Det värsta med att vara integrerad

Gammal text, från 2015

”En av de värsta sakerna med att vara integrerad är att jag inte är splittrad. När jag är i minnen så finns det ingen annan här som kan ta min hand och försöka leda mig bort från övergreppen. Jag är helt utelämnad till det hemska. Det finns inget annat, ingen annan, och jag behöver någon annan för att komma därifrån.

När jag var splittrad kändes det som att det fanns lösningar, på ett sätt var det kanske illusioner, men på ett sätt var det sant. Och återupplevanden är inte nutid, även om allt rasar för fullt i min kropp och det känns som att det händer nu, så är det ju inte så.

Det som inte är en illusion är ensamheten. Att vara utelämnad till det hemska. Att ingen fanns där, att ingen finns här, dåtiden och nuet flätas samman och det gör så ont. Det går knappt att stå ut, och jag vet inte hur man gör. Hur står man ut med övergrepp om man är så liten och utelämnad som jag var, om man inte har någon som kommer och stoppar det, som tar en därifrån och skyddar en sen?

Jag känner nu hur ensam jag var, det är på ett annat sätt än förut. Förut har det varit en vetskap med en viss distans. Även när gränserna mellan delarna blev helt transparenta, även när vi kunde känna varandras känslor, även när vi kunde se varandras minnen, även när vi alla visste hur det var och allt gjorde så ont att vi höll på att bli knäppa. Även då fanns det en viss distans. Jag förstod det inte då. Jag trodde att jag kände smärtan fullt ut, hur kunde det vara på något annat vis? Det gjorde ju så ont att jag knappt klarade det. Jag visste inte då. Hur det kunde vara. Vi var inte helt ensamma, för vi hade varandra då.

Jag vet inte om det är värre nu egentligen. Jag är helare, starkare, jag har mer resurser. Jag har ju alla de resurser jag förut hade uppdelade. Det gör mer ont, jag känner utsattheten starkare. Ensamheten är så ödslig att jag knappt kan andas. Men är detta värre än det som var förut? Nej.

Nej, jag tror det är bättre nu, trots allt. Men jag vet inte. Det är steg på samma väg, jag hade inte kunnat ta detta steget tidigare, befinna mig på denna punkten förrän jag kom fram till den. Jag tänker så mycket på vården, när jag försöker hitta ord för att beskriva något. Och de vill alltid klassificera saker, man ska värdera symptom, förvandla allt till siffror som man kan jämföra. Jag har färre flashbacks nu. Jag är inte längre splittrad. Jag har bättre förståelse, mer sällan ångest, jag vill inte längre dö. Självmordsrisken är i stort sett noll. Om det är så man ser på det, så är det solklart att det är bättre nu. Jag är friskare, om man räknar utifrån sjukdomsdefinitionerna.

Men kanske att det aldrig var sjukdom. Jag gick sönder. De hade sönder mig. Kanske är det inte samma sak som att vara sjuk. Jag vet inte säkert. Men det är något med läkandet. Det går framåt, och jag är fortfarande osäker på om det blir bättre. Jag kan se alla kriterierna och se hur det är korrekt att klassa mig som friskare. Jag kan sätta siffror på allt och se det. Det är inte så svårt.

Men är det sant? Hur gör man för att sätta siffror på känslan av och minnet av att vara helt och totalt utelämnad till det onda? Eller övergivenheten i att det inte fanns någon där? Hur jämför man upplevelsen av att uppleva det så starkt det var möjligt som splittrad, och så som jag upplever det nu som integrerad?

Hur ont kan det göra, och fortfarande vara friskt? Om det onda skär genom hela ens varelse, då är det ju egentligen det som minnet bär på som är sjukt, händelsen i sig. Inte jag som utsattes för den. Men kan man ha hur ont som helst och klassas som frisk? Var går gränsen, och handlar gränsen om ifall det är en frisk reaktion på det outhärdliga som hände, eller finns det rent objektivt en smärtnivå som är så hög att den kan klassas som sjukdom oavsett anledning?

I sjukdomskriterierna finns aldrig sånt som upplevelse av ondskas med. Jag känner den starkare nu. Är det ett tecken på att jag är friskare?

Och den här känslan av att jag inte uthärdar att veta hur många som trasas sönder och hur mycket i världen som handlar om att blunda för det, är den frisk? De som klassas som friska brukar klara av att handskas med världens ondska. Jag vet inte om jag kan. Jag vet verkligen inte det. Ju starkare och mer hudlöst jag känner det onda jag utsattes för, desto svagare och sårbarare blir jag inför vetskapen om min maktlöshet i förhållande till att andra utsätts. Är det friskt? Är det bättre nu?”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.