fått känna allt och blivit vän med sig. Om man kunnat hitta sätt att ta sig själv i handen och gå därifrån. Då kan man komma därifrån. Till ett annat liv. Där det hemska är långt borta.

Du kanske tänker så nu, som jag gjorde förut. Att det låter som en saga. Eller som att det känns som att huvudet liksom skrynklar ihop sig när man försöker tänka på hur det skulle vara. För att det är så svårt att tänka på för att det är så konstigt. Det är ok. Jag ville säga det ändå, att det kan bli så. Att det går att komma ifrån det. Att minnen inte måste vara som flashbacks eller göra jätteont. Att de kan finnas bara och man kan minnas för att det var nåt som hände, men man måste inte känna jättemycket hela tiden eller känna det som att det är nu.

Det tar tid och jag tror man behöver hjälp. Och jag tror inte det går att bara försöka putta undan det och försöka göra som att det aldrig hänt eller försöka att aldrig tänka på det. Då blir det nåt annat. Som att det kan svämma över en när som helst då. När man glömmer att putta undan. Jag menar mer när man låtit det finnas, låtit sig minnas, då kan det lugna sig.

Jag hoppas du kommer dit. Det är skönt att ha en historia som är historia, inte som öppna sår. Det är lugnare att finnas när det är så.

Värme /Linnéa

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.