Söndag men inget inlägg

Det finns ett inlägg jag kunde publicerat idag, men eftersom det förra inte är betalt än så blir det inget nytt idag. Skrev lite mer om det tex igår. Kanske blir ett nytt inlägg nästa söndag istället.

Ha det gott /Linnéa

 

Ps och edit: Oops såg att det råkat publiceras automatiskt, men nu är det borttaget. Se det som en bonus om du fått läsa det helt gratis.

Om bidrag och chansen att få en present eller ett presentkort

Jag önskar att jag kunde göra allt jag tyckte var viktigt gratis. Att det inte var några problem. Fast mitt liv är så trist att jag måste prioritera att göra de sakerna som ger mig pengar. Och med prioritera menar jag att det är bara de sakerna som blir gjorda, för sen är kraften slut. Det är tråkigt att pengar är så viktigt, jag tycker verkligen det. Och jag klarar mig ändå inte utan dem.

Så därför kostar inläggen på den här bloggen pengar. Jag publicerar ett, sen väntar jag tills jag fått 150 kr för det innan jag publicerar nästa. Fast helst skulle jag vilja publicera ett inlägg varje söndag, för att hålla någon form av kontinuitet, både för mig och er som läser.

Det går att ge bidrag via patreon. Då dras en viss summa varje månad. När det gäller kontinuiteten här på bloggen är det ju ett bra alternativ. Just nu får jag in 36 dollar i månaden från patreon. Det är strax under 300 kr, eller strax under två blogginlägg i månaden. 76 dollar skulle räcka till ett inlägg i veckan (eller i alla fall till fyra inlägg i månaden, vissa månader har väl fem söndagar). Så det är mitt mål, att få in 76 dollar i månaden där.

Jag förstår verkligen att alla inte har råd att binda upp sig på att ge något varje månad. Men jag vill ändå locka lite extra nu. Om du ger 2 dollar eller mer per månad kan du få en hemlig present som jag skickar med posten. Vill inte avslöja för mycket, men den kan passa både till små och stora delar och min tecknade figur Rutger är inblandad.

Ger du istället 10 dollar eller mer per månad får du en rabattkod som ger dig 100 kr rabatt på vad som helst i min etsy-affär. Du kan då till exempel handla en av mina böcker för mindre än halva priset. Affären hittar du här: etsy.com/shop/regnlund

Och min patreon hittar du här: patreon.com/regnlund

Vill du ge ett bidrag utan att binda upp dig för att ge varje månad är swish det enklaste alternativet. Mitt nummer är då 0704374455.

Ps. Kommer maila er som redan ger bidrag på Patreon och kolla om ni vill ha den hemliga presenten också.

Till dig som är liten och finns inuti. Nya människor.

Hej

Hur har du det idag?

Jag försöker skaka liv i mig så jag orkar med att det är en ny termin. Det går sådär. Lite bra och lite dåligt. Ofta vill jag sova jättemycket och inte behöva tänka så värst mycket alls.

Nu i slutet av veckan har jag varit iväg på en skola där jag ska läsa en ny kurs. Jag har aldrig varit där förut och aldrig träffat de människorna. Men det var fint. Både att träffa nya människor och att vara där.

Jag tänkte på det idag, när jag tänkte på vad jag skulle skriva till dig. Hur är det för dig att träffa nya människor? Det kan ju vara svårt nog om man bara är sådär vanligt nervös av det, och jag tycker det blir svårare till exempel om man är så trött i huvudet som jag är. Blir svårt att orka till exempel tänka på vad man ska säga och äta mat samtidigt, fast alla verkar tro att man kan orka båda utan problem.

Om man är fler inuti kan det ju vara jobbigt på massor av fler olika sätt. Får du träffa människor utanför kroppen för de andra delarna till exempel? Eller blir de arga om du nån gång tittar fram? Och vill du? Känns det som en bra sak att få träffa människor, eller bara hemsk? Det är inte konstigt om människor gör att man bara vill skydda sig eller fly, inte om andra gjort en illa många gånger och på många sätt.

Om du vill och får träffa andra, finns det någon du kan träffa? Någon som förstår sig på dig? Som inte tycker att du är konstig och undrar var den vuxna tog vägen? Finns det någon som ser dig och varför just du är bra och viktig, och som tycker om just dig?

Jag hoppas ändå det. Även om det är svårt och kanske känns omöjligt. Och även om andra inuti kanske skriker att du inte får vara framme och även om du är rädd. Trots allt det hoppas jag att du får träffa andra människor och känna att de tycker om dig. Jag tror att det är viktigt med bra människor. Såna som inte gör illa. Som är trygga på riktigt, inte bara låtsas.

Jag hoppas det eftersom jag tror man måste lära sig nytt liksom. Om man har lärt sig att alla människor är hemska och att man måste skydda sig så har det sina skäl. Det är inte konstigt att det är så man lärt sig. Det var nog sant dessutom, alla människor du träffade kanske var på såna sätt så du var tvungen att skydda dig. Då var det ju sant. Fast samtidigt var det inte helt sant och är kanske ännu mindre sant nu. För de människorna du träffade var ju inte alla människor som finns. Och nu kanske nån av de som är stora inuti kan hjälpa dig att hitta människor som inte verkar farliga.

Man ska inte lita på vem som helst, det kan bli dåligt då. Fast att aldrig lita ens lite på någon gör en väldigt ensam. Det är läskigt att försöka lära sig nytt, ifall det nya är sånt som att människor kan tycka om en (och kan göra det utan att samtidigt göra en illa), att de kan hjälpa, vara snälla, trygga. Och det är inte alls konstigt att det är läskigt. För om det inte är sant så kan man ju råka illa ut. Om det nya som handlar om att människor kan vara trygga inte stämmer, då riskerar man väldigt mycket. Faktiskt riskerar man mycket bara genom att chansa på att det kan vara så och försöka träffa någon, om man är liten och finns inuti.

Och jag hoppas ändå att det ska vara möjligt för dig. Inte att du ska vara framme med vem som helst eller att ni inte ska vara försiktiga. Men att du ska få känna några andra människor och att det ska vara såna som är bra för dig. Som gör att det känns som att det är lättare att leva och lättare att vara du.

Fast det kanske inte är rätt läge just nu. Är det för hemskt att våga eller om det inte finns nån man vill träffa så är det inte rätt sak att göra. Jag bara tänkte på det, eftersom jag träffat nya människor nu.

På den nya kursen jag ska gå så ska vi lära oss lite mer om fotografering. Så jag försöker lära mig de olika knapparna på min kamera och vad som händer om man ändrar inställningarna. Katten var snäll och ställde upp som modell. Det är tur för mig att jag har henne. Och jag är glad för att jag kan träffa nya människor med, även om jag är trött och inte säger smarta saker för att mitt huvud inte räcker för det.

Nu ska jag gå och äta. Och kanske klappa katten. Vi hörs igen om två veckor.

Värme och allt snällt till dig
/Linnéa

Ps. Vill du hitta alla brev som finns på bloggen kan du gå till menyn (knappen för att komma dit ser ut som några små streck) och välja kategorin Till dig som är liten och finns inuti, så kommer de fram.

Ps 2. Är du en stor som läser detta och gärna vill att jag ska posta en ny text om integration nästa söndag (om en vecka) så får du gärna ge ett bidrag. Det saknas 112 kr för att jag ska kunna publicera det. Du kan läsa mer om upplägget för bloggen och hur du kan ge bidrag här.

Var allt en illusion?

Ok, åter till mitt integrationstema. Gammal text, från 2015.

”Det är jobbigt att tänka på det som varit. Att minnas, känna. Försöka skriva. Det är jobbigt att handskas med detta att vara en enda, och det i mig som inte riktigt klarar av det just nu. Jag känner mig så liten och utelämnad till ingenting.

Ibland tänker jag att de bara var fantasier, delarna. Något jag skapade för att klara att förstå mig på mig själv. Men det är så mycket som inte finns med i den tanken. Hur jobbigt det var att vara flera. Hur hemskt det kan kännas att inte längre vara det. Tanken om att det bara var en illusion återkommer, att det vi kunde ge varandra, det som hände i interaktionen mellan oss, hur vi hatade varandra, den resan vi gjorde ihop för att bli vänner, att det inte var något verkligt.

Fast jag tänker att ganska mycket kan ses som illusioner om man tar ett steg ut ur det och betraktar det på avstånd. Som ångest, om man ligger och skakar i skräck och tror att man ska dö och inte kan andas. Det är ju inte på riktigt att man ska dö, inte om det bara är en panikattack. Det kanske kan räknas so en illusion då. Men gör det upplevelsen mindre verklig? Och det den står för? Det den är en reaktion på, en följd av?

Det här går så mycket djupare än en panikattack. Känslan av vem man är. Jagstrukturen. Upplevelse av den. Det ligger som grund för alla ens verklighetsuppfattningar. Det är den grund allting vilar på. Är det en illusion? Ja. Nej. Det är abstrakt, men jag är nog inte tillräckligt filosofiskt lagd för att tänka att inget av det är verkligt. Och i såna fall skulle det inte handla om splittringen och hur den formade min verklighetsuppfattning och mitt liv, utan om att alla människors alla uppfattningar om världen och sig själva var illusioner. Då skulle jag ha glidit en bra bit ifrån det jag egentligen tänkte på. Det som handlar om att vara splittrad, vad det var, hur det var. Vad det gav mig och gjorde möjligt för mig. Och vad som inte kunde finnas där.

Det var verkligt och ett sätt att skydda mig. Det är inte det som är problemet, att det skulle ha varit overkligt eller inte på riktigt. Jag vet det egentligen. Mitt inre liv nu är väl inte mer på riktigt bara för att jag inte delar det med någon annan del? Nej, jag tror inte det.”

Till dig som är liten och finns inuti. Stjärnan.


Hej

Hur har du det idag? Jag är jättetrött. Jag är alltid trött, men nu är jag extra trött för jag var tvungen att göra ett prov och skrev och skrev i flera dagar och det blir man ju trött av. Om man redan är trött och sen gör sånt så är det ju inte konstigt om man blir jättetrött.

Jag oroar nog mig lite för dig. Hur gick det med julen och nyår? Har ni haft nån hjälp, eller har det varit semester för terapeuten eller vem som brukar hjälpa er? Jag hoppas att ni har nån som brukar hjälpa er, och jag hoppas att ni klarat helgerna och klarat om det varit paus. Den är nog slut snart nu, pausen?

Jag vet inte om du tänker på julen, alltså med Jesus och sånt. Man måste ju inte det även om man vill fira jul. Man kan tänka bara på paket och mat och annat om man vill. Fast jag brukar tänka på det. Igår var det trettondagen. Det är då de vise männen hittar fram till bebisen. De följer stjärnan och så hittar de honom.

Jag tänker på att det hade varit bra med en stjärna ibland. Alltså inte för att hitta Jesus. Men när det är mörkt och hemskt i livet och man inte vet vart man ska gå. När det känns som att det bara blir fel vilket håll man än går och som att världen rasar runt en. Då skulle det vara skönt att ha en stjärna att följa. Och att veta att om jag går åt det hållet där stjärnan är, då kommer jag fram till nåt. Man kanske inte måste veta exakt vad det är man ska komma fram till, mer än att det är nåt bra.

Fast ibland känns det liksom som att man bara snubblar runt och tar ett steg i taget och går åt lite olika håll och egentligen inte är på väg nånstans mer än just det där steget som man tar. Det kan bli hopplöst då. När man överlever bara en liten stund i taget.

Jag har det inte så nu, men jag tänker på det ibland. Tänker att det nog spelar roll när man känner att man är på väg mot något. När jag har kunnat känna det så har det spelat roll för mig.

Det kanske inte måste vara en stjärna precis. Men nåt som känns ljust. Nåt som är en riktning att gå mot, så man inte bara snubblar runt utan tänker att man är på väg nånstans, även om det tar lång tid. Kanske en dröm. Nåt man vill bli. Nåt man vill göra. Nåt i alla fall. Som känns som att det kan bli på riktigt. Om det bara är en dröm som är en fantasi vet jag inte om det hjälper. Jag kan tänka att jag skulle vilja skriva böcker som säljer typ en miljon stycken av samma och bli rik. Fast jag tror inte att det kommer hända, så den tanken hjälper inte mig så mycket. Om jag tänker nåt som är lite mindre så känns det lättare, för då kan jag klara att hoppas att det faktiskt ska bli så.

Jag kanske bara tänker konstigt, jag vet inte. Fast jag undrar det. Om du har nån stjärna. Nåt som glittrar långt framme vid horisonten så du vet vilket håll du ska gå åt. Jag tror nog att det kan vara bra att ha. Fast man behöver ju nåt som är bra nu också, precis där man är. Man klarar sig inte på bara en stjärna eller en dröm. Man kanske behöver en katt eller en vän. Eller att terapeuten ska sluta ha semester. Nåt som gör nuet varmt och bättre. Och som gör det lättare att gå åt det hållet. Dit där stjärnan är. Eller drömmen, längtan, det som är ett ljus man bara kan se på avstånd.

Vi hörs igen om två veckor. Jag ska inte glömma att skriva nu, och inte strunta i det som jag gjorde nästan hela hösten. Förlåt om det var jobbigt. Det var för att jag var sjuk, men förlåt ändå. Jag vill inte att det ska vara jobbigt för dig.

Värme och allt snällt /Linnéa

Ps. Man kan hitta alla breven om man går till menyn och sen trycker på Till dig som är liten och finns inuti. Menyn kommer man till om man trycker där det ser ut som några streck.