Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier · Trötthet

Tröttheten (då)

Tröttheten har varit det största hindret i mitt bearbetande. Den trötthet som sitter i kroppen, och den mentala tröttheten. Den som slagit undan benen på mig, på nåt sätt bokstavligt. Som gjort det omöjligt att egentligen orka, som gjort att jag måste göra mig illa för att komma vidare, för utan kraften fanns bara alternativen att stanna i det hemska fast jag hade hjälp, eller att göra mig illa genom att använda kraft jag inte hade.

Det har varit värst de perioder jag inte kunnat ta mig iväg till psykmottagningen. När kroppen och huvudet inte funkat tillräckligt bra för det. När vi kunnat vara mitt i något av att ta hand om minnen och känslor som hörde hemma i en annan tid, hos nån av delarna, och så blev det för stor belastning, min flaska blev tömd, mitt antal skedar sjönk drastiskt, och jag blev liggande. Ensam. Som om det gick att pausa. Som att hjälpbehovet slutade finnas.

Det var så hårt att det blev så. Och att det inte var en gång utan flera. Ett mönster. När jag mådde som sämst, när mitt system reagerade som värst, då blev jag ensam. Kanske nåt telefonsamtal om relationen till terapeuten inte också kraschat av att jag inte kunde hålla mig till ramarna, komma till mottagningen med mitt hjälpbehov, funka begripligt. Inte vara sådär trött.

Det var inte bara att ingen såg det som sitt ansvar att hjälpa mig med tröttheten, hur stor den än blev. Det var att den stod i vägen, gång på gång. Gjorde att jag blev lämnad med det andra, som var deras ansvar att hjälpa mig med.

Det där villkoret, att man måste orka ta sig hemifrån för att få vård, jag fattar inte riktigt det. Och det där upplägget, att det liksom gick bra att ena veckan säga ”vi är i det här tillsammans” när vi närmade oss jobbiga dåtids-saker och nästa vecka ”vi får prata om det när du kommer till mottagningen”. Som om de två sakerna kunde finnas samtidigt. Att lita på att nån finns där och hjälper en, och att veta att man när som helst kan bli lämnad ensam om kroppen inte bär, och inte veta hur länge den ensamheten kommer vara.

Det har varit det största problemet i min läkningsprocess, att min kropp inte funkat. Att jag inte höll för belastningen med den massiva stressen i bearbetningen. All ensamhet som blev av det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.