På 1177.se · Smärta · Trötthet

Heja kroppen

Jag tycker det är så svårt att uppskatta min kropp när den inte funkar. Alltså jag uppskattar det med den som funkar, och egentligen är det väl inte att jag tycker att jag borde uppskatta sjukdomssymptom som tex smärta. Kanske mer att jag tänker att jag inte borde vara så skuldbeläggande mot mig, mot kroppen. Inte så ofta tänka att den är dålig för att den gör ont, har andra symptom eller inte funkar.

Tänker på det ganska ofta, för att det tar så mycket kraft att tycka illa om mig, och för att det gäller också kroppen, och jag vill sluta med det. Vill inte vara taskig mot mig, skuldbelägga för sånt jag tycker det är orimligt att ge mig skulden för. Vill tycka om mig och uppskatta mig, och att det sjuka ska kunna rymmas inom det, att det inte ska finnas en massa villkor, en massa som först måste räknas bort innan jag kan tycka om mig.

Eftersom jag är kroniskt sjuk i kroppen och alltid har symptom blir det väl extra viktigt därför. Liksom ett val för livet, inte bara i stunden. Jag kan inte tänka att jag ska tycka om mig sen när det gått över, när det är bra igen. Det är samma som att säga att jag inte kommer tycka om mig.

Fast just nu tränar jag lite extra på att försöka tycka om mig och inkludera det sjuka i det pga en förkylning. Den kommer ju gå över, det vet jag. Och det kanske inte spelar så stor roll då, egentligen. Fast jag vill ändå träna. Träna på att inte tänka ”dumma kropp som inte låter mig sova” eller vara arg på att den får mig att hosta och snörvla och inte orka nåt pga feber.

För egentligen så är den bra, kroppen. Det blir så tydligt i detta lilla. Hur den kämpar för att skydda mig, läka mig, ta hand om mig. Hur den försöker snora och hosta bort det sjuka. Ok att slemhinnorna gör ont och att sömnen inte funkar så bra, men jag tror den prioriterar. Först få ut det sjuka ur systemet, sen ta hand om det som blev obalans av den kampen.

Det är ju ändå rätt bra. Det är inte en dum kropp, den är rätt smart. Tänk om mitt medvetna jag fått bestämma, då hade jag kanske struntat i att hosta och få feber eftersom det är så jobbigt, och då hade jag kanske inte blivit frisk.

Med det kroniska är det mer komplicerat, för att det inte är nån enkel sjuka som kroppen kan attackera och driva ut. Men lite är det ändå samma. Det att försöka se vad kroppen gör, att den inte är skurken som förstör mitt liv, utan kanske trots allt den del av mig som kämpar hårdast för att jag ska funka. Det är jag tacksam för. Och jag vill träna på att inte glömma bort det.

Så idag har jag feber och tränar lite extra på det, och hoppas att det ska bli lite lättare framöver, att uppskatta kroppens kamp och sätt att försöka ta hand om mig. Den är ju en hjälte. Det känns inte alltid så, fast jag tror ändå det är så.

Den är värd min kärlek, jag är värd min kärlek. Med mina skador, sjukdomar, trauman och oförmågor. Jag tror verkligen det. Jag vill verkligen klara att älska mig med alltihop.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.