Integration

Att skriva om integration

Jag har tänkt att jag vill skriva om integration. Sen har jag tänkt att det vill jag inte alls, för det är för svårt. För konstigt. Min integration var inte normativ på nåt sätt alls, och det är bara den jag kan skriva om. Andra får berätta sina historier, det är inte min sak att göra. Fast de andra jag känner som integrerats verkar ha haft det lugnare. Inte så kaos- och krisartat. Det blir kanske bara dåligt om jag berättar om min. Det kanske blir som att det är en fara. Det var det, på sitt sätt. Ska jag berätta om mitt kan jag inte försköna det. Det var hemskt. Och jag är glad att det hände. Jag tycker att det var en bra sak, även om det var en kris på ett så genomgripande sätt att jag nog aldrig varit med om nåt liknande, och aldrig kommer vara det igen.

Förutom att det är svårt att välja att skriva om just min integration, så är det svårt att alls skriva om integration. Det är svårt att hitta ord. Svårt att veta när det börjar och tar slut. Vad det är.

Jag tror egentligen att integrationen börjar när man slutar försöka springa ifrån sig själv. När delar börjar mötas och minnen börjar bli sedda, tagna på allvar. Att det sker i olika steg men börjar i nåt sånt.

Samtidigt upplevde jag det som att själva fusionen, sammansmältningen mellan delarna, var väldigt speciell. Att vara flera och sen bara vara en. Det var ett särskilt steg. Det är det jag för det mesta tänker på när jag tänker på integration. Fast allt är egentligen del av samma, men det andra tänker jag mer på som läkande. Kanske för att det liknar nåt man kan gå igenom även om man inte är flera delar inuti. Att försöka fly från sina minnen och sina sår istället för att läka dem är rätt vanligt ändå.

Och är man flera inuti så är det en process som liknar den andra kan har, fast samtidigt inte helt, för det är skillnad just för att man är flera.

Ja, ni ser. Redan nu känns allt rörigt.

Att vara flera inuti är speciellt, oavsett hur mycket man känner till och minns av sånt de andra gör i ens vardag. Oavsett var man befinner sig i sitt läkande och hur mycket man orkar ta in av det som varit ens liv.

Och att sluta vara flera när man varit det är också speciellt. För att integreras i meningen att man genomgår en sammansmältning tror jag att man behöver ha läkt en del, att det material som delar burit på kommit upp till ytan. Helt enkelt för att det nog skulle bli överväldigande att smälta samman annars. Och att det är därför man varit flera, för att det behövt vara uppdelat. Ju mer som bearbetats desto mindre behov finns för uppdelningen.

Så integrationen börjar där, i arbetet som handlar om att läka. Att komma närmare varandra. Bli vänner, samarbeta, lära känna varandra, fungera bättre ihop. Och också se och känna varandras smärta, sorg, ensamhet, utsatthet. Sen kanske man integreras. I betydelsen smälta samman. Vissa gör det och andra inte. Jag gjorde det. Och jag tror jag vill berätta om det ändå, även om det kanske blir en röra ibland.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.