Övrigt · Vardag

Gott nytt år?

Jag tycker ganska mycket om julen, även om den inte är helt okomplicerad. Nyår är jag mer anti. Det är inte bara det att jag förknippar det med att vara utpumpad efter julen och absolut inte orka nåt mer, och med alkohol och raketer i kombination, vilket är en hemsk kombination. Det är ännu mer allt det här som handlar om att sammanfatta sitt år och se fram emot nästa. Det har så ofta känts bara övermäktigt och tyngande.

Det är bättre nu än det varit, men 2017 har inte varit ett särskilt bra år för min del, mest för att jag varit sjukare i kroppen än jag brukar. I våras och somras på grund av överansträngningar och i höst på grund av en medicin som gav en helt oväntad försämring. Försämringen har känts tung, för till skillnad från när det varit överansträngningar har det inte gått att förstå det. Jag förstår inte det fortfarande. Jo, jag förstår sambandet att jag tog en medicin, reagerade på den, något i mig hamnade i någon form av obalans och därför fick jag en sjukdomsförsämring. Men inte mer än så, och framför allt inte om jag kan göra nåt för att förbättra läget, eller om det överhuvudtaget kommer gå över. Om det kommer gå över, när kommer det göra det i så fall? Det har jag ingen aning om.

Det är ändå inte så intensivt jobbigt som det kunde vara förr, men det är trots allt sådär så det känns lite som överkurs att orka minnas hela sitt år samtidigt. Räcker det inte med att leva det en liten bit i taget, handskas med det som är och ta sig vidare efterhand? Nej, inte på nyår. Då ska man med pompa och ståt sammanfatta och lyfta fram det goda och vara stolt över att man tagit sig genom motgångarna. Och nästa år ska man såklart se fram emot med ljus och hopp.

Jag tycker det är vedervärdigt. Inte varje enskild sak i sig. Det kan visst vara bra att se tillbaka, se vad som hänt, samla sina ljuspunkter och sträcka på ryggen över de kamper man klarat. Och hopp och framtidsljus är såklart bra. Det är mer det här påbudet. Det är inte som att man ska göra det om just idag råkar vara en dag när man befinner sig på en punkt när det passar. Utan man ska göra det bara för att det är ett visst datum.

Det passar mig inte alls. Nyårsafton är sällan en dag när jag mår på ett sätt så det passar att göra bokslut. Och jag är värdelös på att hitta ljus när det är plikt. Hoppet slocknar lätt när det blir som ett tvång att det ska finnas. Och jag vet faktiskt inte vad jag önskar och hoppas av nästa år. Jag hoppas kanske mest att jag ska komma ur den här medicinsvackan och så önskar jag en fungerande jämngrå vardag och att ha kraft över till nåt jag vill göra bara för att jag vill, inte för att det är nödvändigt. Jag vet inte om det är mitt hopp som är skrumpnat och dåligt omhändertaget, eller om det mer handlar om att vara trött på det överdådiga som inte är verklighetsförankrat.

Och jag antar att jag börjar få som tradition att skriva en liten anti-nyårstext på nyår istället. Och det får väl vara så. Får vara som det är. Den som vill hitta nyårstexter som är på det där normalt hoppfulla sättet kan säkert hitta dem nån annanstans utan problem.

Jag är glad att det här året är slut nu, allra mest ska det bli skönt att få slippa det. Och ett nytt år är väl hoppfullt nog i sig. Att det kommer mer tid, att jag får mer tid där saker kan hända. Oavsett vad det nu är.

Jag önskar er som läser en kväll av lagom mycket firande, vad det nu är. Att ni ska vara på platser och bland människor där ni kan känna er trygga, där raketer inte får PTSD-symptom att flippa och där året kan ta slut utan att det blir alltför slitsamt. Och jag hoppas att det kommer en ny morgon, när solen går upp och livet går att leva. Där saker kanske blir bättre, eller inte, men där tiden och livet finns.

Till dig som är liten och finns inuti

Till dig som är liten och finns inuti. Julafton.

Regnkroppens foto.

Hej

Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra. Det är ju julafton. Då ska alla små ha det bra, tycker jag.

Vet du? Jag önskar så mycket för dig, fast jag inte ens känner dig. Eller så gör jag det. Man vet ju inte vem det är som läser. Men kanske att jag inte känner dig, men jag önskar för dig ändå. Önskar att du ska ha fått vakna lugn den här julaftonsmorgonen, med små fjärilar i magen för att det är just julafton. Önskar att du ska vara trygg med att du får finnas och slippa bråka med andra inuti. Att de ska se dig och hur viktig du är. Att du ska känna dig självklart välkommen.

Jag önskar att ni bara ska träffa människor som ni är trygga med idag, eller inga människor alls om ni inte vill. Att ni ska få göra sånt ni längtar efter och behöver, oavsett vad det betyder. Kanske betyder det att slippa fira julen alls. Fast helst vill jag att ni ska få ha en jul som är bra för er. Som är att fira er och att ni finns och tycker om varandra. Där just du kan känna dig sedd och förstådd och uppskattad. Önskar att du ska få julklappar bara från såna som du tycker om och som du vet tycker om dig, och utan att det blir nån tacksamhetsskuld eller dåligt samvete. Utan att det känns som att julklapparna är istället för nåt annat. Som tröst eller att nån lyssnar på dig. Att de inte är en muta och inte att liksom köpa nåt av dig, inte så du blir tvungen till nåt bara för att du får paket. Att du får få, bara. Och att det ska kännas ljust och lugnt och bra. Att du ska känna att du är värd det. Du är verkligen värd fina paket och saker och att det du längtar efter ska komma till dig.

Jag önskar dig god mat och godis och kanske musik som du tycker om. En mjuk filt att vila i när du är trött, och att få lyssna på andras prat utan att vakta vad de säger eller vad som inte sägs. Önskar att du ska veta att du inte behöver vakta, för inget hemskt kommer hända. Önskar att det ska vara sant. Att ingen fara finns för dig. Att det är över och inte kommer ske igen. Att du är skyddad nu och kan slappna av. Somna om du vill. Bara för att du är trött och behöver det. Kanske mätt. Kanske bara för att känna att det går, att det inte behövs att du gör nåt. Att du inte behöver ta hand om nåt, inte göra så att ni kan fly, ingenting. Jag önskar att du ska få vara ett barn bara. Slappna av och vara omhändertagen. Så som barn ska bli omhändertagna.

Jag önskar dig ett stjärnfall så du får önska något, eller ett pepparkakshjärta som delar sig i tre delar, för då får man också önska. Och jag önskar att du inte behövde önska nåt stort. Som att förstå hur man ska kunna orka finnas, eller att ni slapp vara med om hemska saker. Jag önskar att det var självklart och att du kunde önska nåt som liksom egentligen är onödigt. Som en ny tröja kanske. Eller bara att det ska fortsätta vara som det är. Jag önskar verkligen att det lugna och trygga ska få vara självklart för dig, att rädslan ska vara borta och att allt det hemska ska vara minnen som känns som minnen, inte som nåt som känns som att det händer nu. Önskar att allt ska lägga sig till ro och att du ska finnas som den du är. Vara omtyckt och ta emot det som känns ljust och veta att det ljusa finns även för dig, inte bara för andra.

Jag önskar dig en god jul. Jag önskar verkligen dig en god jul.

Vi hörs igen
Värme /Linnéa

Regnkroppens foto.

Integration

Att skriva om integration

Jag har tänkt att jag vill skriva om integration. Sen har jag tänkt att det vill jag inte alls, för det är för svårt. För konstigt. Min integration var inte normativ på nåt sätt alls, och det är bara den jag kan skriva om. Andra får berätta sina historier, det är inte min sak att göra. Fast de andra jag känner som integrerats verkar ha haft det lugnare. Inte så kaos- och krisartat. Det blir kanske bara dåligt om jag berättar om min. Det kanske blir som att det är en fara. Det var det, på sitt sätt. Ska jag berätta om mitt kan jag inte försköna det. Det var hemskt. Och jag är glad att det hände. Jag tycker att det var en bra sak, även om det var en kris på ett så genomgripande sätt att jag nog aldrig varit med om nåt liknande, och aldrig kommer vara det igen.

Förutom att det är svårt att välja att skriva om just min integration, så är det svårt att alls skriva om integration. Det är svårt att hitta ord. Svårt att veta när det börjar och tar slut. Vad det är.

Jag tror egentligen att integrationen börjar när man slutar försöka springa ifrån sig själv. När delar börjar mötas och minnen börjar bli sedda, tagna på allvar. Att det sker i olika steg men börjar i nåt sånt.

Samtidigt upplevde jag det som att själva fusionen, sammansmältningen mellan delarna, var väldigt speciell. Att vara flera och sen bara vara en. Det var ett särskilt steg. Det är det jag för det mesta tänker på när jag tänker på integration. Fast allt är egentligen del av samma, men det andra tänker jag mer på som läkande. Kanske för att det liknar nåt man kan gå igenom även om man inte är flera delar inuti. Att försöka fly från sina minnen och sina sår istället för att läka dem är rätt vanligt ändå.

Och är man flera inuti så är det en process som liknar den andra kan har, fast samtidigt inte helt, för det är skillnad just för att man är flera.

Ja, ni ser. Redan nu känns allt rörigt.

Att vara flera inuti är speciellt, oavsett hur mycket man känner till och minns av sånt de andra gör i ens vardag. Oavsett var man befinner sig i sitt läkande och hur mycket man orkar ta in av det som varit ens liv.

Och att sluta vara flera när man varit det är också speciellt. För att integreras i meningen att man genomgår en sammansmältning tror jag att man behöver ha läkt en del, att det material som delar burit på kommit upp till ytan. Helt enkelt för att det nog skulle bli överväldigande att smälta samman annars. Och att det är därför man varit flera, för att det behövt vara uppdelat. Ju mer som bearbetats desto mindre behov finns för uppdelningen.

Så integrationen börjar där, i arbetet som handlar om att läka. Att komma närmare varandra. Bli vänner, samarbeta, lära känna varandra, fungera bättre ihop. Och också se och känna varandras smärta, sorg, ensamhet, utsatthet. Sen kanske man integreras. I betydelsen smälta samman. Vissa gör det och andra inte. Jag gjorde det. Och jag tror jag vill berätta om det ändå, även om det kanske blir en röra ibland.