Till dig som är liten och finns inuti · Trötthet · Vardag

Till dig som är liten och finns inuti. När det inte går att varva ner.

Hej

Hur har du det idag? Det blev inget brev förrän senare på dagen idag, hoppas det inte gör nåt. Jag har mått lite konstigt, så jag orkade inte skriva förrän nu.

Vissa dagar är det som att kroppen är helt stressad och inte alls vill varva ner. Mest blir det så när jag är jättejättetrött och vet att jag egentligen helst skulle vilja sova. Fast det går ju inte om kroppen är helt uppe i varv. Du vet, som när hjärtat slår lite för snabbt och man är helt skakig och så. Då somnar jag inte.

Det är svårt vad man ska göra då, tycker jag. För att det lätt blir som att det blir ännu mer stressigt om man försöker vila. Och som att man egentligen är för trött för att göra nåt. Så allt blir liksom fel.

Jag satte mig i alla fall i min soffa med min katt. Hon sov bara, så det var mest tryggt att ha henne nära. Och så hittade jag ett tv-program att titta på och så letade jag fram ett mjukt garn. Jag vet inte varför jag blir lugnare av garn, men jag blir det. Det blev tre små figurer idag. Jag är inte särskilt lugn fortfarande, fast lite mer glad av att det blev figurer, så det var ändå bra tycker jag.

Hoppas att du har det lugnare, och att du allra helst har det bra och känner dig trygg

Värme /Linnéa

 

Böcker · Självhjälp

EFT vid PTSD

Jag är bortrest den här söndagen, så petar in ett inlägg jag skrivit i förväg just för att ha till någon söndag när det inte fanns möjlighet att skriva något nytt. Jag hittade den här boken i somras, efter att ha läst en annan text av Gunilla Brattberg. Den heter EFT vid PTSD – Handbok för tillämpning av självhjälpsmetoden EFT vid posttraumatiska stresstillstånd.

Jag har hört om EFT några gånger, men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Efter en dålig erfarenhet av TFT tänkte jag att det inte var något för mig ändå. TFT står för tankefältsterapi och till viss del bygger det på samma tekniker. Fast helt ärligt byggde nog den dåliga erfarenheten på saker som handlade om terapeuten och bemötandet, snarare än metoden. I vilket fall har jag bara inte orkat bry mig om EFT. Ibland får det ju vara så.

Men så hittade jag den här boken och läste den. För jag tänkte att det kanske ändå var intressant. Och det verkar intressant! Det är en teknik som bygger på att skapa acceptans och där man med bland annat affirmationer och knackningar på olika punkter på kroppen gör att känslomässigt jobbiga saker kan lugna sig, och att man lättare kan hitta acceptans och leva med dem.

Även om jag på egen hand jobbar mycket med acceptans och medvetna val, så är det saker som sätter igång en massa varningssignaler hos mig. Med affirmationer är det inte alls bättre. Inte för att det i sig är dåliga saker, men det finns ganska gott om självhjälpslitteratur och människor som sysslar med positivt tänkande som använt orden på ett sätt som blir destruktivt för mig. Det blir inte bra när man får et att låta som att man väljer om man blir sjuk, väljer om man har ont, väljer om man blir skadad av sånt som hänt en, eller föreställer sig att man kan komma över alla sina problem med några enkla affirmationer.

I den här boken är det inte alls det där dåliga sättet det handlar om. Tvärtom handlar det om att göra val utifrån sina förutsättningar. Man kan inte välja att ha ont, men kanske kan man ha som mål att välja att tycka om sig själv trots smärtan. Affirmationerna är inte heller några plattityder som ska försöka överrösta det som är verkliga problem, utan sätt att upprepa och förankra sig i de val man gör, och ett sätt att komma närmare den acceptans som gör tex att man kan tycka om sig själv även om man har ont.

Det känns sympatiskt, och författaren är också noga med att visa att hon förstår skillnaden mellan lättare problem och svåra trauman, och hur man kan vara försiktig med sig själv. Att det inte behöver vara att antingen dyka rakt in i det hemskaste, och riskera att översvämmas av det, eller inte använda tekniken alls. Att det går att närma sig mindre problem och följder av det man varit med om, och trots allt få välbehövlig hjälp och lindring. Och att det inte alltid går att orka eller vilja ge sig in i att lära sig en teknik av det här slaget, som till en början kräver att man tränar några gånger varje dag, och sen fortsätter att använda sig av tekniken. Ibland är det för mycket, och ibland är det för svårt att ens sätta sig ner och formulera vad det är man önskar att man kunde förändra, bryta ner det i mindre påståenden, skapa lämpliga affirmationer och ta ett litet steg i taget för att komma vidare. Ibland behövs något helt annat. Kanske terapi eller medicin, eller att för ett tag inte ha fokus på hur man mår, även om det påverkar ens liv.

Kanske låter frälst nu, och jag gillar verkligen boken. Den är pedagogisk och har många exempel, det känns som att Brattberg närmar sig läsaren med förståelse och varsamhet, och förutom genomgångarna av hur man ska göra så finns det några avsnitt där det presenteras teoretiskt hur metoden kan fungera, och vad en studie gett för resultat. Det är en bra bok. Och jag vill skriva om den för att jag tänker att det är en metod som kanske kan vara till hjälp för människor, och för att den här boken känns som en bra inledning till metoden.

Fast själv har jag inte provat den. Jag använder andra metoder för acceptans och förändring i mitt liv, och just nu behöver jag personligen fokusera mer på annat, och låta det som är känslomässigt jobbigt bara få vara som det är ett tag. Och vara lugn i att det är ok. Det finns massor av bra metoder och övningar som kan vara till hjälp, men själv har en av mina viktigaste lärdomar varit att välja bland dem, inte testa alla, eller tro att jag orkar för många parallellt. Och något annat jag lärt mig med tiden är att det är ok att inte ta sig över alla hinder. Känner jag fortfarande motstånd pga den där TFT-sessionen som inte var bra för mig så kan det få vara så också. Det är inte som att något i mitt liv hänger på att jag använder mig av en teknik där man arbetar med att knacka på olika punkter. Jag får välja något annat, och jag gör det. Kanske återvänder jag och provar en annan gång, om det känns som att det är vad jag behöver just då.

Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti. Upp och ut.

Hej

Vet du, ”upp och ut” är ett av mina favoritcitat ur böcker. Jag tänker ofta på det, fast vet aldrig om nån annan skulle fatta det, så jag säger nästan aldrig det. Det finns i en bok som heter Kalle och chokladfabriken. På slutet när pojken fått reda på att han ska få hela chokladfabriken åker de i den märkvärdiga glashissen igen. De har gjort det tidigare i boken också, den kan åka åt alla olika håll och har så många olika knappar att hela väggarna är fulla. Men där på slutet, när han fått reda på att han ska få fabriken, då trycker de på en knapp där det står ”upp och ut”. Eller, det är inte pojken som gör det, det är den konstiga och ganska roliga mannen som har fabriken. Willy Wonka. Han är nästan barnsligare än ett barn och verkar mycket förtjust i att få använda knappen. Jag tror inte att han gjort det någon gång alls innan. Och det är inte så konstigt, för när han tryckt på knappen åker hissen i full fart rakt upp, slår sönder taket och flyger ut i världen. Den har väl några propellrar eller något, det går bra, jag minns inte riktigt hur det funkar. Minns mest att pojken blir orolig. Vem skulle inte bli det om man stod i en hiss som satte full fart rakt mot taket för att sen slå sönder det? Jag skulle bli rädd i alla fall. Och jag minns ännu mer känslan av befrielse och hur det är massor med luft runt dem sen. De flyger ju i en glashiss. Och hela stan ligger under dem och.. ja.. jag förknippar det så mycket med att vara ute i världen och känna att världen är ens. Inte bara min, men min också. Och att det är något stort och lite förtrollat och helt fantastiskt. Upp och ut. Fast kanske ingen fattar det om jag bara säger ”upp och ut”, de kanske inte tänker på den där knappen utan bara tänker att jag är tråkig och tjatig och inte tycker att man ska ligga i soffan hela dagen liksom. Svårt ibland, att alla inte vet samma saker och tänker på samma. För ibland orkar man ju inte förklara, ibland vill man bara kunna säga ”upp och ut” och att den andra ska förstå att man menar den svindlande känslan som pirrar i magen som när man åker karusell fast bättre, och helt plötsligt inte bara har fått en chokladfabrik utan är ute och har hela världen framför sig.

Fast idag kanske det är lite av det tjatiga med. Lite både och. ”Upp och ut” sagt på ett trött sätt och sagt med det där pirret i magen. Jag ska åka tåg. Ska till Malmö och träffa vänner. Egentligen är det kanske inte en så stor och konstig sak, fast det är det lite ändå. För att jag saknar dem och staden så mycket, och jag är så trött och orkar så lite. Jag åker rätt sällan nånstans, och ibland blir jag så sjuk så det bara blir jobbigt att vara iväg. Idag vill jag att det ska bli mest av det ljusa, fria, att känna att jag slår igenom taket och kommer ut i världen, med massor av luft runt mig och kanske något moln, och framför allt massor av frihet och liv och nånslags lycka.

Jag vet inte än hur det blir. Ganska ofta blir det lite av varje. Det är därför det känns som både trött och svindlande ljust i de där orden idag. Jag blir nog både glad och sjuk av det. Fast det får vara ok, för det är så det är. Jag kan inte välja att ha en kropp som orkar, kan bara välja vad jag ska göra när det är som det är. Idag vet jag valet. Upp och ut.

Vi hörs nästa vecka
/Linnéa