Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier · Trötthet

Trötthet och vården

En anledning till att jag ägnat så många inlägg nu åt begränsad ork är att det är en av de delar där jag känt att vården lämnat mig mest ensam.

PTSD är ju posttraumatiskt STRESSsyndrom, alltså en stressjukdom, och jag tänker mig att också dissociation i de flesta fall kan definieras som stresssjukdom. Ändå är det som att den aspekten lätt glöms bort, den som säger att man kan bli sönderstressad av en så massiv stress som trauma och dissociation kan innebära.

Jag tänker att det rimliga varit om man försökt hålla koll, liksom se varningssignaler för tex utbrändhet. (Så som min vård tyckte det var självklart att hålla koll på tex självmordstankar och risk för att det skulle bli farligt på det sättet.)

Istället har man valt så konstigt. Som att det enda jag fått lov att göra är att definiera om jag är trött eller inte. Om jag då försökt skilja olika typer av trötthet åt så har det ogiltigförklaras, min rätt har slutat där, att avgöra om jag är trött eller inte trött. Sen har vårdgivaren sett det som att hen har fria händer att läsa in vad som helst i tröttheten, och sjukdomsförklara om jag protesterar mot tolkningen.

Tex kan en vårdgivare ha bestämt sig för att all trötthet är biverkning av en medicin, beror på känslomässiga blockeringar, att jag är passiviserad, eller bara inte förstår att man blir trött av att leva.

Allt har rörts ihop också, när jag försökt beskriva hur jag har ett begränsat antal skedar att röra mig med (fast med andra ord), har någon ivrigt börjat leta efter kranar som läcker i en sån omfattning att jag blir nästan helt tömd varje dag (och utgått från att jag inte alls har begränsat antal skedar utan normalmånga, men inte har förmågan att se hur jag tappar bort dem). Mental trötthet har omtolkats till depression, fysisk trötthet till passivisering, och aldrig har någon på allvar försökt kartlägga och strukturera upp vad som är vad. Mer är jag då. Jag har försökt i de snart 11 år jag haft problem med trötthet.

Jag förstår det inte. Varför inte göra en snabb screening och kolla tex mental trötthet när man ändå gör självskattningstestet för depression som man är så flitig med i psykiatrin? Vissa symptom är överlappande, det kan ju hända att det blir fel pga det?

Ingen sån ambition har funnits. Det har aldrig gått ok att söka hjälp för tröttheten, i bästa fall har jag haft vårdkontakter som accepterat att jag upplever att den finns, när den hindrat mig från annan vård jag behövt.

Och när jag försökt komma med mina förklaringar och sätt att förstå hur och varför mitt liv inte går ihop, så har jag inte mötts av förståelse för att det faktiskt kan vara så, att det kan vara så att livet inte går ihop, tvärtom har jag fått hjälp utifrån idén att det kan gå ihop, att jag bara behöver strukturera upp saker annorlunda.

Det har gjort mig illa, att vården blivit något att kämpa mot i detta. Att jag fått samla på mig teori efter teori för att stärka min tro på det jag redan vet om mig själv, för att överrösta vårdens konstiga budskap om hur det egentligen ligger till. Har gjort mig illa att behöva börja från noll och söka själv, och ta den känslomässiga resan på egen hand, den som ledde fram till insikten att jag faktiskt måste försöka hitta avlastning på alla sätt som går, för att det inte är sant att det kan gå ihop när det är som det är. Den som lett mig till vetskapen att det inte är dåligt av mig att försöka handskas med den verklighet jag lever i, att det inte är ett tecken på någon form av värdelöshet, utan bara ett rationellt beteende.

Jag vill inte att du ska vara lika ensam om du också kämpar med trötthet, det är därför jag skriver om det här. Jag kan inte vara det vården borde vara, men jag kan i alla fall dela med mig av det jag hittat på vägen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.